torsdag 10 november 2011

Storslagen mardröm




















"Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se, ansikte mot ansikte..."
----
"Vad händer om det inte är så? Vad händer om det inte finns något ljus, om allt bara är mörker? Vad händer om de döda inte vet mer än vi?"
----
"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle kunna höra en"
Så filosoferar Jack Miller, 28, i sin dagbok där han sitter ensam i Gruhuken på Spetsbergen
i den mörka arktiska vintern.
De tre övriga expeditionsmedlemmarna har fallit ifrån på olika sätt.
Gruhuken är hemsökt. Och fruktat av långt mer erfarna män än de fyra ungdomliga, övermodiga och teoretiskt välutbildade ynglingar som entusiastiskt reser iväg och möter en verklighet som är mycket hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig.
Jack är underdogen i sällskapet. För honom är resan ett välkommet avbrott i en trist vardag och en möjlighet till något annat.
Han fascineras av det storslaget ödsliga; skönheten i det obönhörliga; äktheten i grymheten: att döda eller dödas. Han tycker sig kunna andas med båda lungorna.
Evig natt: en arktisk spökhistoria av Michelle Paver.
Spökhistorier är inte min favoritgenre. Men Evig natt har jag läst med stort intresse.
Landskapsskildringen är fantastisk. Och beskrivningarna av ljuset, mörkret, norrskenet, solen, månen, de magiska vita nätterna, floran , faunan, den förrädiska väderleken, den kosmiska ensamheten, isen som pratar, de glupska slädhundarna som väsnas, o. s. v.
Jag märker att boken dröjer sig kvar. Jacks personlighet förändras liksom hans handstil. Han tappar greppet om tiden. Rutinerna och regelverket förfaller allteftersom skräcken invaderar honom. Vad är verkligt? Vad är hjärnspöken?
Och jag frågar mig om man inte kan läsa Evig natt allegoriskt också?

Michelle Paver är född i Malawi i Sydafrika. Hon har tidigare skrivit böckerna om Vargbröderna. Läs mer om henne och hennes författarskap HÄR

Bilden som föreställer Arktisk vallmo är lånad.

2 kommentarer:

  1. Visst är den bra? Och visst är den mycket mer än "bara" en spökroman? Miljö, känslor och människor skildras väldigt fint och exakt utan att vara detaljerat. Det är så fint hur Jack går från att hata hundarna till att älska dem....

    SvaraRadera