söndag 27 november 2011

Lättsmält men mycket närande

Resa med Rilke. Paris, Capri, Skåne.
Av
Mirjam Tapper . Dikttolkning: Martin Tegen
Mirjam Tapper reser i Rilkes fotspår och "känner in" de miljöer han vistades i. Och de är många. Ständigt arbetande och på resande fot. Ensam. Av egen fri vilja.
Hustrun, Clara, fick sörja för sig och deras dotter, Ruth, på egen hand.
Rilke förstod kvinnor. Många förälskade sig i honom, men det blev aldrig några lyckliga förhållanden.
Lou Salomé - "den blonda besten hos Nietzsche" - en äventyrlig kvinna äldre än Rilke, var den som satte djupast spår hos honom. Kanske för att hon var den som brutalt gjorde sig kvitt honom och dessutom var hans skarpaste kritiker. Kanske trodde han också att hon skulle bli någon sorts mor åt honom och ta hand om honom. Han kunde inte haft mer fel.
Jag har aldrig förstått mig på Rilke, men jag måste säga att jag har läst Resa med Rilke med stor behållning. Man kan inte undgå att bli fascinerad av en så märklig människa. Intressant, men inte särskilt sympatisk.
Och det var Ellen Key som introducerade honom i Sverige. Och det är meriterande i sig.

Jag kände mig i alla fall lite uppmuntrad när jag plötsligt träffade på en diktstrof av Rilke som jag tyckte mig förstå. Tror jag i alla fall.

Der Tod is gross
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt es zu weinen
mitten in uns.

Jag fortsätter mina Rilke- försök. Malte Laurids Brigge, kanske?
Och antagligen vore det intressant att fördjupa sig i Lou Salomés liv också

4 kommentarer: