Visar inlägg med etikett Margareta Wersäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Margareta Wersäll. Visa alla inlägg

söndag 21 mars 2010

En kärlekens matador

När jag var mycket ung läste jag Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Inte en gång utan flera. Rya-Ryas sorgliga öde gick mig hårt till sinnes. Jag förstod nog inte riktigt hur låst hon (och alla andra statarkvinnor) var i sin miljö. Om författaren visste jag inte så mycket mera än att han var arbetarförfattare och att han skrev om statarna och sin egen väg till författandet. Jag hade också läst Måna är död och tyckte att den hade ett besynnerligt slut. Och varför inte stava Mona som Mona skulle stavas?
Föga anade jag då att Ivar Lo-Johansson var en kvinnornas man och vilken betydelse kvinnorna hade haft i hans liv alltifrån den stränga modern Anna Lovisa (som förresten lånat drag till Rya-Rya i Bara en mor) till brevvännen under tjugo år, Gun Vinberg, i slutet av hans liv. Om man nu kan tala om brevvänner när den ena skriver massor av brev och den andre svarar ibland. Kvinnohistorierna avspeglar sig i Lo-Johanssons romaner och omtalas också i de självbiografiska skrifterna.
Ivar Lo-Johansson och kärleken. Kvinnorna i hans liv och verk är titeln på Margareta Wersälls nya bok om den store arbetarförfattaren. Hon disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo-Johansson och kärleken är lika intressant som lättläst bok som låter oss lära känna Ivar Lo på ett helt nytt sätt. Den avlägsne giganten känns plötsligt både närmare och mänskligare.
Den första kvinnan är Maria Nordberg. Hon bodde sommaren 1927 på en fäbod i Jämtland med Ivar Lo. Han skulle skriva och hon skulle pyssla, vara tyst och ge den store mannen utrymme åt författandet. Men Maria blev uttråkad och ville hitta på olika saker. Ivar Lo blev irriterad och störd. Författandet och äran kom först. Måna är död heter romanen som är ett resultat av den sommaren. 1932 kom den ut.
Efter Maria kom den tjusiga Loyse Sjöcrona (vars favoritbok var Nalle Puh!) och sedan friherrinnan Ingrid Stiernblad.
Förhållandet med Ingrid Stiernblad (som Ivar Lo kallar Pingvin) ligger till grund för romanen Lyckan. En roman om kärlek på jorden (1962) Den ansågs spränga sexvallen och väckte stort uppseende trots att den inte kom ut förrän ca tio år efter kärlekshistoriens slut. Ingrid Stiernblad kände sig naturligtvis utlämnad.
Ivar Lo gifte sig aldrig. Vid någon tidpunkt i livet längtade han efter barn.
En tid var han emellertid plastpappa åt Ann Smiths son, Jerker. Det var så nära familjeliv han någonsin kom. Ann Smith satte färg på Ivar Los tillvaro med sina gröna tånaglar och matchande ögonskugga. Hon var en sprudlande källa till liv och han saknade henne mycket när förhållandet tog slut. Innan dess hann hon debutera och bli en betydande författarinna.
Sara Lidman var redan en erkänd författare när hon träffade Ivar Lo-Johansson 1955. Hon var lika angelägen om sin frihet och sitt egna utrymme som han, men det var ändå hon som älskade mest. Alltså var hon i underläge. Han kände sig trängd och provocerad av hennes intensitet. Sommaren 1957 tillbringar de på Öland för att arbeta. Deras förhållande avspeglas i romanen Blå Jungfrun. En roman om diktens födelse som kom ut postumt 1992 . Ivar Lo-Johansson dog i cancer 1990.
Margareta Wersälls bok bygger på forskning, brev och intervjuer och naturligtvis romanerna och Ivar Lo-Johanssons självbiografiska titlar. Hon skrivit en bok som inspirerar till läsning och omläsning av Ivar Lo-Johansson verk. Han framstår i en ny dager. Och visst skulle man vilja se om filmen Bara en mor med den fantastiska Eva Dahlbeck i rollen som Rya-Rya!
Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson var uppenbarligen en kräsen man. Men man kan inte ungå att fundera lite över alla kvinnorna...