Visar inlägg med etikett Norrland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Norrland. Visa alla inlägg

måndag 27 maj 2019

Vi for upp med mor

I Karin Smirnoffs andra roman, Vi for upp med mor, mötes läsaren av tvillingparet, albinobarnen Jana och Bror Kippo igen. Släkthistorien upprepas men betraktas ur en annorlunda synvinkel. Syskonen ska begrava sin mor, Siri Rahannis, i Kukkojärvi. Jana träffar sin kusin Jussi Rahannis och han berättar om sin upplevelse av Siri, som var hans moster och ständiga tillflykt. Tycke uppstår mellan Jana och Jussi. Bror möter den religiösa sekten som kallas gemenskapen och styrs av en diktatorisk pastorsilas (Karin Smirnoff skriver för det mesta alla namn så). Kvinnorna i sekten är andrahandsvarelser i jesuskappor och klutar på huvudet. Deras främsta uppgift är att föda barn. Bror blir ett lättköpt offer, men pastorsilas har inte räknat med Jana, som är beredd att offra sitt liv för bror Bror. Jana rotar i släktens historia och uppdagar häpnadsväckande saker. Syskonen hittar brev som modern skrivit till dem och deras döda storasyster Maria. Maria var moderns favorit. Jana och Bror förstår att modern inte vetat att Maria är död och att Maria inte fått veta vem som var hennes far. De ärver sin mors lilla hus men upptäcker att det är fullt bebott av kimmorantala och hans syndiga Maria Magdalena som för det mesta är berusad. Nu är hon dessutom gravid. Jana har mycket att rådda med. Men hon är orädd intill det dumdristiga och hon har ett hjärta för de svaga och hjälplösa i samhället, såsom gravida havande kvinnor, negligerade spädbarn och misshandlade hundar och hon trotsar både pastor silas och kimmorantala som är livsfarliga män var och en på sitt sätt. Vi for upp med mor handlar väldigt mycket om moderskap och mäns våld mot kvinnor. Den handlar också om konservativa, instängda och patriarkaliska samhällen. Karin Smirnoffs speciella språk är lika energiskt som någonsin Jana själv. Som läsare önskar en Jana lite lugn och ro och lycka. Tyvärr är hon ganska stukad av livet och har svårt att ta emot, men vem vet vad som kan hända i nästa roman. Vi for upp med mor slutar nämligen såväl bokstavligen som bildligen med en cliffhanger.

Titel: Vi for upp med mor
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris
Tryckår: 2019
Antal sidor: 349

onsdag 15 maj 2019

Och bergen skall rämna

Tornehamn ligger vid södra sidan av Torne träsk. Där tilldrar sig Och bergen skall rämna
Erika Olofsson Liljedahls andra roman. Tidsmässigt befinner vi oss i början av 1900 - talet. Hedvig är gift med prästen Georg. De kommer närmast ifrån Uppsala och Hedvig har i början lite svårt att anpassa sig till fjällen och den storslagna naturen. Georg skaffar David, Hedvigs bror, arbete vid järnvägsbygget.  Det bestäms över huvudet på David som ett försök att rädda familjens torp. Hedvig och far har kommit överens brevledes. Georg har problem med en tjänstledig kateket, en sorts lärare för lapparna. "Att komma med bildning och gudstro till lappmarken kräver sin man, tro inget annat", säger Georg. Hedvig får den strålande idén att hon skulle kunna undervisa samebarnen. Georg är inte speciellt uppmuntrande. Men Hedvig framhärdar och en får följa hennes envisa kamp för att bibringa barnen kunskaper när de inte har ett gemensamt språk. Georg har inga höga tankar om varken samerna eller deras barn. Hans kvinnosyn är inte heller så berömvärd. Hedvig fäster sig särskilt vid flickan Sara, samekvinnan Marets dotter. Hedvig vill ha barn, men Georg har aldrig uttryckt någon önskan att bilda familj. När Hedvig får missfall beslutar hon sig för att inte berätta för Georg. Om orden yttrades högt kunde vad som helst brista. David far illa och behandlas skamligt av de så kallade arbetskamraterna med lagledare Anders Lundholms goda minne. Kokerskan Klara - av rallarna kallas hon Husdjuret - står på Davids sida. Första och sista kapitlen i romanen är Marets, samekvinnans, vilket jag kan tycka är ett ställningstagande. Samerna har tvingats söka sig nya vägar för renhjordarna; järnvägsbygget förväntas ta ännu några år. Georg möter myggen och det avgör saken för hans och Hedvigs del. Erika Olofsson Liljedahl har gjort det igen. Den första romanen Någonstans brister himlen var överraskande bra. Andra boken brukar vara svårare. Men inte för den här författaren, uppenbarligen. Miljön är väldigt fint beskriven; naturskildringen doftar och framkallar syner på näthinnan. Hedvigs möte med norrskenet är magiskt. Den magra vargtikens ylande får en att rysa med Hedvig. Rallarnas hårda liv, Hedvigs otacksamma roll som prästfru; Marets nomadliv och samernas förhållanden i övrigt skildras med stor trovärdighet. Allt är omsorgsfullt framställt; språket är vackert och förmedlar en tid, en plats och människornas hårda villkor i Tornehamn i Norrland. 

Titel: Och bergen skall rämna
Författare: Erika Olofsdotter Liljedahl
Förlag: Historiska Media
Tryckår: 2019
Antal sidor: 356 sidor

måndag 7 maj 2018

Inlandet

Natur&Kultur
Nu har jag så gott som sträckläst Elin Willows fina debutroman Inlandet. En ung kvinna flyttar med pojkvännen från Stockholm till Norrlands inland och upptäcker så gott som omedelbart att det var fel. Inte på Norrland eller pojkvännen eller någonting, men deras förhållande är slut. Pojkvännen är på samma linje. Inga hårda ord yttras. Tvärtom. Han har kvar omtanken om henne i nära nog två år. Hon känner väl att hon kommer utifrån. Alla undrar naturligtvis varför hon stannar kvar. För det gör hon. Hon arbetar i affär och har trevliga arbetskamrater, men hon håller sig mycket för sig själv. Samhället är inte stort. Det består i stort sett av två gator och nöjena är få. Jo, en kan gå till Hotellet och dansa och festa på lördagarna. Så det gör hon. Utan större engagemang, visserligen, men hon följer med de andra. Och en kan köra bil på isen. Det tycker hon är fruktansvärt obehagligt. Hon tar körkort och köper bil. Naturen finns inpå knutarna och hon vandrar omkring en hel del. Flickan har inget förflutet och inga planer för framtiden förefaller det som. Hennes liknöjdhet känns lite oroande. Och varför har hon näsblod och huvudvärk? Står Inlandet för något annat än Norrlands inland? Ändå tycker jag att det mot slutet av romanen känns som om det ligger aningen av förändring i luften. På samma gång har hon införlivat en hel del av omgivningens koder och hon börjar räknas in i olika sammanhang. Hur kommer hon att göra? Elin Willows har skrivit mycket skickligt om det som händer medan det inte händer någonting egentligen. Vardagliga göromål i mataffären skildras så att en känner sig som en gick och letade bland hyllorna. Och en läser med stort intresse. Språket är enkelt, rent och vackert. En ren fröjd att läsa. Kommer en att få träffa den här flickan igen?

onsdag 3 augusti 2016

Gånglåt

Elin Olofssons tredje roman, Gånglåt, W&W 2016, handlar om olika slag av relationer. Ibland blir det rentav en relation för mycket, kan jag tycka. Någonstans i Jämtland ligger släktgården Gärningsberg. Gun - Britt och Sture förvaltar den. Gun - Britt har tagit ut förtidspension för att kunna sköta gården. Just den här midsommaren finns deras dotter Jenny där för att hjälpa sin moster, artisten Salida, att skriva sin biografi. Sonja som blev Sonia som blev Salida är den syster som tog sig ut i stora världen för att leva kändisliv. Nu är hennes stjärna i dalande och hon återvänder till Gärningsberg, som hon har stora planer för; planer som ingen annan intressent känner till. Gun - Britt hyr ut stugor och har kaffeservering, men affärerna går inte särskilt bra. Till gården kommer också kusinen Nancybeth, som gift sig rikt, men nu blivit lämnad av sin man. Det är kvinnorna som är de framträdande karaktärerna i den här romanen. Många starka känslor får utlopp; det rotas i lådor på vinden och det rörs om i det förflutna. Det är inga vackra scener, som spelas upp, men det behöver vädras. Inte för att det hjälper upp förhållandet mellan till exempel Sonia och hennes son, precis, men de befäster sina ställningar. Jag gillar skildringen av  den jämtländska landsbygden och det finns många träffsäkra iakttagelser och smarta formuleringar i Gånglåt. Men jag lider av misshandeln av personliga pronomina. Släkthistorien hade varit fullkomligt tillräcklig; det hade inte behövts ytterligare relationsproblem. Jag tänker också läsa debutromanen Då tänker jag på Sigrid från 2013. Det förefaller som om vissa av personerna i Gånglåt finns i den också.

söndag 9 februari 2014

En Stina för själen

Tack, Modernista för nyutgåvan av Hitom himlen (1946) av Stina Aronson (1892 - 1956) med förord av Jenny Tunedal, poet och litteraturkritiker.
Stina Aronson utbildade sig till lärare, men hon slutade sin yrkesverksamhet när hon gifte sig med läkaren Anders Aronson och flyttade till Sandträsk i Norrland där han blev överläkare på sanatoriet.
Livet blev inte riktigt som Stina Aronson tänkt sig. På 20 - talet skrev hon tre romaner; sedan kom en  tid av tystnad. 1931 återkom hon med Feberboken som var mera av experiment och uppror. (Den älskade poeten i romanen har för övrigt sin verkliga förebild i Artur Lundkvist). 1936 dör Anders Aronson och Stina Aronson flyttar tillbaka till Uppsala. 
1946 kommmer romanen som blir hennes stora genombrott, Hitom himlen.
Det var länge sedan jag läste en roman med sådan andakt. Hitom himlen är mäktig. Skildringen av den storslagna naturen och de kärva, fromma, ordknappa människorna och deras strävsamma liv är mästerlig. Människorna i norr har hörsammat väckelsen till skillnad från de ogudaktiga sörlänningarna. Den stränga laestadianismen som förbjuder gardiner (djävulens kalsonger), färg på husen och blommor i trädgårdarna sätter naturligtvis sin prägel på de frälsta.
Emma Niskanpää är inget undantag. Hon är en saktmodig änka som lever sitt liv i väntan på brev från den älskade sonen, mitt John, som vårdas på ett sanatorium långt hemifrån det ödsligt belägna barndomshemmet. Emma Niskanpää gör ett outplånligt intryck på läsaren. Hennes tåligt burna lidanden, själsstyrkan och modet hos denna enkla kvinna som lever helt i samklang med ljuset, mörkret och skuggorna som omger henne ute och inne. Och aldrig att hon skulle svika djuren i fähuset hur högt uppåt väggarna snön än ligger.
Stina Aronson lyfter fram Norrland i sitt författarskap. Hitom himlen är en kvinnoroman och en roman om de små tingen i vardagen. Och om stillheten. Och långsamheten.