Cohens romaner

Redan tidigt på morgonen visste jag att dagen skulle bli besvärlig. Glasögonen tyngde irriterande över näsryggen och det är aldrig något gott tecken. Och mycket riktigt. Jag visste att jag skulle ha åtminstone en av Leonard Cohens romaner i någon av mina hyllor. MEN jag kunde inte hitta den. Inte förrän ikväll.
Igår kunde en läsa en intressant understreckare i SvD om Leonard Cohens romaner, som ju är mindre kända än hans poesi och musik. Understreckaren är skriven av Sylvia Söderlind, professor emerita i nordamerikansk litteratur vid Queen´s university i Kingston, Ontario. Älsklingsleken kom ut 1963 och tilldrar sig i Montreal, där LC växte upp. Han bor i den mera välsituerade engelska delen av staden; ett etablerat judiskt samhälle. England besegrade Frankrike i Quebec 1759 och sedan delades staden i två ensamheter, en fransk och en engelsk. Sköna förlorare, 1966,  sägs vara den första postmodernistiska romanen i Kanada. Här diskuteras bland mycket annat språkets betydelse som kulturbärare. LC  är mycket intresserad av religioner och religiösa texter som motiv för utforskande av människans behov av mening. Ensamheten är något som går igen i LC:s verk. Men med hjälp av musik och poesi har vi möjlighet att uppleva ögonblick av gemenskap. Skivan på bilden är You want it darker, den som en trodde var LC:s senaste, men som blev hans sista. Läs hela Sylvia Söderlinds understreckare, Cohens romaner gav liv åt Kanadas spöken, HÄR.
Och nog var det LC som skulle haft priset.

Jack London 1876 - 22/11 1916

Idag är det 100 år sedan John Griffith "Jack" London gick ur tiden. Detta uppmärksammas i en understreckare av fil dr Hans - Roland Johnson i SvD idag.
Han var inte helt okontroversiell på sin tid och hans verk är något ojämna i kvaliteten. Det gick fort när Jack London skrev. Han kom ur enkla förhållanden, ägnade sig åt ströjobb, hamnade i fängelse för lösdriveri, men var fast besluten att bli författare. Litteratur var hans stora intresse. I sitt författarskap intresserade han sig för mötena mellan olika samhällsklasser och kanske allra
mest åt människan kontra naturen. Mästerverket är - enligt HRJ - Skriet från vildmarken, The call of the wild. En bättre översättning hade varit När vildmarken kallar, tycker artikelförfattaren. Huvudkaraktären i den här romanen är Buck, en korsning mellan sankt bernhardshund och skotsk vallhund. Han blir stulen och rycks upp ifrån en behaglig tillvaro och omplanteras i en grym verklighet där han måste slåss för sin existens och där slag och bett gäller. Det är en kort och dramatisk roman från 1903. Varghunden - Wild fang - kommer 1906 och handlar  om en hund som heter Vittand. Han kommer att lämna sitt vargliv för att leva bland människor till skillnad från Buck som gjorde tvärt om. Romanen Martin Eden kom 1909. Den handlar om sjömannen som arbetar sig upp i samhället och blir berömd författare och anses tillsammans med Knut Hamsuns Svält vara "den arketypiska studien av tvånget att skriva". Hans - Roland Johnson menar att Jack London förtjänar att läsas fortfarande och att karaktärer som Buck är en av den amerikanska litteraturens stora gestalter. Det är inte så länge sedan jag läste om både Skriet från vildmarken och Varghunden och fann dem mycket fängslande. Läs hela Hans - Roland Johnsons understreckare  HÄR

Otrohet på 1800 - talet

I sekelskiftet mellan 18 - och 1900 - talen fanns det en massa intressanta kvinnor på olika håll i världen som skrev om kvinnors förhållanden och om kvinnor som bröt med sociala konventioner. En som blev utfryst av sin samtid och avbröt sitt författarskap när hon stod på toppen var Kate Chopin från St. Louis (1850 - 1904) i amerikanska södern. Hon skrev noveller från början och fick allt som oftast ändra i dem för att inte stöta sig med samtiden. När hennes roman, The awakening, kom ut 1899 kritiserades den så hårt att författaren slutade skriva. 1969 skrev den norske litteraturvetaren Per Seyersted en biografi om Kate Chopin och därmed fick hennes författarskap nytt liv. Uppvaknandet har kallats en amerikansk Madame Bovary (1857) och det finns helt klart ett släktskap. En kommer också att tänka på Anna Karenina. Uppvaknandet handlar om Edna Pontellier, en ung kvinna som lever ett gott liv med man och två söner. Familjen  är välbeställd och när romanen tar sin början befinner de sig på sommarnöje på ön Grand Isle söder om New Orleans. Här har de många vänner och Edna umgås särskilt med en ung man vid namn Robert - med sin mans goda minne. Edna är inte särskilt moderlig av sig och hushållsgöromålen i det stora huset och de sociala förpliktelserna intresserar henne inte. Men hon målar. Hon inser att hon inte är någon stor konstnär, men hon finner ändå nöje i arbetet och får också en del sålt. Vi 28 års ålder lär hon sig simma. Hon upptäcker också sin egen sinnlighet. Det är inte mycken glöd i hennes äktenskap och hon inser vad hon gått miste om. Hon känner att hon vill bryta upp från sitt konventionella liv. Hennes nära väninna madame Ratignolle är en trevlig kvinna, men hon går helt upp i sin mor- och hustruroll. En annan väninna är den ensamma, sträva mademoiselle Reisz som helt lever för sin musik. Hon är pianist. Edna Pontellier är fascinerad av hennes oberoende. Edna Pontellier vidtar mått och steg för att åstadkomma förändring. Hon kommer en bit på väg, men får betala ett högt pris. Uppvaknandet är en intressant, varm och livfull roman som känns helt fräsch och modern. Kate Chopin är en god iakttagare och en skicklig människo - och miljöskildrare. Jag tycker till och med att hon har en viss spefull humor. Inte konstigt att The Awakening ständigt kommer ut i nya upplagor. Uppvaknandet kom på svenska i Margareta Lundgrens översättning på Forum 1977. Hans - Roland Johnsson är forskare i franska vid Stockholms universitet. Han har bl. a. skrivit två intressanta understreckare som berör Kate Chopin:  
1800 - talets farliga förbindelser
och
Intresset för Kate Chopin vaknade sent

Japansk feminism

 
Inte visste jag att Ellen Key (1849 - 1926) hade  - och har  - stor betydelse för feminismen i Japan.  Ellen Key skulle ha fyllt 90 i år.  Monica  Braw skrev en understreckare i måndagens SvD om Ellen Key och hennes japanska översättare och förespråkare, Hiratsuka Raicho (1886 - 1971), dotter till en samuraj och pappas flicka ända tills hon blev besvärlig tonåring. Modern sa aldrig emot fadern, men ställde i tysthet upp för sin dotter. Hiratsuka Raicho gick helt och hållet sin egen väg och gick trots faderns motstånd på Japans kvinnohögskola. Hon läste europeiska författare, bl. a. Strindberg, hon gick skrivarskola och var med om att starta tidskriften Seito (vilket betyder ungefär blåstrumpa). "Kärleken och äktenskapet" var den första av Keys böcker som översattes. Sedan kom Barnets århundrade. Dessa båda titlar är fortfarande aktuella i Japan. Liksom Ellen Key var Raicho fredsaktivist. Under andra världskriget flyttade hon ut på landet och ägnade sig åt kooperation och närodlat. I Japanska kvinnor under tusen år av Monica Braw finns ett kapitel om Hiratsuka Raicho.
Läs hela understreckaren HÄR!

Sorgligt

Bild SvD

"Sun Axelsson kommer att läsas av generationer" skrev Mats Gellerfelt  i en fin understreckare i SvD den 17 februari 2011, samma dag som Sun Axelsson begravdes. Nu är kritikern och författaren Mats Gellerfelt också död, alldeles för tidigt endast 64 år gammal. Igår, 31 juli, avled han i cancer, just när han börjat skriva igen efter en tids tystnad. "Saknaden efter Mats Gellerfelt blir stor, men det är en tröst att botanisera bland hans texter, som lever vidare – hundratals från de senaste tio åren finns samlade på hans skribentsida på SvD.se. Tack för allt, Mats Gellerfelt, och vila i frid", skriver Lisa Irenius, kulturchef på SvD. Jag kommer också att sakna Gellerfelts skarpa och välformulerade recensioner, som jag satte stort värde på och litade till.

Frankenstein och feminismen

I lördags, den 18 juni, var det precis 200 år sedan Mary Shelley, dotter till två filosofer, feministen Mary Wollstonecraft och ateisten och anarkisten William Godwin, fick idén till romanen om Frankensteins monster. Det var egentligen lord Byron som initierade det hela genom att uppmana några av sina vänner att skriva var sin spökhistoria. Den enda som nappade var Mary Shelley. I en intressant och elegant formulerad understreckare i SvD i lördags skriver Merete Mazzarella om romanen Frankenstein och Mary Shelley. Båda har blivit vantolkade och illa behandlade i olika skeden av dessa 200 år. Vem var det egentliga monstret? Upphovsmannen eller hans skapelse? Varför såg man inte romanens uppbyggnad eller tolkade budskapen rätt? Hur kunde Frankenstein få sättas upp som teater och spelas säsong efter säsong på olika scener utan att Mary Shelley tillfrågats eller eller än mindre erbjudits ersättning? Percy Shelley var lärjunge till Marys far, William Godwin. Shelleys hustru hette Harriet. Mary rymde med Shelley och styvsystern Claire, som också var kär i Shelley, följde med av bara farten. Claire blev sedan ihop med Byron, som visserligen inte brydde sig om henne, men i alla fall lyckades göra henne gravid. Shelley hade en idé om ett kollektiv bestående av honom, Harriet, Mary, Claire och Marys halvsyster Fanny. Han bjöd också ut Mary till sina vänner. Harriet dränkte sig och Fanny tog gift. När Claires och Byrons dotter föddes såg Byron till att dottern sattes i kloster. Där dog hon ett par år senare. Mary och Percy Shelley fick tre barn som dog. De måste leva i exil i Italien för Shelleys radikala idéer. Mary Shelley har tagit mycket stoff ur sitt eget liv till Frankenstein. Till exempel hade Frankenstein och Percy Shelley många drag gemensamt. Hon ifrågasätter den enögda tron på förnuftet, teknisk utveckling och människans sätt att laborera med naturen. 
Själens nattsida: om Mary Shelley och hennes Frankenstein är titeln på en bok av Merete Mazzarella. Bokförlaget Atlantis 2014.

Fantasyns grå eminens

Han sju ockulta thrillers  beundrades av författare som CS Lewis och RS Tolkien. Hans fängslande föreläsningar lockade åhörare som Dorothy Sayers, Dylan Thomas och Wystan Auden. Han saknade akademisk utbildning men var litterärt spränglärd och drevs av en omätlig kärlek till litteraturen. Hans stora lycka var när han blev anställd på Oxford University Press. Han hade bland annat ansvar för serierna World Classics och Oxford Standard Authors. På grund av personalbrist fick han också hoppa in som föreläsare i Oxford trots att han saknade den formella kompetensen. Ingen som hörde honom glömde det någonsin. Själv skrev han poesi av det mera oläsliga slaget. Däremot är lär hans romaner vara läsvärda än idag och bjuder på många träffsäkra iakttagelser. Hans närsynthet kan ha bidragit till att han tyckte sig leva i ett annat universum som styrdes av hemliga regler. Allt kunde när som helst förvandlas till något annat. Läs mer om Charles Williams (1886 - 1945) i dagens spännande understreckare Spränglärd mystiker föregrep fantasy skriven av Kristoffer Leandoer. Jag blev väldigt nyfiken på Charles Williams. I min kundvagn ligger nu The Place of the Lion, trots att den kan läsas på Project Gutenberg Australia!

Edita Morris och Hiroshimapriset

Idag för sjuttio år sedan släpptes en atombomb över Hiroshima av ett ensamt bombplan, Enola Gay, en B - 29 Superfortress. Förödelsen blev stor och återverkningarna sträcker sig fram till våra dagar. Tre dagar senare, den nionde augusti, bombades Nagasaki. I Japan hedras offren från dessa händelser tillsammans med tillresta dignitärer från ett hundratal länder. Människor som överlevt bomben, s. k. hibakusha, berättar sina minnen.Hiroshimapriset, ett av världens största fredspriser instiftades av makarna Edita och Ira Morris,  med  intäkterna från Edita Morris storsäljande roman, Hiroshimas blommor, som grundplåt. Edita Morris, född Toll,  hade svenskt påbrå och växte delvis upp hos sina morföräldrar i Skåne. Hon gifte sig med Ira Morris och levde societetsliv i olika delar av världen. Under vissa tider levde hon ihop med den svenske konstnären Nils Dardel och det var denne som uppmanade henne att skriva. Sonen, Ivan Morris, blev Japan - kännare och gifte sig med en japanska. Hans rapporter om konsekvenserna av bombningen av Hiroshima och Nagasaki kom makarna Morris att engagera sig för fred och mot kärnvapen. Monica Braw, professor i japansk historia och författare skriver på en biografi om Edita Morris, som levde mellan 1903 och 1988. Monica Braws doktorsavhandling, American censorship of the atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki, handlar om bombningen liksom romanen Överlevarna. Hon har också skrivit dagens Under strecket i SvD, Litterär kamp mot nya atombomber. Läs hela HÄR! 

Avhandling om Knausgård

Foto: Daniel Nilsson/TT

Arne Melberg, professor i litteravetenskap. presenterar i en jätteintressant  understreckare den först avhandlingen om Karl - Ove Knausgårds författarskap. Claus Elholm Andersen är en dansk litteraturvetare som är verksam vid universitetet i Helsingfors. På vakt skal man være. Om litterariteten i Karl Ove Knaugårds "Min kamp". Andersen är speciellt intresserad av Knausgårds förhållande till romantraditionen, särskilt till Proust. Andersen driver tesen att Min kamp först och främst är en roman och bör läsas och tolkas som en roman. Min kamp är litteratur och icke liv. Andersen skiljer mellan den som skrivit texten och den som återfinns i den. Knausgård själv hävdar fullständig identitet mellan författare, berättare och huvudperson. Men i andra delen av Min kamp har Knausgård tappat tron på fiktionen. Det har gått inflation i fiktion och berättelser och "det enda som jag såg något värde i var dagböcker och essäer."
Från slutet av del sex kommer följande citat: "Man ska vara på sin vakt när olika händelser formas till till en berättelse, för berättelser hör hemma i litteraturen och inte i livet." Detta sagt när Knausgård gör sig klar att lämna romanen och litteraturen. Vi lever i fiktion, därför behöver vi icke - fiktiv litteratur. Arne Melberg håller gärna med Claus Elholm Andersen om att Min kamp är en roman. Men det är en roman som handlar om att den litterära fiktionen inte längre har någonstans att ta vägen i en värld där fiktionen råder.
Arne Melberg är själv aktuell med "Litteratur i tid. Åtta kapitel om tidens tidens litteraturhistoria", som bland annat behandlar Knausgård i den självbiografiska traditionen. Läs hela understreckaren HÄR

Ett bedårande barn av sin tid

Rebecca West (1892 - 1983) känner jag mest till som författare till den underbara serien Källan flödar; Denna sanna natt och Kusin Rosamund. Nu har det kommit en ny biografi om Rebecca West, The extraordinary Life of Rebecca West, skriven av historikern Lorna Gibbs. Som titeln antyder tar Gibbs fasta på personen Rebecca West och mindre på författaren. RW växte upp i London. Redan som 16 - åring fick hon tuberkulos och det statte p för hennes utbildning. Men hon klarade sig bra ändå. Hon umgicks med Charlie Chaplin, Anaïs Nin och Axel Munthe. Som 24 - åring skrev hon en biografi om Henry James och när hon skrivit en kritisk recension av en av HG Wells romaner blev han intresserad av henne. Hon blev hans älskarinna (Wells tåliga hustru Jane blundade) och födde en illegitim son åt honom. Anthony, som han fick heta, fick cirkulera mellan släktingar, barnhem och konvalescenthem. Som vuxen krävde han erkännande från båda föräldrarna. Hans roman, Heritage, var en lätt förklädd självbiografi. Anthony ville också skriva en biografi om HG Wells, men modern stretade emot. Rebecca Wells hade många älskare. Hon revolterade mot konventionerna och det sociala trycket. Redan tidigt var hon medlem av suffragettrörelsen. Rebecca West var en skicklig journalist, hon skrev, romaner, essäer, biografier, artiklar och reseskildringar. Hon var - kort sagt - alldeles för produktiv för sitt eget bästa. Och hon var dessutom kvinna. I 38 år var hon gift med bankiren Henry Maxwell Andrews. Han var stukad efter att ha suttit i fångläger i Tyskland och klarade inte av att ta en universitetsexamen i Oxford. Båda var otrogna mot varandra, men det jämnade väl ut sig i längden, kan man tänka.
Fay Weldon har skrivit en biografi om Rebecca West liksom Victoria Glendinning. Rebecca West har själv skrivit Family Memories: an autobiographical Journey.
 
Läs Josefin Holmströms understreckare  HÄR

Finns det något liv i nationalskalden?

Idag för 150 år sedan föddes Erik Axel Karlfeldt.
En gång var han nationalskald och tilldelades Nobelpriset vilket han avböjde eftersom han 1904 - 1931 var ledamot i Svenska Akademien och från 1913 dess ständige sekreterare. Därför fick han priset postumt 1931. 2009 gav Karlfeldtsamfundet ut Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset. Nu har det kommit en ny bok om honom skriven av Stina Otterberg, Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt på Wahlström & Widstrand förlag utg. av  Karlfeldtsamfundet. Therese Eriksson avlutar sin uppskattande recension i SvD 18 juli så här: " Bara den vackra tilliten till poesins och språkets möjlighet är skäl nog att hålla liv i Erik Axel Karlfeldts minne också in i nästa sekel. "
Karlfeldt uppvisar i sin diktning en djup tacksamhet mot livet och över att ha fått leva. Han inbegriper också det smärtsamma och det svåra. Arne Melberg ställer i sin  understreckare  den 19 juli frågan om det finns en Karlfeldt för vår tid eller om han bara känns föråldrad. Svaret är att det finns det. Melberg tycker att Karlfeldt är som allra bäst i sina höstdikter. Han hänvisar till Olof Lagercrantz, Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie från 1938  och Staffan Bergstens monografi Karlfeldt - dikt och liv från 2005. Om den skriver recensenten i Kristianstadsbladet Hans Holmberg: "Det finns hos honom (Karlfeldt) en unik botanisk mångfald, 280 namngivna växter har man räknat det till. Karlfeldts lyriska blomsterrike inbjuder såväl miljövänner som poesiälskare till en lustgårdsvandring."
Karlfeldt hade ett egendomligt förhållande till kvinnor. Han smusslade med alla sina förhållanden och man skulle nog med fog kunna kalla honom en feg mansgris, som till slut gifte sig med sin hushållerska, Gerda, som fött honom ett flertal barn medan han väntade på ett rikare och finare gifte. Både Ottervik, Bergsten och Lagercrants upphåller sig vid Karlfeldts långa dikt Häxorna, där kvinnor i sin egen lust och som mannens jämlike utgör ett hot mot den traditionella mansrollen.

Sista strofen i dikten En löskerkarl
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
Och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Postum Austen

Övertalning gavs ut efter Jane Austens död. Den och Northanger Abbey kom ut 1818. Nu har Övertalning kommit i ny svensk översättning av Maria Ekman och med ett efterord av Amanda Svensson. Omslaget pryds av ett vackert porträtt av Rosalba Peale målat av Anna Claypoole Peale. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag i behagligt danskt band. Den stod på hyllan i bokhandeln och det var alldeles omöjligt att stå emot.
Jag är mycket nöjd med mitt köp och har börjat läsa så smått. Synd att Jane Austen inte fick fortsätta sitt författande. Övertalning tyder på att det kommit in nya element i författarskapet. Mera känsla, mindre förnuft till exempel.
Maria Ekman har också lagt till intressanta kommentarer till översättningen.
Läs Paulina Helgesons intressanta understreckare i SvD om Övertalning.

Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se

Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 

Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.

Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?

Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.

Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.

I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad

Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397

Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky

Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

Pennan är mäktigare än minnet

An Accident of Hope

I dagens understreckare recenserar Axel Englund en ny biografi om den amerikanska poeten  

Anne Sexton. Hon föddes i Massachusetts 1928 och dog för egen hand 1974, 45 år gammal. 

Anne Sexton gick under många år i samtalsterapi och som minnesstöd för Anne Sexton spelades samtalen in under flera år.

Dessa band har fått förnyad aktualitet när de nu använts av 

Dawn M Skorczewski i den nyutkomna biografin

An Accident of Hope: The Therapy Tapes of Anne Sexton.

Axel Englund drar intressanta paralleller mellan generationskamraterna Betty Draper ( i TV - serien Mad Men) och Anne Sexton. Båda upplevde samma svårigheter att leva upp till hemmafruidealet.

Båda drabbas av förlossingsdepression och tvingas söka psykiatrisk hjälp. Anne Sexton träffar då på doktor Martin Orne som först uppmanar henne att börja skriva lyrik. Det är också Orne som initierar inspelningarna och anteckningarna eftersom han förstår att AS inte minns vad som avhandlats i tidigare samtal. En mycket okonventionellt och lyckosam metod både för terapin och Sextonforskningen.

Axel Englund tycker att hemmafruidealet har en kuslig aktualitet idag vilket man också kan bli varse om man läser Anne Sextons obekväma dikter som kom ut för ett halvt sekel sedan. 

Self in 1958

What is reality?
I am a plaster doll; I pose
with eyes that cut open without landfall or nightfall
upon some shellacked and grinning person,
eyes that open, blue, steel, and close.
Am I approximately an I. Magnin transplant?
I have hair, black angel,
black angel-stuffing to comb,
nylon legs, luminous arms
and some advertised clothes.

I live in a doll’s house
with four chairs,
a counterfeit table, a flat roof
and a big front door.
Many have come to such a small crossroad.
There is an iron bed,
(Life enlarges, life takes aim)
a cardboard floor,
windows that flash open on someone’s city,
and little more.

Someone plays with me,
plants me in the all-electric kitchen,
Is this what Mrs. Rombauer said?
Someone pretends with me –
I am walled in solid by their noise –
or puts me upon their straight bed.
They think I am me!
Their warmth? Their warmth is not a friend!
They pry my mouth for their cups of gin
and their stale bread.

What is reality
to this synthetic doll
who should smile, who should shift gears,
should spring the doors open in a wholesome disorder,
and have no evidence of ruin or fears?
But I would cry,
rooted into the wall that
was once my mother,
if I could remember how
and if I had the tears. 

En bildad liberal mexikan

Nyligen dog den mexikanske författaren och ständige kandidaten till Nobelpriset i litteratur,

Carlos Fuentes, 83 år gammal.

Han blev aldrig särskilt uppmärksammad i Sverige.

Jag har aldrig läst honom heller.

Men efter att ha läst Mats Gellerfelts 

understreckare i fredagens SvD känner jag mig inspirerad att göra det. 

Jöran Mjöberg var också en hängiven "fuentit" som vittnar om Fuentes fängslande och kraftfulla författarskap. Fuentes var dessutom skicklig på muntlig framställning och kolossalt beläst. Och påläst.

Koncentrerad Fuenteshistoria från A till Z är titeln på Jöran Mjöbergs entusiastiska artikel.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta varken Gellerfelt eller Mjöberg.
Och min nyfikenhet är definitivt väckt.

bilden lånad från pbs.org

Poeten Cirkelström

Erik Johan Stagnelius (1793 -1823) Samlade skrifter i fem band kommer snart i pocketutgåva också.
Tommy Olofsson skriver i dagens SvD om diktaren som var son till biskop Magnus Stagnelius i Kalmar och granne med kaos.
Trots att Erik Johan Stagnelius liv blev så kort efterlämnade han en ansenlig litterär kvarlåtenskap.
Han var ingen lycklig människa men när det gällde skrivandet fanns ingen osäkerhet.
Tommy Olofsson är mycket nöjd med Paula Henriksons
kommentarer och fotnoter. Paula Henrikson doktorerade för några år sedan med en avhandling om Stagnelius dramatik. Han framhåller också Göran Häggs Stagneliusbiografi I Världsfurstens hem från 2007.
Han nämner också en litterär strid som gällde ett kommatecken i dikten Endymion.
Intressant, för kommatecknet skulle ändrat läsningen. Läs hela Tommy Olofssons understreckare HÄR
Tidigare inlägg om STAGNELIUS i bloggen.

Hur gör man?

The Paris Riview intervjues
innehåller 64 författarintervjuer samlade i fyra band, nästan 2000 sidor.
Författare som George Simenon, TS Eliot, Hemingway, Joyce Carol Oates, Alice Munro, Garcia Marquez, Singer, m. fl. berättar om sina metoder.
De vittnar om hårt arbete, ensamhet och - viktigt! - konsten att stryka.
Talang har mindre betydelse.
Det tekniska kunnandet kan man lära sig på skrivarutbildningar, men den egna tonen eller stilen måste man arbeta sig fram till - skriva och skriva om.
En författares stil är sådant som språket, tonen, rytmen och sättet att se på världen.
Reportern och författaren Anders Sundelin har recenserat The Paris Review intervjues i en intressant understreckare som får mig att vilja läsa böckerna. Det är alltid lika spännande att höra hur författare gör egentligen. Förvånansvärt många skriver för hand och renskriver sedan på skrivmaskin eller dator. Läs Sundelins recension HÄR

Författaren Mara Lee har också skrivit oerhört intressant om SKRIVPROCESSEN
Hon är mera teoretisk och utgår också från olika teoretiker.
Orden kommer från en okänd ort
"... där det nästan inte är vi som skriver, utan skriften skriver oss. Som om det fanns en annan plats, en språkets skuggsida, som utgör själva förutsättningen för att orden ska bryta fram..."

Tomten fick draghjälp

W G Sebald, Dikt, prosa, essä stod överst på listan över böcker som jag önskade mig i julklapp. Men - när jag hade läst Carina Burmans understreckare idag så ryckte det till i klickfingret! Och så fick tomten (alldeles oförtjänt) hjälp på traven. W G Sebald föddes 1944 i en liten alpby i Bayern 1944 och dog 2001 i en bilolycka i England. Imorgon, onsdag, är det på dagen 10 år sedan.

Boken som ges ut av Bonniers i Panacheserien innehåller Sebalds fyra stora verk, Svindel, känslor; Utvandrade; Saturnus ringar och Austerlitz
Läs hela understreckaren HÄR

Måltiden - en gestaltning av mänskliga värden

Idag är det Måltidens dag. Dagens understreckare är en jätteintressant artikel av Richard Tellström, lektor i måltidskunskap vid Örebro universitet och Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan. Han säger att maten är så mycket mer än bara bränsle för kroppen. Måltiden är en kulturyttring. Han föreslår att böcker om mat flyttas från avdelning Q (ekonomi och näringsliv) till avdelningen I (konst och musik) på biblioteket. Det tål att tänka på och skulle få oss att betrakta maten ur en annan synvinkel. Mat är mycket mer än just mat. Richard Tellström menar också att klimatfrågan kommer att tvinga oss till en mathållning som gynnar mänsklighetens överlevnad i stället för vår egen. Gastronomikritiker efterlyses. "Kritikern kan skapa en vidgad förståelse genom att sätt fokus på måltiden som ett av mänsklighetens äldsta kulturella uttryck". Det finns stora och outforskade frågor om måltiden som mänskligt kulturarv och som urvalsfaktor i vår evolution. Läs hela artikeln HÄR

Bilden: Stilleben mit Hummer av den holländske konstnären Pieter Claesz (1597 - 1661)

Det som smärtar mest invirat i det vackraste

2005 fick poeten Eva B Magnusson Stig Carlson-priset med motiveringen " för en sinnestät poesi som när tankens oro"
Erik Bergqvist, poet och kritiker, skriver i dagens understreckare insiktsfullt och initierat om Eva B Magnusson. Man förstår att här finns en stor poet som verkar i det tysta.
Rönnbärsvägen heter den samlingsvolym som kommit ut i år och som det känns alldeles nödvändigt att få läsa.
LÄS HELA UNDERSTRECKAREN HÄR

stod vid ån stod
under träden, vattnet steg

över stränderna, stjärnor
strömmade som säd genom mörkret

det finns inget sedan
och inget innan, det fanns

mörker stjärnor vatten
mörker vatten

Ur "Som häromnatten" 2001