Den sista spiken

Började av en ren händelse läsa Stefan Ahnhems roman Den sista spiken. Det är den sjätte fristående delen  i serien om kriminalaren Fabian Risk. Författaren föddes i Stockholm men växte upp i Råå utanför Helsingborg. Den sista spiken tilldrar sig i Köpenhamn och Helsingborg. En möter efter hand en massa människor i olika funktioner. Jag börjar ganska omgående göra ett personregister och det har jag igen. Inledningen är klurig och leder tankarna åt fel håll. Ganska snart utkristalliseras tre huvudspår. Några stycken poliser kartlägger en misstänkt polischefs göranden och låtanden. Samtidigt pågår utredning av två mord som i förstone ser ut som mord och självmord. Åtminstone vill någon att det ska se ut så. Den svenske polisen Fabian Risks strulige son, Teodor, hittas död i en dansk fängelsecell och Fabian beslutar sig för att utreda omständigheterna. Det visar sig att både personer och händelser hakar i varandra. Ondskan firar triumfer, men rättvisan är den hack i häl. Poliser och utredare är vanliga människor med vanliga människors fel och brister, styrkor och svagheter. Här finns gott om ensamvargar men också och annan lagspelare. Mycken teknik finns med utan att det känns obegripligt och/eller överlastat. Inte visste  jag att Ericson hade en telefon som kallades Hajfenen, stilmodell R310. Karambit, som är ett slags kampkniv har jag heller inte träffat på tidigare. Det är den som finns på bokens omslag. Stefan Ahnhem är väldigt duktig på att förmedla frustration och rädsla. Jag tycker att boken är välskriven och det finns ett driv i den. Kapitlen är alldeles lagom långa. Jag kommer troligen att läsa mer av Ahnhem.

Den som ser

Plötsligt kommer där en del fyra till Herbjørg Wassmos  trilogi om den myndiga Dina Grønelv och hennes familj ifrån Nordland i Norge. Visserligen kallas den en fristående fortsättning, men jag tycker nog att en ska unna sig att läsa de första tre också; Dinas bok, Lyckans son och Karnas arv. I samband med publiceringen av del fyra, Den som ser, passade förlaget Historiska Media på att ge ut de tre första delarna på nytt. Visst går det att ta sig igenom Den som ser utan att ha de tre andra delarna i färskt minne. Herbjørg Wassmo är dessutom generös mot eventuellt nytillkomna läsare. Den som ser är en riktig bladvändare även om en får försöka hänga med vad det gäller alla namn och var de olika karaktärerna befinner sig för tillfället. Scenen växlar mellan Nordland och Köpenhamn. Tidsmässigt befinner vi oss på 1890 - talet. Karnas bok kom ut för tjugo är sedan och efter det gjorde sig de övriga personerna påminta då och då. Herbjørg Wassmo undrade själv hur det gick för dem. I centrum befinner sig Dinas barnbarn, Karna, hennes far Benjamin, hans hustru, Anna, (som inte är Karnas mor) och psykiatrikern Joakim; en ung djärv man med moderna idéer. Karna befinner sig på sinnessjukhus efter att bokstavligen ha varit Dinas språkrör på dennas begravning. Efter den ansträngningen blir hon stum och sedan tillstötte ytterligare komplikationer. De fyra vuxna personerna samlas omkring Karna. Deras inbördes förhållanden är inte av det enkla slaget. Herbjørg Wassmo har en fin psykologisk blick och hon förenklar ingenting. Hon håller ihop berättelsen på ett skickligt sätt. Tidsmarkörerna är många; klasskillnaderna påtagliga liksom bristen på jämlikhet könen emellan. Intrigen är spännande och en lär känna de olika personerna ganska väl. Anna, som fötts med en silversked i munnen, är nog den mest komplicerade av dem. Hon är inte nöjd med att gifta sig och få barn. Hon vill också arbeta även om hennes mor stretar emot. Fadern är däremot behjälplig. Rösträttskvinnorna mullrar i bakgrunden och det är alldeles tydligt att det är saker i görningen. Kvinnorna står i centrum i Wassmos intressanta romanserie. Jag sträckläste denna välskrivna engagerande roman och tänkte dystert på Bibelns ord om fädernas missgärningar som hemsöker nya generationer intill tredje och fjärde led. Dina var visserligen död och begravd. Men hennes liv och gärning hade återverkningar på hennes barn och barnbarn. 

Titel: Den som ser

Författare: Herbjørg Wassmo

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Historiska media

Tryckår: 2021

Antal sidor: 444

Gift

Sällan har allt - text, uppläsare, musik - stämt så väl  som i  radioföljetongen Gift av Tove Ditlevsen; i uppläsning av Kristina Törnqvist. Ninni Holmquist har gjort den nya översättningen. Tove Ditlevsen är oförtjänt bortglömd i Sverige, men i Danmark har hon aldrig fallit i glömska. Gift handlar om författarinnans tre äktenskap och drogmissbruket. Favoritdrogen var petidin och hennes tredje äktenskap med den galne läkaren Carl Ryberg berodde uteslutande på hans tillgång till petidin. Det första äktenskapet med den mycket äldre Viggo F Møller erbjöd bara en tillflykt i livet. Sen kom den romantiske studenten Ebbe Munk och till sist den ögonblickliga och största kärleken Victor Andreasen, redaktör för Extrabladet. Tove Ditlevsen ristar sin text med glödstift. Orden är enkla och skoningslösa. Hon urskuldar sig inte, ber inte om ursäkt och använder riktiga namn. Hon kan inte förstå vad det är för fel med  privatlivet och varför en inte skulle kunna tala om det? "Vad är det med privatlivet som är så hemskt, att det inte får komma ut. Vad är det då som försiggår där?" Tove Ditlevsen får en att uppleva drogernas förödande makt. Hon offrar allt för en spruta petidin. Hon ljuger, förfalskar och glömmer sina barn. Näst efter drogerna kommer skrivandet. Det är viktigt för henne. Redan som 5 - åring var hon klar över att det var författare hon skulle bli. Hon skriver romaner, noveller och lyrik, som hon tycker är det viktigaste.  Romanerna Barndom, Ungdom, Gift och Vilhelms rum är självbiografiska. Man har gjort ett barn illa var den roman hon slog igenom med 1941. Tove Ditlevsens författarskap och dess betydelse för dansk litteratur har liknats vid Kerstin Thorvalls för den svenska litteraturen.  Hon har också kopplats till kvinnorörelsen och arbetarlitteraturen. 1976 dog Tove Ditlevsen för egen hand. Jag lyssnade förhäxad till radioföljetongen; de flesta avsnitten två gånger. Sedan lånade jag boken också för att läsa Vigdis Hjorths inledning. Hon avslöjar att Victor Andreasen hade ett kort förhållande med Tove Ditlevsens äldsta dotter. Tove Ditlevsens fjärde, bästa och längsta äktenskap skildras i hennes sista roman Vilhelms rum.

Gift passar in på nr 31 Läs en bok du endast lyssnar på i Mias Kaosutmaning.

En smakebit på søndag

"Jeppe Kørner, utredare vid Köpenhamnspolisen, stänkte vatten i ansiktet och tittade sig i spegeln på den kaklade väggen. I spegeln ovanför handfatet blev man konkav, i den andra egendomligt bred. Han glömde alltid bort vilken spegel som gjorde vad med en tills han stod och tvättade händerna. Idag hade han hamnat framför den konkava, som fick honom att se ut som ett Munchskri. Det passade honom bra. Han såg trött ut, och han visste att det inte enbart berodde på polisens lågenergilampor. Det löjliga, blekta håret gjorde inte saken bättre; han borde aldrig ha låtit sig övertalas av sin gode vän Johannes. Omväxling förhöjer, ha! Han borde kanske raka av alltihop. Då skulle han åtminstone se ut som en polis. Skilsmässodrabbad snut i livskris, som i böckerna. Klassiskt. Sedan kunde han skaffa sig en stampub och en snabb bil och bära smärtan som ett adelsmärke i pannan. Kanske se till att få ett tjusigt ärr  - efter ett knivsår på kinden - ett som matchade ärren i hans inre."

Från sidan 13 i Krokodilväktaren av Katrine Engberg

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas den här veckan av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Inga spoilsers, tack! Fler smakebitar HÄR: