Visar inlägg med etikett Släkthistoria. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Släkthistoria. Visa alla inlägg

söndag 9 december 2018

En smakebit på søndag

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.
"Shobei Miwa var en rik jordägare. Hans ägor sträckte sig långt bortom byn Takao. Han kunde gå från sitt hus ungefär fyrtio minuter till närmaste järnvägsstation utan att beträda någon annans mark. Och det var samme Shobei som som sålt marken till staten för järnvägens räkning. Shobei Miwas äldste son, Shintaro, skickades fjorton år gammal till Tokyo innan järnvägen var färdig. En tjänare följde med honom och det tog dem nästan en månad att vandra landsvägen fram till Tokyo. Tjänaren förvarade Shintaros pengar, jämte skolavgiften, i ett knyte som han bundig hårt om midjan. Det tog han inte av sig ens om nätterna när han sov. Värdshuset rum hade skjutdörrar och inga lås.
Det fanns många tjuvar. Den unge herrn och hans tjänare höll sig för sig själva samtidigt som de var måna om att inte vara för försiktiga och därigenom dra uppmärksamheten till sig". Från sid 15 i Vid Setohavets stränder. En japansk släkthistoria. Av Ruri Pilgrim. Bra böcker. 
1999. I övers. av Ritva Olofsson. Fler smakebitar HÄR.

torsdag 22 juni 2017

Sammankomsten

Mitt lånade ex av Sammankomsten av irländska Anne Enright ser ut som gapet på en vithaj. Nästan lika många post - it- lappar som sidor i boken. Så många fantastiska formuleringar och precisa iakttagelser av hur människor fungerar och dynamiken i familjeliv; hur upplevelser i barndomen påverkar resten av livet. Förhållandet mellan föräldrar och barn - inte minst mor/dotter - , samspelet mellan syskonen i en stor familj; familjen kontra samhället runt omkring den skildras i romanen. Allt spetsat med bister humor, ironi och ibland halsbrytande vanvördighet som får läsaren att hicka till. Egentligen är Sammankomsten uppbyggd som en spänningsroman. Redan på första sidan avslöjas att det finns en familjehemlighet som en inte får nyckeln till förrän alldeles i slutet. Berättare är Veronica Hegarty, 39, en av de äldre i en syskonskara på tolv. Tre syskon är döda och dessutom har modern fått sju missfall. Ovanligt stor barnaskara även på Irland. Veronica har ett komplicerat förhållande till sin mor. Hon vet med sig att hon inte räknas till de snälla och ibland är hon inte säker på att modern vet vilket av barnen hon är. "Mamma hade alltid frihet att välja vilka hon älskade och inte älskade." Pojkarna kommer först och sedan de som var snälla av flickorna. En mors kärlek är Guds största skämt, tycker Veronica och "Begick min mor ett brott skulle det inte finnas några vittnen, så anonym är hon." De flesta syskonen har problem av något slag. En är psykotisk (han visar sig vara läkare); en är avhoppad präst, men ljuger om det; någon dricker och en annan irrar omkring. Veronica själv befinner sig inte så väl. Särskilt inte nu när hon tvingas organisera begravningen av älsklingsbrodern Liam. För att nysta upp trådarna börjar Veronica sin berättelse med morföräldrarnas historia. Hon lägger en hel del skuld på sin döda mormor Ada. Veronica, Liam och systern Kitty har tvingats tillbringa en del av sin barndom hos  Ada och morfar Charlie Spillane och Adas specielle vän och (förmodligen) älskare Lambert Nugent. Veronica börjar minnas händelser som hon inte riktigt släppt fram tidigare. Bitvis tvivlar hon på sina egna minnen. Tidsplanen varvas men Anne Enright gör det så skickligt att det inte känns det minsta besvärligt för läsaren. Anne Enright fick Bookerpriset 2007 för den här romanen som kom på svenska 2008 i översättning av Thomas Preis och på Brombergs förlag.Vad ska jag kunna välja att läsa härnäst?

fredag 28 september 2012

En kvinnohistoria

Maj Sara Johanna Berglund, född Olausson, har  ingått äktenskap med fabrikör Tomas Berglund, som är frånskild och nästan dubbelt så gammal som hon. Och det är inte den hon ville ha, men han råkade ju bli far till hennes barn. Maj är tjugo år och hon har svårt att finna sig tillrätta i graviditeten.
Det är inte mycket lättare med hela den nya, stora släkten anförd av den dominanta svärmodern Tea, som håller "minstingen" Tomas i ett järngrepp. Allt skaver. Maj tänker mycket på sin stora kärlek, Erik,
och på sin egen familj som hon tappat kontakten med. Ofta skriver hon brev i tankarna och längtar efter sin mamma. Maj är mycket ensam och har ingen att tala med eller få råd av. Hon och mannen känner inte varandra egentligen. Tomas gör trevare, men det är Maj som inte är så intresserad.
Det är tåga i Maj och hon ger sig ändå i kast med alla middagar, julfiranden, födelsedagar och andra familjetraditioner om än med stor vånda. Hon har klättrat uppåt på samhällsstegen och det har ett pris.
Moderskapet är inte heller så lätt i början, men Maj lär sig. Och hon inser att den lilla dottern också kan  användas som sköld. Om och när det behövs.
Ganska snart efter giftermålet upptäcker Maj att det är något som inte stämmer med mannen. 
Tomas försvinner ofta utan att hon vet var han är. Och han doftar främmande när han kommer hem.
Hon undrar vad som kan ha hänt i  äktenskapet med Astrid. Tänker han fortfarande på henne?
Kristina Sandberg följer tätt inpå Maj i Att föda ett barn. Det är genom henne vi upplever allt.
Det är vardagsgråttt, realistiskt och inte ett dugg förskönat. Tvärtom. 
Man lider med Maj när hon har födelsedagsmiddag på sin 21 - årsdag för hela stora släkten. 
Hon våndas över menyn; hon springer benen av sig ; hon sliter och är gråtfärdig. Och gravid.
Och när det är mors dag - hennes första - vart går mannen då? 
Att föda ett barn är också ett stycke kulturhistoria. Här finns mycket tidstypiskt - kläder, mat, umgängesvanor och tankesätt.
Att föda barn är första delen i en tänkt trilogi.
Del två, Sörja för de sina finns redan.