Visar inlägg med etikett SF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SF. Visa alla inlägg

torsdag 7 april 2022

Staden utan kvinnor

Staden utan kvinnor, 2011,  av Madeleine Hessérus tilldrar sig i ett framtida Stockholm, ca 2040. Jag kan tycka att den känns ganska samtida. Staden utan kvinnort är en dystopi och handlar om hur kvinnor bygger en mur, mental och faktisk, omkring sig för att skydda sig mot det utbredda våldet mot kvinnor. Kvinnorna bor i  Södra staden och männen Norra. I gångarna under staden bor de s. s. sorkarna; små magra, bleka pojkar som av olika skäl håller sig undan samhället. De säljer sprit och knark och har grävt ut grottor åt sig i väggarna. Protagonisten Jakob Hall, historiker och författare,  kommer in till staden ifrån skärgården för att infiltrera Fabers krets, en mäktig, manlig terrororganisation. Han är motståndsman och en främling i staden och de tre ynglingar, David, Elliott och Kurt, han närmar sig är mycket avvaktande. De har inga höga tankar om skärgården över huvud taget; de känner inte till den och har aldrig varit där. Men så småningom kommer de att utbyta tjänster och tonen blir lite hjärtligare. Under läsningen associerar en till andra murar (Berlinmurern, kinesiska muren, Trumpens mur mot Mexiko);  Kvinnostaden av Christine de Pizan, medeltidens feministiska klassiker från 1405 och Den nya kvinnostaden av Nina Burton. Jag tänker också på Alice i Underlandet. Staden utan kvinnor är filmisk; språket är fint och ibland rent poetiskt; bildspråket är målande. Men människorna lever inte riktigt. De är framför allt bärare av idéer. Jag tror att jag vill läsa något mera av Madeleine Hessérus. Jag tyckte mycket om hennes språk, hennes skildring av stämningar, den psykologiska precisionen och miljöbeskrivningen.

torsdag 31 mars 2022

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa är en av Japans mest framstående författare.  På svenska finns sedan tidigare En gåtfull vänskap som kom ut 2011. Nu har De förlorade minnenas ö kommit ut på svenska i översättning av Vibeke Emond. Berättarjaget, en ung författare, bor på en ö vid en liten flod som endast är tre meter bred. Henne mor var skulptris och fadern ornitolog. Föräldrarna, som nu är döda, hade ovanligt gott minne vilket inte var hälsosamt. Minnespolisen for omkring på minnesjakter. Saker och ting försvinner ifrån ön. I och med det förväntas människor också utplåna minnet av det som försvunnit. Berättaren/författaren skriver romaner om förluster. Hon är nu ensam i världen men som granne har hon en gammal man. De båda utbyter tjänster och ser efter varandra. Ingen går säker för hemliga polisen i pälsbrämade långrockar och det händer att människor också försvinner. En dag är det alldeles tyst. Fåglarna har försvunnit och människor förväntas släppa ut sina burfåglar. Nästa gång är det rosorna. Den lilla floden för bort alla rosenbladen. Men det växer en underjordisk rörelse och man skaffar dolda boenden. Den unga kvinnan och den gamle mannen inreder ett gömsle mellan golvet på andra våningen och taket på första i hennes hus. Berättaren/författaren känner en man med ovanligt gott minne och han behöver gömmas undan. De förlorade minnenas ö skrevs redan 1994. Den är en dystopi och var nog tänkt att vara sci - fi, men det känns inte riktigt så. Stämningen är obehaglig. De verkliga makthavarna syns inte till men avsikten är klar: att utplåna det kollektiva minnet. Det är välskrivet och i långa stycken väldigt intressant. Men det är något som gör att jag inte är riktigt nöjd ändå. Berättelsen haltar en aning. Det skulle kunna bero på att De förlorade minnenas ö har nära nog trettio år på nacken.

Titel: De förlorade minnenas ö

Författare: Yoko Ogawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2022

Anta sidor: 315

söndag 1 september 2019

En smakebit på søndag

"Tidsresenären - för det är praktiskt att kalla honom för det - höll på att förklara ett mycket komplicerat problem för oss. Hans grå ögon lyste och tindrade, och hans vanligtvis bleka ansikte var fyllt av färg och liv. I eldstaden flammade brasan, och den mjuka strålglansen från silverlampetterna fångade kolsyrebubblorna som dansade och blixtrade i våra glas. Våra stolar,  som var gjorda efter hans eget patent, verkade omfamna och smeka oss snarare än att bara underkasta sig att bli suttna på. Där fanns den där lyxiga avslappnade atmosfären efter en god middag när tankar tillåts ströva fritt utan krav på exakthet. Han förklarade problemet för oss - och poängterade vikten av sina tankar genom att gestikulera med ett magert pekfinger - medan vi lojt satt och beundrade hans kreativa tankebanor. Han tog sin nya paradox väldigt allvarligt. (Det var i alla fall som en paradox vi tänkte på den.) "Lyssna noggrant nu", sa han. "Jag måste vända upp och ner på ett par föreställningar som är allmänt accepterade. Den geometri till exempel som ni fick lära er i skolan är baserad på ett missförstånd."
Från sidan 7 i Tidsmaskinen av H. G. Wells
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakprov av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.
Fler smakebitar HÄR

tisdag 20 juni 2017

Tjänarinnans berättelse



Jag är förstummad och på samma gång väldigt obehagligt berörd efter att ha läst Tjänarinnans berättelse av kanadensiska Margaret Atwood. Varför har hon inte fått Nobelpriset för länge sedan? Tjänarinnas berättelse kom ut redan 1985, men jag har alltså inte läst den förrän nu. Det som är så kusligt är att den känns så aktuell. Vi befinner oss i Gilead i USA. En teokratisk totalitär regim har tagit makten. Den smög sig in sakta men säkert för att plötsligt slå till med full kraft från den ena dagen till den andra. Kvinnorna fråntas alla rättigheter. Deras banktillgångar överförs till mannens. De är förbjudna att läsa och skriva; det finns inga speglar, knivar, saxar eller rep. I det gamla samhället hade miljöförstöringen gjort att människors förmåga till barnalstring avtagit. Tjänarinnorna i röda, fotsida kläden och vita huvuddukar  är de som ska föda barnen åt de Anförare vars hustrur (!?) inte kan få några barn. De är vandrande livmödrar på två ben. Martorna är uppasserskor; Tanterna har utbildat Tjänarinnorna på Institutet. Överallt finns Ögonen, Väktarna och de vakthavande Änglarna. Tjänarinnan Offred, som tillhör Anföraren Frederick Waterhouse, är den som berättar. Hon har inte varit Tjänarinna länge nog för att ha glömt sitt forna liv med man och barn. I Muren, som omger Gilead finns det krokar där människor som på något sätt brutit mot de stränga reglerna hängs upp i avskräckande syfte. Och naturligtvis finns det strålkastare och taggtråd. Det finns många bibliska referenser i Tjänarinnans berättelse. Gilead och Marta är bara ett par exempel. Romanen är fragmentarisk; scenbytena kommer hastigt på och tidsplanen varvas. Men ett sådant fantastiskt genomförande av den här dystopiska berättelsen. Margaret Atwood har djupa insikterna i det mänskliga psyket. Samtidigt har jag sett TV - serien med Elisabeth Moss i huvudrollen. Jag har lite svårt hennes minspelet. Jag tycker inte att Moss har så många ansiktsuttryck. De är desamma här som när hon spelar Peggy i Mad Men. Men jag tycker ändå att filmen är ett utmärkt komplement till boken. Ett och annat är annorlunda i filmen, men stämningen överensstämmer. Jag tror att jag är glad att jag läste boken först.  Så bra att den kommer i ny utgåva i september. Atwood är beundransvärd.
Lyrans Feministsommar 2017

lördag 21 februari 2015

Varulvarnas natt

Nu har jag läst utanför såväl box som bekvämlighetszon. Legend av Richard Matheson. Den handlar om ett LA som avfolkats efter en katastrof. Robert Neville har levt ensam i ett barrikaderat hus i många år. Om nätterna omringas huset av döda och levande vampyrer som inget hellre vill än att sätta tänderna i Neville. Han dricker whisky och lyssnar på klassisk musik och sörjer sin döda familj. Gode vännen sedan tidigare, Ben Cortman, har sällat sig till fienden och häckar under dagtid i skorstenen på huset mitt emot Nevilles på Cimarron Street. Om nätterna är han den förste att ropa "Kom ut, Neville!" Neville grubblar över de levande vampyrernas hemlighet och är dem relativt snart på spåren. Men kvinnans list rår han inte på.
Legend ligger till grund för Vampyrernas natt och har filmats tre gånger. Jag fastnade för den här romanen för omslaget med LA skyline och titeln. Författarnamnet kände jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att det också är fint. Vanligtvis läser jag inte gärna SF, skräck- eller vampyrromaner och Legend är en blandning av allt detta. Jag kan tänka mig att detta kan bli en riktigt läskig film, men det var endast på några ställen som jag upplevde  någon nerv i boken. Matheson sägs ha inspirerat både Stephen King och Anne Rice. Ray Bradbury säger att han är en av 1900-talets viktigaste författare. Legend sägs vara en av skräckgenrens absolut största klassiker.
Förlaget Styxx fantasy är också nytt för mig.