Mormorsutbildning avsnitt 2

4 - åringen väljer nästa bok; 2 - åringen hänger på som han alltid gör när storasyster gör något. Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare av  Sarah Sheppard, Bonnier Carlsen 2013, introduceras för en storögd mormor. Ganska snart inser jag att det är en smart bok om ämnen som i sig kanske är lite avancerade för småttingar. Men man kan läsa på olika nivåer och ta de enkla figurerna först. 4 - åringen väljer genast kapitlen om Giftiga djur, Farliga djur och  Upptäckare och äventyrare. Den sågtandade vithajen är en favorit. Han äter inte upp; han tar bara en smakbit, säger 4 - åringen. Och så tittar vi på kartan och letar upp haven där vithajen lever.  Malariamyggan, pirayan och naturligtvis isbjörnen läser vi om och mormor bestämmer sig för att aldrig någonsin simma omkring hur som helst varken i Stilla havet, Indiska oceanen eller i några sjöar och floder i Sydamerika. Nu återstår bl. a. kapitlen om vulkaner, hemlighetsfulla platser och obegripliga fenomen som snömannen och Bigfoot; sjörövare och pirater. Kartor finns med i varje kapitel. På pärmarnas insidor finns färgstarka bilder på världens flaggor. Mormor erinrar sig barndomens fantasieggande jordglob och frimärkssamlandet där man kom i kontakt med spännande länder i världen. Det okända lockade redan då. I Viktiga kartor meddelas kunskaper på den nivå barnet är redo för  samtidigt som fantasin stimuleras. Dessutom ger läsningen upphov till livgivande meningsutbyten över generationsgränserna.

Under lysande måne

Tredje delen av Lian Hearns Sagan om klanen Otorio heter Under lysande måne. Den håller måttet med råge. Skruven dras åt, tonen skärps; stridigheterna är många och Otori Takeo härdas och präglas av grymheterna och sveken omkring sig. Han har inte fostrats till krigare och har i grunden ett annat sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, vänner som fiender. Men han lär sig. Hans älskade Kaede (kaede betyder för övrigt lönnlöv) faller i fiendefälla. Hon vaktas av en häxa och håller på att förgås av leda och sysslolöshet. Hon börjar leka med ord och formar poem som hon måste gömma i sitt hjärta. Kaede iakttar de små sakerna omkring sig;  fåglarna i trädgården, trädens färgskiftningar och fiskarna i dammen. Varje morgon kommer en gammal man och plockar upp allt skräp och kammar mossan. Kaede iakttar honom bakom en skärm. Ingen annan man får se Kaede än den som tagit henne till fånga. Kaede undkommer till slut genom ett mycket lägligt jordskalv - men till ett pris. Takeo har just slutit ett fördrag med en av sina farligaste fiender och vet inget om vad som hänt Kaede. Båda tänker kämpa för sina rättmätiga arv och varandra. Det mäktiga Släktet som går utanpå alla klaner jagar fortfarande Takeo och önskar hans död. Takeo har värdefulla handlingar rörande Släktet i sin ägo. Svårt medtagen efter alla strider ger han sig av till grottan där han gömt sin hemlighet. Han känner att där väntar honom något annat också och skymtar en gestalt som förefaller bekant...
Lian Hearn (Gillian Rubinstein) är väldigt duktig på att skapa stämningar och måla bilder. Hon är omsorgsfull och noga med detaljerna och det gör att närvarokänslan är stark. Och det är spännande. Författaren väljer inga enkla lösningar eller billiga effekter utan överraskar hela tiden. Kaede och Takeo är ett sympatiskt par som man önskar allt gott. Men Takeo har en profetia hängande över sitt huvud. Den besvärar både honom och läsaren.

Över näktergalens golv

Gillian Rubinstein skrev ibland under pseudonymen LIAN HEARN. Så till exempel när hon skrev den världsberömda fantasyserien Sagan om klanen Otori i fem delar.Första delen, Över näktergalens golv, kom ut 2002: på svenska 2003 i översättning av Carla Wiberg på Bonnier Carlsen Bokförlag.
Fantasy har aldrig varit någon favoritgenre även om jag älskade CS Lewis Narnia - serie. Nu har jag i alla fall sträckläst Över näktergalens golv.  Med stor behållning. Romanen är förlagd till ett till större delen fiktivt landskap i Japan och det verkar vara medeltid. Klanerna ligger i strid med varandra; man slåss med svärd och kniv och döden är vida att föredra framför vanära. Unge Tomasu lever i en undanskymd by bland de s. k. gömda,  ett fridsamt folk som ber böner till en osynlig gud i en förbjuden religion. Plötsligt störs lugnet i byn då den grymmaste och makthungrigaste av klanledarna, Iida Sumagu, hemsöker byn med sina krigare och dödar allt i sin väg, bl. a. Tomasus mor och systrar. Tomasu själv räddas av en maskerad man, som sedan adopterar honom och ger honom namnet Otori Takeo. Den maskerade mannen är klanledaren Otori Shigeru och mellan honom och Takeo utvecklas en varm vänskap och samhörighet.  Takeo visar sig ha övernaturligt god hörsel, han är konstnärlig och kan vid behov stiga vid sidan om sig själv och liksom försvinna. Detta visar sig vara ovärderligt i framtida strider. Han får en förnämlig utbildning och förbereder sig för att hämnas sin familjs död. Sigeru har också för avsikt att hämnas sin döde bror. Sigeru och Takeo älskar var sin kvinna, men i deras klass kan man inte gifta sig av kärlek. Man gifter sig politiskt med den familjen kan ha nytta av och utser. Kvinnorna är för övrigt ofta välutbildade inte minst i stridskonst. Någon är till och med klanledare. Men de suckar över männens våldsamma värld. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Den ena lojaliteten är viktigare än den andra. Takeo visar sig tillhöra en sammanslutning av familjer som kallas Släktet vars order går före alla klaners. 
Över näktergalens golv är inte bara spännande utan också sinnligt poetisk och nästan romantisk (ibland). Alla dessa lotusblommor, svärdsliljor, kungsfiskare och svalor. Plommonregnen är en starkt förskönande omskrivning för den klibbigt varma regntiden. Naturligtvis dricks det mycket té. Varje tedrickning inleds med att man beundrar teskålen. Även herrarna.
Lian Hearn har rest mycket i Japan och specialstuderat Honshu. Hon har också läst japanska. Hon födes i England 1942, tog examen i Oxford och flyttade till Australien 1973.
Nu kastar jag mig över andra delen av Sagan om klanen Otori; 
På en kudde av gräs.