Visar inlägg med etikett Poesi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Poesi. Visa alla inlägg

måndag 26 november 2012

Möte med Tua Forsström



Tua Forsström skriver en hälsning till mig i sin nya bok som jag just inhandlat.
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är titeln på den lilla tunna, innehållrika boken på 44 sidor är utgiven på det nyligen sammanslagna förlaget Schildts&Söderströms. (Om det tyckte TF inte.)
Tua Forsström har sedan debuten 1972 med En dikt om kärlek och annat skrivit ytterligare tio diktsamlingar. Hon och den finlandssvenske poeten Claes Andersson är varandras första läsare och kritiker sedan många år tillbaka.
Tua Forsström läser, lyssnar, ser, antecknar, lever och samlar material som sedan används i diktsamlingarna fast då avskalat och komprimerat. Det handlar om livet så som det framstått och framstår för henne. Tua Forsström iakttar som barnet och begrundar moget, vuxet. 
Jag vill vara trogen komplexiteten, säger hon.
Den personliga rösten känner man  igen från den ena diktsamlingen till den andra. Tack och lov


Det lönar sig inte att gråta så mycket
Snart har du glömt vad det handlade om
Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar "titta",
  pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön.
Jag är ovan vid att vara så lycklig
Fåren går och betar som milda stjärnor
Fåren som liknar fårens stjärnbild
Den lilla klockan ringer genom blåsten
Det finns drömmar som varnar och tröstar oss
  städerna som blinkande kartor djupt under vingen,
en plötslig destination utan namn


Jag har tidigare skrivit om Tua Forsström. Hennes dikt Hästarna finns HÄR

måndag 21 maj 2012

Den Strindbergska våren

Loppisfynd. 
Dikterna om Strindberg . Ett urval av Harald Svensson. Med inledning av Torsten Eklund.
FIB:s lyrikklubbs årsbok 1963.
I detta urval en femtedel av de 250 dikter om Strindberg som litteraturamatören och Strindbergskännaren Harald Svensson hade i sin samling.
Oscar Levertin, Olof Lagercrantz, Ola Hansson, Alexander Blok, Verner von Heidenstam, Alf Henrikson, m.fl. har lämnat bidrag.
Margit Holmberg, författare och kompositör är den enda kvinnan i samlingen av kända och mindre kända män

UNDER STRINDBERGS FÖNSTER
Den sjuke diktarens bostad

går jag sakta förbi.
Det sjunger i morgonluften
av solsken och fågelskri.

Det står ett fönster öppet

är det måhända hans?
Strömmar nu in till honom
morgonens friska glans?

Sitter han nu i stolen

åldrad, avtärd och blek.
Följa hans trötta ögon
solskenets muntra lek?

Minnes han Röda rummets

Mosebacke-vår?
Skådar han nu i minnet
hur isen i havsbandet går?

Han som skildrat som ingen,

Vår svenska, stockholmska vår,
tänker man på sina egna
solstormiga ungdomsår.

Hans älskade, gamla Stockholm

sorlar därutanför.
En doftande fläkt av våren
hans tunga panna berör.

Det är den Strindbergska våren,

trotsig solstark och öm,
som böljar in genom fönstret
på luftens blånande ström.

Erik Lindorm


1912

lördag 2 april 2011

Poesi - poeså














Kaj Schueler
ny kulturchef på SvD, påstår att man kan lära sig läsa och älska poesi.
Men det måste börja i skolan.
Han rekommenderar
Anna Hallbergs
Snälla Poesiskolan
1 - i DN.
Anna Hallberg, född 1975, är poet och litteraturkritiker.

söndag 20 mars 2011

Den finlandssvenska dikten. 14

Tidigt landskap

Ärrig och blek glider
månhjärnan fram. Den mörka
skogen kan inte längre dölja,
att den döljer något,
men den öppna slätten
behåller sin hemlighet

Gösta Ågren
Motto: Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig

torsdag 17 mars 2011

Lars Huldén revisited


Maskarnas mummel har börjat nå fram till mig.
När jag midsommardagen gick förbi min blivande grav
hörde jag hur de hojtade till varandra.
En av de djärvaste skrek direkt
en fråga om jag inte kommer snart.
Snart, snart, svarade jag,
och då verkade de nöjda.
De samspråkade livligt och jag förstod att de dividerade
om vem som skulle ha vad.
Man skulle kunna tänka sig att en liten rysning
därvid skakade mig, men det gjorde det inte,
jag kände mig tvärtom helt införstådd
och varför skulle man inte vara det.
Jag vill understryka att allt
gick jämförelsevis stillsamt till,
det var bara ett mummel, men som sagt:
Det har börjat nå fram till mig.

En uppmärksam A ROOM OF MY ROOM- läsare skickade ovanstående dikt av Lars Huldén till mig.
Apropå Dorothy Parker och Lars Huldén.
Och jodå, dikten finns med i Den finlandssvenska dikten. 10
Den glada maskbilden är lånad.

onsdag 16 mars 2011

Den finlandssvenska dikten. 10




Om evighetens längd handlar denna sägen:

Icke långt härifrån

finns det ett universitetsbibliotek.
I ett av bibliotekets armarier

står denna diktsamling.


Vart hundrade år
kommer en bibliotekarie

blåser bort dammet som samlats
och läser denna dikt

När hela dikten
på detta sätt har blivit uppnött

är en sekund av evigheten
förliden.

måndag 14 mars 2011

Den finlandssvenska dikten. 7



Invid varann

Att älska allt;
det första skamsna lilla
nässelblad,
och vårvägs träck,
befriad dyngas dova doft,
och svunnen drivas härskna bottenbråte.

Att lära sig anamma allt
som rent och skönt,
och se
hur tätt invid varann vi alla bor
inunder samma modersvinge.

Ur Jordisk ömhet 1938

Projektet Den finlandssvenska dikten 1 - 16



I den blå kassetten döljer sig sexton finlandssvenska författare; en tunn diktbok per poet.
Fyra kvinnor och tolv män känns som en onödig snedfördelning - men i alla fall.
Urval är alltid diskutabla.
Först ut är naturligtvis nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, 1804 - 1877. Han är äldst.
Nummer 16 är Tua Forsström född 1947. Hon är yngst.
Edith Södergran, Solveig von Schoultz och Märta Tikkanen är de andra tre kvinnorna.
Bland männen är Zacharias Topelius, Gunnar Björling, Lars Huldén , Bo Carpelan och Claes Andersson självklara namn.

"Historia - att skrivas på nytt. Alltid." (Gunnar Björling) skulle kunna stå som motto för de 24 finlandssvenska diktarporträtten i Författare om författare - ett bra komplement till Den finlandssvenska dikten.

söndag 13 mars 2011

Costa Book Award 2010



Enligt Andres Lokko i i krönikan i dagens Svd uttrycker Jo Schapcott det outtryckbara i sin lilla diktsamling Of Mutability.
Vad är viktigt när det ser ut som om ens återstående dagar är få? Vem vill man ha vid sin sida?
Jo Shapcott har under många år kämpat mot bröstcancer. Trots det sprider hon hopp med sin bok och vänder våra blickar mot viktiga frågor.
Poesi är det som fungerar i kritiska lägen och dagar av sorg.
Costa Book Awards

Sorgepoesi med värme och humor


Costa Book Award 2009.
Tips från Andres Lokkos krönika i Svd 2011-03-13.
Recensionen ur The Guardian 2009-03-07

    A Scattering

    by Christopher Reid

    There's certainly no shrieking reproach in A Scattering, Christopher Reid's latest collection, dedicated to the memory of his wife, the actor Lucinda Gane (whom readers of the right age will remember as the science teacher Miss Mooney in Grange Hill). But neither has he been rendered wordlessly impotent. Rather, he gives us a lucid, cogent panorama of grief and loss, from the first diagnosis of illness to a provisional - it never could be final - acceptance of his enforced membership of "the club of the left-over living". These are calm, careful, coolly self-contained poems, but they invite the reader in without reserve. If there's a sense of something being worked out here, Reid's engagement with the process of bereavement, as both husband and poet, only helps to prove the aptness of Donne's dictum, that "Grief brought to numbers cannot be so fierce, / For he tames it that fetters it in verse".

    Reid's poetry has always delighted in confounding expectations. As one of the originators (with his one-time tutor Craig Raine, the publisher of this volume) of what James Fenton termed the "Martian" school, he makes the familiar strange through witty juxtapositions and wild, sometimes surreal imagery. This is how the title poem of his 1982 collection, Pea Soup, begins: "A hecatomb; / haruspication of pods ... / It is thus that we understand / our kitchen gods // workaday hierophants, / opening each green victim / with a neat jab of the thumb, / cascading entrails [...] / into a deep pan". It's a clever kind of poetry, skilfully constructed, often erudite, and just a little emotionally chilly. Though Reid's habitual wit does not desert him in A Scattering, that isn't a charge that could be laid against him here.

    The book opens with "The Flowers of Crete" and a last holiday together, as he grapples with the fear of what lies ahead. Often, there's the sense that she is one step ahead of him, just out of reach, or threatening to be - an Ariadne who cannot, this time, provide the thread that will save her Theseus from his fate. So he turns to the inward consolations of writing, asking her to forgive "your husband the poet, / as he mazes the pages / of his notebook, in pursuit / of some safe way out"; while she, looking ever outwards, chases "to its least accessible hiding-place" every specimen in her guide to the island's wild flowers.

    "The Unfinished" describes, simply and detachedly, the deathbed vigil. "I never heard / the precise cadence / into silence / that argued the end. / Yet I knew it had happened." Afterwards, with the same detachment of "ultimate calm", he quotes Wittgenstein, considers Auden, and tries to configure her death as a journey, though he knows it isn't, or is so only "in that space / of the mind where the wilful / metaphors thrive". Then he recurs to the final few days, telling it as straight as he can, refusing, for instance, to invest the disease that kills her with anything like human moral agency:

    Hobgoblin, nor foul fiend;
    nor even the jobsworth slob
    with a slow, sly scheme to rob
    my darling of her mind
    that I imagined;
    just a tumour.

    There follows a series of vignettes, "A Widower's Dozen", that dramatise the accommodations and adjustments that the mind makes when faced with such loss: he talks to her about their garden, imagines that he hears her coming to bed or sees her in the street, endures the repeated jolting realisations that she's gone. It is perhaps odd that, faced with the ultimate dislocation, Reid is, in this book, at his least "Martian". Yet the old wit and erudition are still there. The collection's title, for instance, makes one think of a scattering of ashes, but not so: the title poem describes the way elephants perform a kind of obsequy for their dead by "hook[ing] up bones with their trunks and chuck[ing] them this way and that way"; the animals' ponderous bulk "makes them the very / embodiment of grief, while the play of their trunks / lends sprezzatura". That slightly waggish "sprezzatura" is a typical Reid flourish.

    In "Afterlife" he walks past the hospital to which his wife left her body for research and thinks: "That's where my dead wife lives. I hope they're treating her kindly." This end, he finds, is greatly preferable to the shallow certainties of religion, because she is still "doing practical work ... educating young doctors / or helping researchers outwit the disease that outwitted her". Here, as throughout the book, the keynote is one of gratitude.

    There's no self-pity, no beating upwards to God's throne here, just a kind of secular prayer of thanks, albeit one that performs the miracle of bringing the dead back to life. Reid conjures her brilliantly for the reader - her way of dressing, her somewhat scattered mental energy, her many enthusiasms. As an act of devotion, A Scattering perhaps proves the almost-truth of Larkin's almost-instinct at the end of "An Arundel Tomb", that what will survive of us is love. How fitting, then, that this beautiful book should begin and end in benediction; it is surely no accident that the opening and closing words are "blessing" and "blessed".


torsdag 10 mars 2011

Livet är ett i vinden vacklande hus

Av en ren händelse råkade jag gå förbi radion just när Anita Ekström läste Dagens dikt,
I det högsta trädet ur Sirkka Turkkas diktsamling Livet är ett i vinden vacklande hus.
(Dagens dikt igår hade dren oemotståndliga titeln En gång blev jag nästan bjuden på ett bröllop.)
Livet är ett för vinden vacklande hus kom ut 1987 i översättning av Bo Carpelan och är den enda av hennes diktsamlingar som finns på svenska.
Sirkka Turkka är månadens diktare under mars. Hon är född 1939, utbildad till stallmästare, men blev snart fristående författare. Hon har givit ut 14 titlar poesi och prosa.
En av hennes husgudar är Martin Heidegger. Hans Sein zum Tod har satt sina spår i hennes diktsamlingar.
Efter uppläsningen spelades Das alte Jahr vergangen ist, ett koralförspel av Johann Sebastian Bach. Joseph Payne spelade.
Dagens dikt och musiken kom mig att glömma snöblasket, blåsten och kylan och att jag egentligen är snorig och fryser om fötterna.
Hoppas att Livet är ett för vinden vacklade hus finns att köpa antikvariskt.