Gardenparty

Den förmögna familjen Sheridan ska ha Gardenparty och gläder sig mycket åt att dagen ser ut att bli strålande vacker. Herrn i huset och äldste sonen går förstås till kontoret, medan hustrun och de två döttrarna fladdrar omkring med olika göromål. Partytältet anländer och Laura, som är konstnärlig och gillar att äta ute, avdelas att instruera arbetarna. De ler mot Laura och hon tycker att de är så trevliga. En av dem kommenterar lite vasst när han förstår att Sheridans engagerat orkester också. 
Mängder med rosa liljor anländer liksom gräddbakelserna från Godbers. Hushållerskan har gjort femton olika sorters sandwich och allt börjar komma på plats. Då når dem budet om en dödsolycka i något av de fattiga, gråbruna husen i närheten. Säkert en drucken arbetare, tycker mrs Sheridan, men Laura vill omedelbart ställa in festen. Hon blir motvilligt övertalad att ge med sig. Och när hon ser sig själv i spegeln i den svarta hatt med tusenskönor och långa svarta sammetsband som modern lånat henne tycker hon själv att hon är fin och att det vore roligt med fest. Själva festen ägnar inte Katherine Mansfield något intresse. Men sedan går Laura - på moderns förslag - ner till det fattiga huset med överbliven mat (smulor från den rikes bord) och blommor till sorgehuset. Klassindelningen är tydlig i alla avseenden. Det talas om "sådana där människor" och "folk ur den klassen". De fattiga människorna har sämre vanor, är fula och har det fult omkring sig och deras fallfärdiga kåkar skymmer till och med utsikten för Sheridans. "Själva röken som slingrade sig upp ur deras skorstenar var märkt av fattigdom." Könsrollsfördelningen är också klar.  Mrs Sheridan hotar sina barn med att skvallra för pappa om de inte sköter sig. Mr Sheridan är sista instansen. Katherine Mansfield (1888 - 1923) föddes i Nya Zealand men flyttade som 20 - åring till London. Hon skrev psykologiska noveller med ett socialt budskap och hade tagit starkt intryck av Anton Tjechov. Fördomsfullheten och hjärtlösheten i den här novellen skildras mästerligt. Gardenparty ingår i novellsamlingen Främlingen som kom ut på svenska 1923
Gardenparty passar in på nr 22 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell med något grönt i titeln.

Lycksalighet?

Novellen, som platsar på nr 37: Läs en novell med en titel som består av ett enda ord i Ugglans läsutmaning Läs en novell II, är Lycksalighet av Katherine Mansfield. Huvudpersonen, Bertha Young, är i trettioårsåldern; gift med Harry och de har ett barn. De har allt de kan önska sig materiellt, men Bertha önskar att hon kunde få hoppa och dansa lite när hon känner glädjen bubbla inom sig. Men hon känner att så bär en sig inte åt. Civilisationen förbjuder det och hon känner sig instängd som i en fiollåda. Till och med kappan stänger in. Vi befinner oss i London på 1920 - talet. Bertha och Harry ska ha gäster till middagen. Dit kommer det frispråkiga paret Knight, poeten på modet Eddie

Warren och den gåtfulla Pearl Fulton med månstrålefingrarna som Bertha tjusas av. Det är det visst flera som gör för övrigt. De båda paren talar om sina barn, som de inte träffar så ofta, för dem tar deras nannies hand om. Bertha skulle nog vilja, men nanny är en maktfaktor och tycker inte att barnet ska störas av sin mamma när som helst. Eddie Warren talar med Bertha om en dikt med titeln Table d´Hôte och som inleds med den "ofattbart vackra raden" Varför måste det vara tomatsoppa? De talar också om en ny roman, Kärlek med löständer, som ska vara väldigt bra. Allt känns skrattretande förkonstlat. Ingen - utom möjligen stackars Bertha - förefaller sympatisk. En undrar med Bertha: Vad händer sen? Jag läste novellen två gånger på raken och kom fram till att det mest "normala" i den här berättelsen var päronträden som går som en röd tråd genom hela novellen.

Ett solens barn

Collings förlag

i Malmö har startat en ny serie som kallas  
Collings Vintage.

Lagom till Mors dag (25/5) kom novellen Den nya Isabel  (Marriage à la Mode) i nyöversättning av Camilla Jacobsson. Författararinnan Katherine Mansfield  

( 1888 - 1923) levde kort men intensivt. 

Hon flyttade från Nya Zeeland och lämnade platsen för sin och den älskade broderns lyckliga barndom bakom sig för gott; hon gifte sig två gånger och fick ett barn som var dött vid födseln. 1915 stupade hennes älskade bror i kriget och det satte djupa spår hos KM.

Lungsoten tvingade henne att tillbringa alltmer tid på sanatorier i bergen och villor vid havet.

I essän Katherine Mansfields nostalgi skriver 

Helen af Enehjelm inkännande och beundrande om henne.

Katherine Mansfield skrev noveller, dagböcker och stora mängder brev. 

Helen af Enehjelm pekar på skillnaderna i brev och dagböcker. I breven skriver hon en sak beroende på sin uppfostran och respektive mottagare. I dagböckerna kommer det fram hur det verkligen står till.

Hennes vänner vittnar om hur hon hela tiden - även när hon är som sjukast - vidgar deras medvetande.

Katherine Mansfield ville genom att förstå sig själv också förstå andra. 

Hon skriver:

"Jag vill arbeta på så sätt att jag arbetar med mina händer och mina känslor och min hjärna. Jag vill ha en trädgård, ett litet hus, gräs, djur, böcker, tavlor, musik. Och ur detta, uttrycket för detta, vill jag skriva (också om jag råkar skriva om hyrkuskar, det gör detsamma)."