Visar inlägg med etikett Danmark. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Danmark. Visa alla inlägg

onsdag 29 juli 2020

Sällskapet


Danska Christina Hesselholdts roman Sällskapet handlar om sex personer som alla tillhör en välbärgad borgerlighet. De är högutbildade, läkare, psykolog, författare, t. ex., men förefaller inte arbeta. De reser, läser och intresserar sig för kultur i största allmänhet. Vi följer deras inre monologer och delar deras ensamheter och syn på varandra.  Vissa av dem har känt varandra länge. Sällskapet består av fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014; Camilla - böckerna kallar författaren dem. Camilla och hennes sjuke man Charles är någon slags huvudpersoner. Charles är sängbunden och Camilla sitter lojalt vid hans sängkant i tre år och sedan meddelar han att han tänker vara sjuk på egen hand. Camilla blir sårad och olycklig och tar itu med att rusta upp ett gammalt sommarhus; köper en gammal häst och en hund. Alma lämnar sin torre man Kristian och ger sig ut på den fria marknaden. Men hon hittar den stillsamme och förutsägbare Edvard i sin omedelbara närhet och beslutar sig för att hålla till godo med honom. Edvard blir glad. Han bor fortfarande i sina föräldrars dödsbo. Alwida är den oberäkneliga i sällskapet. Inget förvånar när det gäller henne. Det finns ingen egentlig handling i boken och kapitlena hänger inte ihop med varandra, men det är oavbrutet roande och engagerande läsning. Ett träffsäkert bildspråk gör att en gång på gång frustar till av lycka över formuleringarna. Det förefaller som om författaren själv haft trevligt när hon skrivit romanen. De litterära referenserna står som spön i backen - ca 70 och då har jag säkert missat några - och författaren citerar ofta, till exempel Sylvia Plath och Virginia Woolf. Sällskapet anbefalles varmt!

Titel: Sällskapet
Författare: Christina Hesselholdt
Övers: Ninni Holmqvist
Förlag: Natur & Kultur
Tryckår: 2018
Antal sidor: 384 sidor

onsdag 25 mars 2020

Gift

Sällan har allt - text, uppläsare, musik - stämt så väl  som i  radioföljetongen Gift av Tove Ditlevsen; i uppläsning av Kristina Törnqvist. Ninni Holmquist har gjort den nya översättningen. Tove Ditlevsen är oförtjänt bortglömd i Sverige, men i Danmark har hon aldrig fallit i glömska. Gift handlar om författarinnans tre äktenskap och drogmissbruket. Favoritdrogen var petidin och hennes tredje äktenskap med den galne läkaren Carl Ryberg berodde uteslutande på hans tillgång till petidin. Det första äktenskapet med den mycket äldre Viggo F Møller erbjöd bara en tillflykt i livet. Sen kom den romantiske studenten Ebbe Munk och till sist den ögonblickliga och största kärleken Victor Andreasen, redaktör för Extrabladet. Tove Ditlevsen ristar sin text med glödstift. Orden är enkla och skoningslösa. Hon urskuldar sig inte, ber inte om ursäkt och använder riktiga namn. Hon kan inte förstå vad det är för fel med  privatlivet och varför en inte skulle kunna tala om det? "Vad är det med privatlivet som är så hemskt, att det inte får komma ut. Vad är det då som försiggår där?" Tove Ditlevsen får en att uppleva drogernas förödande makt. Hon offrar allt för en spruta petidin. Hon ljuger, förfalskar och glömmer sina barn. Näst efter drogerna kommer skrivandet. Det är viktigt för henne. Redan som 5 - åring var hon klar över att det var författare hon skulle bli. Hon skriver romaner, noveller och lyrik, som hon tycker är det viktigaste.  Romanerna Barndom, Ungdom, Gift och Vilhelms rum är självbiografiska. Man har gjort ett barn illa var den roman hon slog igenom med 1941. Tove Ditlevsens författarskap och dess betydelse för dansk litteratur har liknats vid Kerstin Thorvalls för den svenska litteraturen.  Hon har också kopplats till kvinnorörelsen och arbetarlitteraturen. 1976 dog Tove Ditlevsen för egen hand. Jag lyssnade förhäxad till radioföljetongen; de flesta avsnitten två gånger. Sedan lånade jag boken också för att läsa Vigdis Hjorths inledning. Hon avslöjar att Victor Andreasen hade ett kort förhållande med Tove Ditlevsens äldsta dotter. Tove Ditlevsens fjärde, bästa och längsta äktenskap skildras i hennes sista roman Vilhelms rum.

Gift passar in på nr 31 Läs en bok du endast lyssnar på i Mias Kaosutmaning.

lördag 23 november 2019

Irene Holm

Irene Holm är titeln på en novell av den danske författaren Herman Bang (1857 - 1912). Irene Holm är dansös vid Kungliga Teater. En söndag efter gudstjänsten läser fjärdingsmannen upp ett brev ifrån henne vid mötesstenen utanför kyrkan. Irene Holm planerar att ge kurser i dans i gästgivaregården. Hon börjar med en liten grupp på sju barn. Dansösen beskrivs som "liten, tunnsliten, med ett fyrtioårigt småflicksansikte under en skinnbarett, med gamla näsdukar knutna omkring handlederna emot gikt." Hon ska bo i en liten vitkalkad kammare hos smeden; ett bord, en säng, en stol och ett bord med Thorvaldsens gipskristus och två grånade ljus på.  Fröken Holm sliter med sina elever och de är verkligen arbetsvilliga. Barnens föräldrar kommer och sitter längs väggarna och ser på. På kvällarna virkar Irene Holm för att utöka sina förtjänster. Hennes syster skriver från Köpenhamn och ber om pengar. I Berlingske läser Irene Holm om vad som händer på teatern och hon minns sin tid i balettsskolan då hon blivit förödmjukad av balettmästaren. Nu vill hennes danselever ha en avslutningsfest. Elevantalet har växt under tiden och de har övat flitigt. Man börjar med kadriljen. Fröken Holm var idel uppmuntrande nickar och halvhöga franska beteckningar. Sedan följer mauzurka och polonäs. Skolläraren håller tal för fröken Holm "konstens prästinna" och de nio muserna. Och så kommer herr organisten på att fröken Holm ska dansa ett solonummer. Fröken Holm dansar och dansar och drömmer sig bort. Därefter händer det som inte får hända.  - Dagen efter packar Fröken Holm sin champagnekorg och ger sig iväg till nästa by. Där väntar sex elever.  "Dit for hon - för att fortsätta det som man kallar livet."

Den här novellen passar in på nr 5. Läs en novell som översatts ifrån danskan i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV.

lördag 29 juni 2019

Dagar med galopperande hjärtklappning

Dagar med galopperande hjärtklappning av danska Maja Lee Langvad, född 1980,  är en självbiografisk roman att tycka mycket om. Den gestaltar stress och utbrändhet  mycket skickligt. En upplever författarens känslighet för ljud och  stora behov av ensamhet. Berättarjaget bor i Köpenhamn och kärestan i Malmö. Kanske flyttar berättaren dit. Just nu är hennes trötthet för stor för ett enkelt möte. Det finns en god vän vid namn Lily och som ibland blir sällskap över en kopp té. Samtidigt har lusten att skriva infunnit sig. Varje morgon flödar orden och arbetet kräver också ensamhet. Skrivandet kan också bli stressande. Författaren går så in i texten att tid och rum upphör att existera. Förra boken, Hon är arg, blev en sådan framgång att författaren slet ut sig på att fara omkring och tala om den. Nu känner hon sig inte riktigt bekväm med den. Hon är arg är en uppgörelse med transinternationella adoptioner. Själv är författaren adopterad ifrån Sydkorea. Marguerite Duras citeras ofta; chai - latte är favoritdrycken och drömmen är en rosenträdgård. Boken handlar mycket om skrivande. Skrivandet är en sköld och ett vapen mot världen. Läsande ses som ett tyst samtal. Jag blev mycket förtjust i den här sparsmakade boken. På ett enkelt, rent språk får hon läsaren att känna det hon känner och förstå något av skrivandets villkor och avigsidor. Maja Lee Langvad är en författare att hålla ögonen på.

Titel: Dagar med galopperande hjärtklappning
Författare: Maja Lee Langvad
Översättare: Helena Boberg
Förlag: ellerströms
Tryckår: 2019
Antal sidor: 155

lördag 22 juni 2019

Den som lever stilla

Ännu en ung danska som skriver utmärkt. Leonora Christina Skov skriver en autofiktiv roman, Den som lever stilla, om sin pressande uppväxt- och ungdomstid. Hon är enda barnet till en mor med beröringsskräck och en far som lever för sin fru. Flickan är osynlig. Modern hade en besvärlig förlossning (tycker hon) och det är Christinas fel. Liksom den bröstcancer hon sedan diagnosticeras med. Då har Christina outat sin homosexualitet och fått veta att föräldrarna anser sig inte ha någon dotter längre. Det hade varit bättre om du varit knarkhora, säger far. Naturligtvis får de aldrig träffa någon utav Christinas flickvänner och de intresserar sig inte för hennes liv över huvud taget. Hennes far meddelar gärna när hon fått dålig kritik för någon roman. Christina har en otrolig själslig styrka och  en mormor som stöttar henne samtidigt som hon försöker medla mellan föräldrar och dotter. Christina älskar bibliotek och börjar skriva mycket tidigt. Hon säger att "mina berättelser kom ur ett fullkomligt osårbart ställe inom mig". Leonora Christina Skov bakar in sin skrivprocess i romanen. Hon diskuterar oavlåtligt med flickvännen Annette, som är 22 år äldre, och ett verkligt stöd i tillvaron. Romanen kallar Christina "en skräckromantisk släktroman med homo/transtema". Christina lever ett bra liv med Annette och sitt skrivande. Men hon upphör aldrig att hoppas att hon ska lära känna sin mamma innan denna dör i sin cancer. Författaren förklarar att det inte är en hämndbok hon skrivit. "Det är en förvandlingsbok, för det är det jag gjort de senaste många åren: förvandlat mig själv." Det är en mycket engagerande roman; en blir upprörd å Christinas vägnar. Det är välformulerat; gång på gång vill en stryka under fina formuleringar. Hur orkade hon gå vidare med sig själv, sitt liv och sitt skrivande med föräldrar som öppet säger att de önskat ett annat barn. De skäms. "Om skuld och ansvar ska tas står du beredd", säger en väninna.
Familjen har stämt Leonora Christina Skov. 

Titel: Den som lever stilla
Författare: Leonora Christina Skov
Översättare: Peter Stenson
Förlag: Bokförlaget Polaris
Tryckår: 2019
Antal sidor: 401
Antal sidor: 

onsdag 13 februari 2019

Välsignelser

Caroline Albertine Minor är ännu en ung , född 1988 i Köpenhamn, begåvad dansk författare. Hon har skrivit en roman tidigare, men den är inte översatt till svenska. Det är emellertid Välsignelser som hon fick P. O. Enquists pris för 2018. Hon blev även nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Välsignelser innehåller sju noveller om människor som har förlorat någon och befinner sig i sorg. Antingen en kylig, distanserad sorg eller en på något sätt utlevd eller gråtande . En kvinna, vars make bara rest sig upp och gått och lämnat henne och deras dotter, Ingeborg, går omkring och berättar sin historia för alla som vill höra på. Patologisk överfamiliaritet kallas det. En dotter kallas till sin faders sjukbädd efter att inte ha träffat honom på många år. Hans fru tycker att det passar sig att hon kommer. Fadern kvittar det lika. Anso, 17 år, studerar i Australien och har förälskat sig i mannen i värdfamiljen. Hon tar sitt liv och lämnar kvar en mejlväxling mellan henne och älskaren. Solveig, modern, sörjer. Hennes väninna Gedske, mor till Franciska stöttar. De förmodar att Franciska sörjer sin ungdomsvän och det gör hon kanske på sitt bakvända sätt. Novellen Sorgens trädgård är tagen ur författarens eget liv. Hennes man råkade ut för en bilolycka, fick en hjärnskada och allt blev annorlunda. Hur sörjer man en människa som en har framför sig? Anso förekommer i tre  noveller. Annars kommer en ofta i läget att en undrar vilken novell en just håller på med. På något sätt flyter de in och ut i varandra hela tiden. Det finns något som förenar dem utöver sorgen. Var och en skulle kunna vara en roman. Jag vet inte hur författaren bär sig åt. Någon sorts formexperiment? Eller trolleri med orden?  CA Minor tänker hela tiden på hur folk rör sig på olika platser. Hon funderar mycket över hur hon ska beskriva ansikten. Karaktärerna är det viktigaste; därnäst kommer platsen. CA Minors noveller är ganska långa i likhet med förebilden Alice Munros. Hon är också mycket noga med orden och skriver hela tiden om för att komma så nära som möjligt. En ny roman är på väg liksom ett nytt barn.

Titel: Välsignelser
Författare: Caroline Albertine Minor
Förlag: Wahlström&Widstrand
Översättare: Johanne Lykke Holm
Sidor: 202 
Utgivningsår: 2019

söndag 7 oktober 2018

En smakebit på søndag

Mie var i full gång vid köksön, när jag kom in. Jag var tvungen att kindpussa henne medan hon stod med utsträckta armar och durumdeg mellan fingrarna. Det såg ut som simhud. Pizzorna måste självklart vara hemlagade. Så kom hon på att det trots allt bara var tredje gången som Georg inte var med. och skyndade sig att tvätta händerna. Jag tvekade lite för länge innan jag gav efter för hennes kram. Hon är bara skinn och ben, för ett par år sedan var hon stor som Obelix, men så bestämde hon sig för att bli smal. För Mie är allt ett beslut, en plan. Hon löper kommunen runt varje morgon, och om Stefan frågar om hon inte vill ha ett glas vin, svarar hon att hon hellre vill spara de kalorinerna till något annat. Som vanligt var det Stefan som hade släppt in mig. När Mies föräldrar kommer flyger hon iväg för att möta dem ända ute på trädgårdsgången. Är jag småaktig? Ja, det är jag, men det är familjen, Anna. Den gör oss små om det bara är den vi har som måttstock. Man måste hemifrån. Kommer du ihåg hur bråttom vi hade att ge oss iväg?
Från sidan 17 - 18 i Ofta är jag lycklig av Jens Christian Grøndahl, översatt av Peter Stenson. Atlantis förlag
Den här vecka är det Astrid Terese på  den norska bokbloggen Betrktninger   som har hand om En smakebit på søndag, en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 
Fler smakebitar HÄR

fredag 5 oktober 2018

Från doktorsstolens tid

Historiska media
I En ny tid av Ida Jessen fick en lära känna lärarinnan Lilly Høy och sedermera doktorinnan Vigand Bagge. Själva doktorn fick en inget riktigt grepp om. Han var tyst och tvär men otroligt hängiven sina patienter. I Ida Jessens nya roman Doktor Bagges anagram är det Vigand Bagge som har ordet. Han är tjugo år äldre än hustrun och hans hälsa vacklar. Men det är det ingen som vet. Jo, möjligen doktor Eriksen som vikarierar när Vigand Bagges smärtor blir för svåra. När han blir uppmanad att skriva en artikel om hur det är att vara läkare och säger han naturligtvis nej. Men hur det nu är så börjar han skriva ner minnen allt eftersom de dyker upp. Och då kommer det där med barndomen som en väntat på. Fadern var en hård uppfostrare men Vigand Bagge beundrade fadern gränslöst. De hade en ordlös förståelse och behövde inte prata. Modern hatar han oresonligt och vill inte ha henne i sitt liv. Han upplever henne som kletig och i grunden ointresserad och falsk. Doktor Bagge älskar ensamhet och tystnad. Lilly älskar att prata. Hon är socialt kompetent och har många bekanta i byn. Ibland tar doktorns patienter en runda inom Lilly först. Doktorn känner också många men från ett annat håll. De båda makarna är verkligen varandras motsatser. Vigand Bagge har en  stoisk livshållning medan Lilly är böjligare och mera ödmjukt vardaglig. De har mycket de borde tala om, till exempel barnlösheten. Båda sörjer över den, men doktorn vill inte tala om den. Lilly har förslag på lösning, men Vigand Bagge vill inte prata. Jag märker att jag funderar mycket på dem båda. Var för sig. Inte tillsammans. Jag läste också Doktor Bagges anagram två gånger. Och jag tog fram En ny tid igen. De båda tunna böckerna innehåller så mycket. Språket är underbart och Lilly Høy och Vigand Bagge lever och växer vidare långt sedan jag slagit igen de båda romanerna. Vackert omslag och en mycket kompetent översättare, Ninni Holmqvist, gör sitt till att även denna roman blir en otroligt njutbar läsning. Jag beundrar doktor Bagge, något mer förstår jag honom, men jag skulle inte säga att jag känner honom. Men det gör ju å andra sidan inte hans hustru heller. Historiska media 2018

lördag 18 augusti 2018

Folkets skönhet

Merete Pryds Helle, född 1965, började skriva noveller. Sedan har hon skrivit barnböcker, essäer och romaner. Hennes senaste roman, Folkets skönhet, har redan fått mängder av priser och lovordats i recensioner. Jag sällar mig till hyllningskören. Folkets skönhet är en släkthistoria. Tre generationer kvinnor där särskilt författarens mor, Marie, (som i verkligheten hette Doris) lyfts fram. Hon tillhörde en generation osedda kvinnor som hoppades mycket av livet men blev besvikna. Marie fick två döttrar varav den ena fick namnet Merete och det är författaren själv. Romanen bygger på berättelser ur den egna släktens historia, men den enda som behållit sitt verkliga namn är Merete. Föräldrarna har ännu inte läst boken och det bävar hon lite för. Mycket av det hon berättar har hon snappat upp i köket där hon satt liten och tyst i en vrå, glömd av de vuxna. Folkets skönhet uttrycker det som inte blev sagt; det som förtegs. Det är Marie en följer; hennes mor hemmafrun Martha, hennes far, takläggaren Carl och alla de många syskonen. De bor på en gård i Österskov på Langeland. Familjen är fattig och smockan hänger ständigt i luften. Far slår mest och han slår även mor, som i sin tur ger barnen örfilar. Smekningar är det ont om. Det är något man skäms för. Marie får ta arbete innan hon är konfirmerad och sedan flyttar hon hemifrån, vilket hon upplever som en lättnad. 18 år gammal gifter hon sig med den snygge, snälle Otto som studerar till ingenjör. Men Marie tappar med tiden lite av sin livsglädje. Klassresan är inte tillräcklig. Hon skulle vilja något annat och mer. Otto dyrkar fortfarande marken där hon går, och är ledsen för att Marie inte är glad. Några vänner från uppväxten hänger fortfarande med. Syskonen Kaj och Valdemar och deras fruar tillhör också umgänget. Men Marie finner inga vänner bland de andra fruarna i enfamiljshusen i förorten till Köpenhamn dit familjen flyttat. De blev som en slags invandrare i staden. Merete Pryds Helle säger att hennes roman är ett bidrag till nutidshistorien och kan ses som bakgrund till det som händer i Danmark nu. Det var viktigt för de outbildade föräldrarna att låta sina barn få höga utbildningar. Detta kom att fjärma dem från varandra. Författaren säger att hennes föräldrar har fått stå ut med mycket från hennes sida. Hon gjorde inte alls som de tänkt sig. Under en tid hade hon en kvinnlig partner, hon reste omkring mycket och bodde några år i Italien. Hon skilde sig ifrån sin man sedan 25 år och hittade omedelbart en man från Iran, nio år yngre än hon själv. Genom att skriva Folkets skönhet har Merete Pryds Helle kommit att förstå både sig själv och sina föräldrar bättre. Jag blev mycket förtjust i den här täta, välskrivna romanen som engagerade från första sidan till den sista. Urban Andersson har översatt. Folkets skönhet är utgiven på Albert Bonniers förlag 2018.

lördag 10 mars 2018

En ny tid

Historiska media
Lilly Høy kommer till den lilla jylländska byn Thyregod som ung friskolelärare i början av 1900 - talet. Hon påbörjar en dagbok som sedan gör ett  uppehåll på ett par årtionden för att återkomma när hennes man, distriktsläkaren Vigand Bagge, ligger för döden. Hon sitter vid hans sjuksäng och ser att "kännetecknen drar sig tillbaka". Vigand är tjugo år äldre än Lilly och har gift sig med henne som en sorts räddningsaktion. Lilly beundrar och högaktar sin man, men så mycken kärlek eller kommunikation verkar det inte ha funnits dem emellan; "mellan oss har språket alltid varit smått". Vigand Bagge hade höga ideal och ställde stora krav på sig. Hans distrikt är omänskligt stort;  fjorton fattiga socknar, så det är långt ifrån alltid doktorn får betalt. När maken dör får Lilly ta itu med städning och flytt. Lilly har kanske stått i skuggan av sin man, men det betyder inte att hon inte kan agera på egen hand. Vigand Bagge har dessutom tänkt i förväg åt henne. Han har skrivit till prästen, begravningsentreprenören och banken och lämnat direktiv och han anvisar till och med  ett nytt boende. Lilly köper tillbaka den bil som mannen sålt (utan hennes vetskap) och köper sig ett körkort. Cykel har hon redan.  När Lilly städar hon hittar gamla skolfotografier och minns studietiden och förälskelsen i kurskamraten Ervin med vilken hon åkte skridskor en månskensnatt på sjungande is. Lilly har också haft en mycket kort relation med en man som inte var till äktenskap ledig. Då. Minnena varvas med flytt - och städbestyren. En ny tid är en utsökt roman som bör avnjutas långsamt. Eller varför inte ett par gånger på direkten? Språket är poetiskt och vackert. Ljus och dagrar växlar ständigt. Lilly, som ursprungligen kommer ifrån Fyn, har fäst sig vid det jylländska landskapet, den lilla staden Thyregod, som för inte längesedan varit hed, och de särpräglade människorna som befolkar samhället. Ida Jessen skildrar ofta relationerna mellan människor i små samhällen. Lilly framställs inkännande och ömsint. Hon växer och förändras genom romanen och en känner sig bekant med henne medan Vigand är och förblir en stor gåta. Han offrar sitt liv för patienterna men är på samma gång en hård och ogenomtränglig människa. Hade en velat möta en sådan läkare?  Lyckligtvis kommer det hösten 2018  en uppföljare till En ny tid på svenska. Doktor Bagges anagram heter den och här får vi möta Vigand Bagge själv.
Författaren, Ida Jessen,  är en av Danmarks finaste författare och medlem av Det danske akademi. Hon har skrivit både romaner, noveller och barnböcker och är också översättare. Ida Jessen har fått många litterära priser. För En ny tid har hon fått både Blixenpriset och DR:s romanpris.
Översättare: Ninni Holmqvist. Historiska media 2018.
Den vackra kongeniala illustrationen på omslaget kommer från tapeten Chrysanthemum av William Morris.

söndag 4 februari 2018

En smakebit på søndag

Astrid - Terese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Enda regeln: No spoilers!

Norstedts

"Gamla människor. Intill Lady Gaga och Jakob bor ett pensionerat örlogskaptenspar som tillsammans travar omkring med vattenkanna och rensjärn och kallar varandra "älskling". Lady Gaga glor efter dem. Både hänförd och misstänksam. Man skulle inte tro det, men det gamla paret är i själva verket hennes hemliga ideal. Visserligen hyser hon heta konstnärsdrömmar, men hon inser ändå helt realistiskt att hon inte är någon Vita Sackville - West och ... Jakob ingalunda någon Harold Nicolson, och att de aldrig kommer att leva som bisexuella bohemer på ett slott med konst och tjänstefolk. Däremot kan hon se sig själv och Jakob leva tillsammans som gamla och sköta en trädgård, när allt det besvärliga med barn och arbete är  avklarat - trots att hon aldrig har tagit i en kratta."  Från sidan 7 i Till T av Suzanne Brøgger. Norstedts förlag 2014. Fler smakebitar HÄR

tisdag 30 januari 2018

Veckans topplista v. 5

Veckans topplista ska handla om Danmark föreslår Johanna på bloggen Johannas deckarhörna.

1. Har just läst ut en jätteintressant novellsamling av den danske filmregissören och författaren Daniel Dencik. Grand Danois är titeln. Kan den vara lite ironisk? Nio noveller om män. Har inte hunnit skriva om den ännu.

2. Josefine Klougart f. 1985 har gått författarskolan i Köpenhamn. Hennes roman, den första på svenska, En av oss sover, blev jag väldigt förtjust i.  Hennes språk är fantastiskt. Lyrisk prosa skulle en nog kunna kalla det. Nu har jag läst Novellix - novellen Regn men ännu inte skrivit något om den.

3. Mordet på Halland av Pia Juul, en annan ung begåvad dansk författare som gått författarskolan och nu sitter i den Danska akademien. Pia Juul har skrivit lyrik och dramatik också. Mordet på Halland (norskt egennamn) handlar om Hallands änka som försöker kartlägga vem hennes man egentligen varit.
4.  Herman Bangs klassiska roman Tine kom 1889. Tine är berättelsen om ett tragiskt kvinnoöde som utspelar sig i skuggan av det dansk/tyska kriget 1864. Herman Bangs personer stod ofta utanför det övriga samhället liksom han  gjorde med sin homosexuella läggning.

5. Kirsten Thorups roman Ingenmansland minns jag som en skakande skildring av en gammal senildement man som sätts på ett ålderdomshem av sina barn. Carl Sörensens hustru har nyligen dött och han saknar henne och sin trädgård och hålls mest inlåst. 2017 fick Kirsten Thorup Nordiska Rådets litteraturpris för sin roman Erindring om kærligheden. Den har jag stor lust att läsa och har skickat inköpsförslag till biblioteket, men det går trögt. Mycket trögt till och med.

måndag 29 januari 2018

Regn

Novellix
Josefine Klougarts lilla Novellix - novell har fått namnet Regn. Det handlar också om ett envist regnande. Pölar svämmar över , åarna växer till sjöar och sjöarna växer till ännu större sjöar. Snart stiger vattnet uppåt björkarnas stammar så att lövverket ser ut som om det famnade något. En bonde ror ut till sina får som finns på en ö. Han ger dem mat och sedan skär han halsen av ett får, ser till att allt blod rinner ut och ror därifrån. Tankarna går till apokalyps, syndaflod och offerriter.  En flicka kommer gående i vattnet och ber om hjälp med sin bror som slagit i hakan. Har inte tid säger grannen, men lämnar ändå lite anvisningar. Pojken åker skridskor och råkar köra av en finger på sin syster. Det blir blodförgiftning och flickan dör. Pappan sitter varje dag vid hennes grav och pojken går dit med täcken. I köket serverar mamman en främmande man vaniljkransar och sedan försvinner de.  Gården förfaller; djuren i ladugården dör av svält och vanvård. Men pojken och hans far skördar och dukar varje kväll till mamman ifall hon skulle komma tillbaka. Katten får hennes ranson på morgonen. Novellen är uppbyggd i tablåer. Det är sorgliga tablåer berättade med ett drömmande vackert, lite högtidligt språk som suger in en i berättelsen, drar ner tempot men tvingar en vidare. 
Översättning: Johanne Lykke Holm