Tabita

Danska IbenMondrup bodde femton år under sin uppväxt i Grönland. Hennes roman, Tabita, tilldrar sig i byn Upernvik  i Grönland och Humlebæk i Danmark. Eva och Berthel är välbeställda danska handelsmän i byn. De har ett hembiträde som heter Abelone. Hon är 25 år och har redan tre barn som ingen riktigt vet vem som är far till. Barnen i Grönland i mitten på 60 - talet är ofta lortiga och fulla med löss, tycker fru Eva, men de går ju att tvätta av. Abelones barn har ingen vidare framtid för sig. Fru Eva trivs inte med sin tillvaro. Både hon och herr Berthel vill ha barn men det blir inga. Så småningom växer tanken fram. De vill adoptera två av Abelones barn, Tabita och lille Vitus, och ta med dem när de återvänder till Danmark. Berthel talar med Abelone som ger sin tillåtelse. Det är inte ovanligt att en ger bort barn som gåvor i Grönland, men då brukar det vara till en släkting. Herr Berthel är snäll och allmänt välvillig och mån om att hustrun ska vara nöjd. Fru Eva är mera hjärtlöst egoistisk. Hon ser inga problem med att plantera om de små barnen i dansk miljö och tvinga dem att glömma sitt ursprung. Att skilja barnen från deras mor är traumatiskt nog, men det blir etter värre senare. Tabita har alltid varit lillmamma åt Vitus och de är helt oskiljaktiga. Evas och Berthels äktenskap är i gungning. Stackars Tabita försöker göra uppror med de få vapen hon har, och här borde orosanmälningarna duggat tätt. Iben Mondrup skildrar tillvaron i Upernvik och i Humlebæk med stor kännedom om båda miljöerna. Och hon riktar allas blickar mot det förfärliga adoptionsförfarande som tydligen inte alls var ovanligt. Hembiträdet Abelone älskade sina barn och de henne. Hennes möjligheter att ge dem den uppväxt och de möjligheter de hade rätt till var obefintliga. Särskilt som hon säkert skulle bli mor fler gånger. Naturligtvis hade fru Eva och herr Berthel andra möjligheter att ge barnen det de behövde rent materiellt. Tabita gör ett starkt intryck på läsaren. Barnen är helt utlämnade åt vuxna som behandlar dem som brickor i ett spel. Det är dock tveksamt om Abelone ens förstått att barnen skulle flytta till Danmark. Och fru Eva hade inte en aning om vad det ville säga att ta hand om två barn från en helt annorlunda kultur varav det ena var en viljestark femåring vid namn Tabita. Tabita rekommenderas varmt. Den är mycket tankeväckande och har en del att säga om adoptioner i allmänhet. Det skulle inte vara fel med en uppföljning till den här romanen, tror jag. Iben Mondrup har skrivit flera romaner men detta är den första som översatts till svenska.

Titel: Tabita

Författare: Iben Mondrup

Översättare: Helena Hansson & Djordje Zarkovic

Förlag: Modernista

Tryckår: 2023

Antal sidor: 362

Dagar med galopperande hjärtklappning

Dagar med galopperande hjärtklappning av danska Maja Lee Langvad, född 1980,  är en självbiografisk roman att tycka mycket om. Den gestaltar stress och utbrändhet  mycket skickligt. En upplever författarens känslighet för ljud och  stora behov av ensamhet. Berättarjaget bor i Köpenhamn och kärestan i Malmö. Kanske flyttar berättaren dit. Just nu är hennes trötthet för stor för ett enkelt möte. Det finns en god vän vid namn Lily och som ibland blir sällskap över en kopp té. Samtidigt har lusten att skriva infunnit sig. Varje morgon flödar orden och arbetet kräver också ensamhet. Skrivandet kan också bli stressande. Författaren går så in i texten att tid och rum upphör att existera. Förra boken, Hon är arg, blev en sådan framgång att författaren slet ut sig på att fara omkring och tala om den. Nu känner hon sig inte riktigt bekväm med den. Hon är arg är en uppgörelse med transinternationella adoptioner. Själv är författaren adopterad ifrån Sydkorea. Marguerite Duras citeras ofta; chai - latte är favoritdrycken och drömmen är en rosenträdgård. Boken handlar mycket om skrivande. Skrivandet är en sköld och ett vapen mot världen. Läsande ses som ett tyst samtal. Jag blev mycket förtjust i den här sparsmakade boken. På ett enkelt, rent språk får hon läsaren att känna det hon känner och förstå något av skrivandets villkor och avigsidor. Maja Lee Langvad är en författare att hålla ögonen på.

Titel: Dagar med galopperande hjärtklappning
Författare: Maja Lee Langvad
Översättare: Helena Boberg
Förlag: ellerströms
Tryckår: 2019
Antal sidor: 155

Att lämna och att hämta

Cilla Naumann, journalist och författare född 1960, har alltid vetat att om hon skulle skriva något självbiografiskt så skulle det handla om adoptionen av tre barn, två pojkar och en flicka, från Colombia. I Bära barnet hem följer vi henne och äldste sonen Adam på en resa till Bogotá. Adam ska träffa sin biologiska mor, Magda, och författaren ska möta kvinnan hon tycker sig stå i skuld till. Naturligtvis fruktar hon mötet. I Sverige har hon sin åldriga mor, som börjar förlora kontakten med verkligheten. Författaren har blivit mamma till sin mamma. I en parallell berättelse möter vi den föräldralösa Ana som lämnats i en grön filt på trappan till ett kloster. Nunnorna tog hand om henne tills hon vid arton års ålder skickades till en hushållsskola. Därefter har hon arbetat som hemhjälp. När vi träffar på henne arbetar hon i en rik familj med tre barn, alla flickor. Nu väntar man en son. Ana längtar till barnets födelse. Mateo, som barnet kommer att heta, blir så gott som Anas eget barn. Modern lämnar honom tidigt ifrån sig och börjar förvärvsarbeta. Visserligen med utpumpad bröstmjölk i kylskåpet och tusen föreskrifter, men den kroppsliga närheten till modern lämnas därhän. Förlusten är moderns. Ana ger Mateo allt; sin tid, sin kärlek, sin uppmärksamhet och sin närhet. Ana grubblar mycket över sitt ursprung. Författaren undrar över sitt. Hon upptäcker att mycket slarviga anteckningar har förts vid hennes brådstörtade födsel. Vad vägde hon? Hur lång var hon? Var föddes hon? I Enskede eller Varberg? Cilla Naumanns roman utforskar begreppet moderskap och väcker många tankar. Och ett är säkert. Författaren är så mån om sina barn som någonsin en biologisk mor. Bokens vackra och kongeniala omslag är en detalj av Karin Broos (Alma Löv Museum) målning Tjärn.

Karin Broos: Tjärn. Bilden är lånad