Olav Audunsson i Hästviken

Sigrid Undsets mindre kända romanserie Olav Audunsson i Hästviken och Olov Audunsson och hans barn tilldrar sig i Norge under 1200 - talet. Den första delen handlar mycket om vad som tilldrog sig i landet under en orolig tid. Olav växte upp hos Steinfinn Toresson tillsammans med dennes egna barn. Olav fick dock inte samma uppfostran och utbildning som husets söner men dottern, Ingunn, blev hans vän och förtrogna. Vid en glad sammankomst trolovades Olav och Ingunn av Olavs fränder och Ingunns far och alla - inklusive de unga tu - var nöjda och glada. Men det skulle visa sig att allt inte var så enkelt. Olav råkade dräpa en man, blev förklarad fredlös och lämnade landet. Olav uppsökte sin mors rika och inflytelserika släkt i Danmark och med tiden skaffade han sig både namn och förmögenhet. Allt tog dock en förfärlig tid och det kom krig emellan. Ingunn väntade år efter år. Allt blev mer och mer komplicerat. Hennes far hade dött och hon hamnade hos släktingar där hon inte var så välsedd. Ingunn var ingen arbetsmyra och inte särskilt snabb i tanken. När Olav äntligen kommer tillbaka möts han av svårigheter han aldrig kunnat drömma om och hans glädje förbyts i besvikelse och sorg. Emellertid tar han nya tag och han och Ingunn påbörjar sitt gemensamma liv i Hästviken som är ganska förfallet. Olav älskar fjällen och fjordarna medan Ingunn är van vid ett annat landskap och har svårt att fördra det eviga bruset från vattnet. Hon slits hårt av en rad graviditeter som slutar med flera dödfödda söner. Hon hämtar sig ibland men blir allt sammantaget allt skörare. Hon känner sig skamsen och skyldig och också Olav bär tungt på en obiktad synd. En lider med dem båda. Men särskilt med Ingunn. Kvinnan anses stå lägre än mannen vad det gäller själsförmögenheter och  hennes rörelsefrihet är minst sagt begränsad. Mannen bestämmer kvinnans villkor.  Tidsandan är hård och oförsonlig; släkter ligger ständigt i fejd med varandra och även inom släkterna frodas osämja. Ibland är det lite svårt att hålla reda på släktbanden och då och då tappar jag tidsuppfattningen. Men den historiska bakgrunden, landskapet, de fantastiska naturskildringrna och alla beskrivningar av kläder, boningar och sedvänjor uppväger detta med råge. Språket är kongenialt arkaiserande och innehåller många spännande ord och uttryck att slå upp. Jag kände verkligen ett starkt behov av precis en sådan roman och jag ser verkligen fram emot läsningen av Olav Audunsson och hans barn. 

Titel: Olav Audunsson i Hästviken 

Författare: Sigrid Undset

Översättare: Teresa Eurén

Förlag: P. A. Norstedt & Söner

Tryckår: 1925

Antal sidor: 372, 281

Tisdagstrion: De senaste böckerna jag fick hem

         

Sommaren är slut. Ugglans & Bokens tisdagstrio är tillbaka med följande uppgift vecka 32: De senaste böckerna jag fick hem

1. Det gick som det brukar gå. När jag läst en del nytt längtar jag efter någon gammal klassiker. I sommar blev det Olav Audunsson i Hästviken av Sigrid Undset, som fick Nobelpriset i littertur 1928. Olav Audunsson och hans barn heter fortsättningen. 

2. Promenadsällskapet i öronen. Biodlaren från Aleppo av Christy Lefteri. Uppläsare: Rafael Petterson. Jag har lyssnat ett par timmar och jag är alldeles tagen. Så vackert och poetiskt - och så hemskt. Uppläsningen är bra, men jag frågar mig om detta inte är en bok en borde läsa i svartskrift. Jag har reserverat boken på biblioteket. 

3. Vildhavre. Sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson, Jörn Donners svenske son född 1981, samma år som Donners finska dotter, Susanna föddes.
Båda barnen kallades "misstag" av sin far. Otto försökte i alla år upprätta en kontakt med sin pappa. När faderns tegelstensbiografi, Mammuten, kom ut fick sonen nog och skrev sin egen bok. Han skräder inte orden, och gör upp räkningen med fadern en gång för alla. Men en förstår att han hoppas in i det sista.

Husfrun

I Husfrun, andra delen av Sigrid Undsets romantrilogi om Kristin Lavransdotter, möter en den unga husfrun som kommer till makens gods Husaby för att där ta hand om den eftersatta skötseln av gården. Hennes charmerande man är inte speciellt intresserad av sina ägor. Hans håg står till äventyren på havet. Kristin föder skamset deras förste son, Nikolaus, endast sex månader efter vigseln där hon burit krona på sitt utslagna hår. Kristin är väl medveten om att hon dragit vanära över sin familj och särskilt sin far, Lavrans. I hela sitt liv ångrar hon denna ungdomssynd, trots att hon kommer att föda Erlend ytterligare sju söner till och växa och mogna till en duglig och älskad husfru. Alla hyser respekt för fru Kristin. Alla älskar hennes charmerande man. Ingen kan låta bli, knappt ens hans fiender. Kristins liv blir fyllt av arbete, sorger och en del glädje. Förhållandet till mannen genomgår diverse kriser. Han är häftig och uppbrusande medan hon håller huvudet kallt och retar gallfeber på honom med sina lugna ord. De är verkligen helt olika i kynnet. Så som också hennes far Lavrans och Ragnfrid, Kristins mor, var olika. Det hjälper inte att ha valt varandra av kärlek. Kristin sätter sina söner i främsta rummet; Erlend blir rastlös och längtar bort från barnskrik och vardagsbekymmer. Kristins fromhet tilltar. Erlend väljer en annan väg och blandar sig i rikspolitiken. Kung Magnus härskar över både Norge och Sverige, men Erlend och en grupp andra tycker att han favoriserar Sverige. Vore det inte bättre att han tillsatte halvbrodern Håkon som hjälpkung i Norge? Erlend är oförsiktig och fängslas. Kristin åker till Oslo för att vara i närheten av Erlend som sitter på Akershus. Kristins och Erlends kärlek är slitstark. Erlend tiger om vilka hans meningsfränder är trots att han till och med torteras. Jag gillar allt med den här romanen; tids- miljö - och karaktärsskildring. Känslan av närvaro infinner sig direkt och en engagerar sig i familjens liv och öde. Återstår sista delen: Korset

En smakebit på søndag

"Kristin hade inte sett sitt hem sedan den dag hon red bort därifrån som brud - det var nu åtta vintrar sedan. Nu  kom hon tillbaka i stort följe - med sin husbonde, Margret ( makens dotter), fem söner, barnpigor, tärnor, svenner och hästar med resgods. Lavrans hade ridit ut emot dem; de möttes på Dovre. Kristin hade inte lika nära till gråten som i sin ungdom, men när hon såg sin far rida fram mot sig fylldes hennes ögon av tårar. Hon höll in sin häst, gled ner ur sadeln och sprang emot honom, och när de möttes grep hon hans hand och kysste den ödmjukt. Lavrans hoppade genast av hästen och lyfte upp sin dotter i famnen. Så räckte han handen till Erlend som hade gjort som de andra och nu kom emot sin svärfar till fots och med vördnadsfull hälsning." Från sidan 266 i Kristin Lavransdotter. Husfrun av Sigrid Undset. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra verkligheten håller i läsutmaningen En smakebit på søndag där vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. En enda regel finns det: No spoilers! Fler smakebitar HÄR

Still going strong

Efter några dagars intensivt läsande kan jag konstatera att jag fortfarande är lika fascinerad av Kristin Lavransdotter som någonsin under tonåren. Jag har läst första delen, Kransen, i nyöversättning av Gun - Britt Sundström. Nu väntar jag otåligt på del två, Husfrun. Förstår inte riktigt varför titeln på del ett, som förr hette Brudkronan, bytts ut mot Kransen. Hur som helst tror jag att jag vid omläsningen fäster mig vid lite andra saker än tidigare. Kristins och Erlends bitterljuva kärlekshistoria är ju det jag framför allt minns. Och det starka bandet mellan far och dotter. Redan när Kristin var nyfödd och låg vid Ragnfrids bröst slutade hon dia och vände sig mot Lavrans när han kom in i rummet. Modern fick finna sig i att alltid inta andra platsen. Sigrid Undset tecknar en fantastisk bild av livet under medeltiden. Läsaren får sig en lektion i såväl historia som kulturhistoria. Jag har faktiskt slagit upp en hel del, men sådant tycker jag är roligt. Både tids- och miljöskildringen skapar en stark närvarokänsla. Författaren frammanar också skickligt olika stämningslägen; Kristins envishet; Lavrans sorg och vrede, Ragnfrids tungsinne och Erlends sangviniska lynne. Något som jag fäste mig vid den här gången var förhållandet mellan Lavrans och hustrun, Ragnfrid. Nu kan jag se hustrun med andra ögon. Den stilige kraftkarlen Lavrans hade allt sina sidor. Hans - och alla andra mäns - syn på kvinnan och hennes plats i samhället är helt entydig. Kvinnan lyder sin far och därefter den husbonde fadern väljer åt henne. Hon räknas som ett svagt käril utan talan. Reglerna för hur en kvinna skulle uppföra sig var stränga. Det finns några kvinnor som överskridit gränserna, men ändå behållit en plats i samhället i romanen. Erlends moster Åshild till exempel. Vad jag inte mindes är den starka ställning religionen och kyrkan hade. Det vimlar av kyrkor, kloster, nunnor och munkar. Flickorna kunde sättas i kloster något år bara som tidsfördriv före ett avtalat giftermål. Lavrans var djupt religiös; Ragnfrid något mindre. Jag är  mycket förtjust i det lite högtidliga språket som fördjupar romanen både tids - och innehållsmässigt och som en väl till stor del får tacka Gun - Britt Sundström för. Norstedts klassikerserie 2016

En smakebit på søndag

"Hennes ansikte var mycket rynkigt men huden var skär och rosig som hos ett barn, och det såg ut som om den måste vara lika len och fin att röra vid. Munnen var röd och frisk som  en ung kvinnas, och hennes stora, gulbruna ögon glänste. Ett fint vitt huvudlin låg tätt kring ansiktet och hölls ihop under hakan med ett guldspänne; ovanpå hade hon ett dok av mjukt, mörkblått ylle som föll över axlarna och långt ner på hennes mörka, välsittande klänning. Rak var hon som ett ljus, och Kristin mer kände än tänkte att hon aldrig hade sett en så vacker och hövisk kvinna som denna gamla trollkona, som storfolket i bygden inte ville ha att göra med." Från sidan 64 i Kristin Lavransdotter. 1. Kransen  Av Sigrid Undset.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda varandra smakebitar av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!Fler smakebitar HÄR

Tematrio - Kalasande

"Berätta om tre böcker där man firar något; en födelsedag, en speciell händelse eller högtid eller något annat!" uppmanar oss Lyran i veckans Tematrio.

1. Det första jag kommer att tänka på är Selma Lagerlöfs julaftonsfirande med familjen när hon är tio år. Hon packar upp den ena julklappen efter den andra utan att få den enda hon verkligen vill ha. Och när den äntligen kommer så...
Julklappsboken heter novellen.
2. Så kommer jag osökt att tänka på när man firar midsommar i Strindbergs Hemsöborna.  Jag ser Sif Ruud framför mig som madam Flod och den skrävlande Carlsson/Allan Edvall som försöker snärja henne samtidigt som han flirtar hejdlöst med pigorna. 
3. Kristin Lavransdotter trolovas redan som barn med Simon Darre Andersen. I Sigrid Undsets romanserie Kristin Lavransdotter är Brudkronan första delen. Kristin möter den äventyrlige riddaren Erlend Nikulaussøn och blir - till faderns förtvivlan - häftigt förälskad i honom. I Brudkronan firas bröllop.