Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till Dolgoje, en avlägsen by, där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.
Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag. En snöstorm gör det svårt att följa vägen; självgångaren skadar en mede på några besynnerliga pyramider som sticker upp ur snötäcket. De tvingas söka hjälp hos en pytteliten, ilsken mjölnare som dricker vodka ur en fingerborg. Hustrun är desto yppigare och hon bjuder på té och husrum. Bland annat. Ett märkligt mellanspel upplever doktorn och hans kusk hos nomadfolket vitaminderna. Där bjuds de på knark som ger doktorn en fasansfull hallucinatorisk upplevelse av att bli kokt i olja i en stor gryta. När han vaknar till liv blir han rusig av livslycka och omfamnar även snöstormen. Färden går vidare. Ett nytt bakslag drabbar dem när en av självgångarens medar kör rakt upp i näsborren på en förfrusen stormänniska. Klimatet hårdnar. Bokstavligen och bildligen. Doktorns målmedvetenhet börjar svikta. Och det kan nog sägas att vägen inte var mödan värd. Det är omöjligt att säga hur man ska tolka boken. Om det finns någon tolkning som är bättre än den andra. Det är en äventyrsskildring, en odyssé, Sci - fi, ryskt folkliv och klassiska ryska författare som Leo Tolstoj, som också skrivit en roman och en novell med titeln Snöstormen. Jag gillar Sorokins språk - tack naturligtvis då också till översättaren Ben Hellman som översatt Sorokins fyra romaner till svenska. Norstedts har givit ut dem. Det finns många fler att översätta.
Jag gillar det fantasifulla och gränslösa. Och visst - då och då kan man dra på smilbandet om man tycker att det är viktigt.
Naturligtvis ska jag lyssna på radioföljetongen.
Inlägg
