Helen och Vi: En närstudie i hälsa och vitalitet

Lydia Davis föddes 1947 och räknas iag som en av USA: främsta författare. Samtal med en fluga och andra noveller innehåller en mängd noveller av ytterst skiftande längd. En del är bara ett par meningar lång medan andra brer ut sig på 60 sidor. Förstår kanske inte riktigt vitsen med det, men det är inget större problem. Jag har läst en lång novell med titeln Helen och Vi(ola) med undertiteln: En närstudie i hälsa och vitalitet. Novellen är upplagd som en undersökning med rubriker som Bakgrund, Arbete, Fysisk aktivitet, Personliga vanor, Samtalsbeteende, osv. Första meningen: Följande studie redogör för två äldre kvinnor som ännu i åttio- och nittioårsåldern trivs med livet och har hälsan. Helen är äldst, 92 år, och har svenskt påbrå. Vi har afrikansk - amerikanska föräldrar, är 85 år och arbetar fortfarande fyra dagar i veckan. Båda är uppvuxna på landet med en hel del fysisk aktivitet, sund matkultur och mycken frisk luft. Båda tycks mig vara födda nöjda. De har inga ambitioner eller planer för framtiden. De röker inte och dricker inte men deltar i kyrkliga aktiviteter. Och de vill inte resa någonstans. Båda såg bra ut och var stolta över det; de var smärta och klädde sig väl. Vi var den som pratade medan Helen var lyssnaren. Nu finns det inget i novellen som tyder på att de talade med eller lyssnade till varandra. Visserligen hamnade de troligtvis på samma vårdhem till slut - Helen för att hon fick problem med blinda fläcken och Vi av pur ålder. Helen och Vi hade syskon och levde hela sina liv med andra människor och arbetade för andra. Plötsligt är det som om Helens och Vis allmänna präktighet står författaren upp i halsen och hon inför helt plötsligt Hope, 100 år. Hon har inte tyckt att hon ville ha sitt liv till hushållssysslor; hon har druckit, rökt och låtit diverse manfolk bjuda henne på resor och det är inte utan att hon kommer som en frisk fläkt även för läsaren. Hope har i alla fall alltid varit noga med hälsosam kosthållning (dit räknades tydligen i hennes fall också sprit och cigaretter). Kanske ville Lydia Davis säga att det går bra i livet om en följer sin egen väg utan att fundera så mycket på saken. Meningen med livet är helt enkelt att det ska levas. 

Äta fisk i ensamhet

Ugglan & Boken: Novelltolvan 2025. Vi är redan i maj månad och månadens författare är Lydia Davis. Jag har läst novellen Äta fisk i ensamhet ur novellsamlingen med den underbara titeln Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare. En understimulerad person - svårt att säga om det är en man eller en kvinna, men jag tror att det kanske är en man. Vederbörande äter helst fisk hemma för luktens skull. Det kan vara sardiner, lax, sardeller och tonfisk. Men så visar det sig att den här personen gärna äter fisk på restaurang också. Men det måste vara fisk som uppfyller vissa krav. Vederbörande har en lista över rekommenderade fiskar i plånboken. (Detta talar för att det är en man som är huvudperson. En kvinna hade haft listan i handväskan.) Hälleflundra från Stilla hav det går bra att äta men inte från Atlanten medan pilgrimsmusslor kan ätas fritt men - med viss försiktighet. En gång ute på landet är vår huvudperson hänvisad till en restaurang som råkar ha öppet. Den är inte särskilt välbesökt, men de erbjuder spjutfiskkotlett. Spjutfisk står visserligen inte med på tillåtna listan men någon gång kan det vara tillåtet med ett undantag. Kocken låter meddela att han gärna vill veta vad hans gäst tycker om kotletten. Eftersom portionen är så rikligt tilltagen orkar gästen inte äta upp hela fiskkotletten men ber att få med resten hem. Detta blir ett svårt dilemma för honom. Vad ska den stackars kocken tro? Han kunde gott ha ätit upp allt. Jag får intrycket av en ensam, kulinariskt kunnig men ganska rigid men känslig, ängslig människa med få intressen. Om det nu är en man så tror jag att han är ungefär sextiofem år. Men vad vet jag. Jag tycker lite synd om honom. 

Författare: Lydia Davis

Titel: Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare

Översättare: Malin Bylund Westfelt

Förlag: Etta

Tryckår: 2015

Antal sidor: 307

Våra främlingar

"Grannar är en del av livet. En del av att vara människa." säger Jan Gradvall i inledningen till novellen Våra främlingar av Lydia Davis, en Novellix - novell. Antingen kommer en själv som främling till en inbodd omgivning. Eller kommer någon annan till en samling okända grannar. Det gäller såväl villor som hyreshus. I villorna kan osämja uppstå på grund av olämpligt placerade komposthögar, kringspringande katter, felpacerade växter, rymningsbenägna hästar som trampar ner trädgårdar, hög ljudvolym, åverkan på egendom, hälsovådligt eldande i tunna nära tomtgränsen, och så vidare. Grannar i en trappuppgång behöver strängt taget aldrig se varandra om de har tillräckligt olika tider. Inte heller behöver en nödvändigtvis hälsa i hissen. Men så inträffar det saker i livet som gör att det kan bli nödvändigt att ta kontakt med en grannfrämling. Någons hund blir sjuk och matte behöver hjälp med råd och passning; ett nytt barn ska komma till världen: vem passar de äldre syskonen?, en arbetande kvinna har en sjuk man i hemmet som behöver tillsyn; kunde grannfrämlingen tänka sig? Just den här speciella behöver hjälp - situationen gör att främlingskapet åsidosätts. Plötsligt får grannen känna sig behövd; plötsligt blir grannarna mänskliga varelser som lever under ungefär samma villkor. Strängt taget är vi alla varandras grannar. Våra främlingar föder många tankar. 
Våra främlingar passar in på nr 14 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV: Läs en novell där det finns en katt.

Sälarna

Det blev ännu en egensinnig samling av kortprosa.  Igår Rosa Liksom; idag Lydia Davis, Jag har det rätt bekvämt men  skulle kunna ha det lite bekvämare - och andra noveller. 305 sidor stycken av mycket skiftande längd, från tvåradingar till längre noveller som Sälarna som omfattar 28 sidor. Alla stycken har en rubrik och alla berättar något om vardagen. Novellen Sälarna handlar om en systers kärlek till och sorg efter en storasyster som hon älskade mer än hon älskade modern. Berättelsen är återhållsam och reflekterande. Storasyster har varit lillasysters fasta punkt i tillvaron. Storasyster är snäll och pliktmedveten. Fjorton år skiljer dem åt så en stor del av tiden tillhör de inte samma hushåll. Berättelsen utspelas under en tågresa med destination Philadelphia. Mycket avslöjas också om familjens historia och den yngre systerns levnadsförhållanden medan landskapet rullar förbi utanför tågfönstret. Som läsare pusslar man ihop en bild åt sig av storasyster både vad det gäller utseende och karaktär. Storasyster har alltid sett trött och sorgsen ut och varit så spänd. Den yngre funderar mycket över deras förhållande och vad som kunde gjorts och varit annorlunda. Storasyster har vid sex års ålder hunnit ha tre fäder och varit mycket lämnad i andras vård eftersom modern arbetat. Lillasyster undrar vilken betydelse hon själv haft för sin äldre syster. Och hon har förstått att förhållandet mellan modern och äldsta dottern inte varit det bästa. Storasyster har även en yngre bror som inte åker och hälsar på henne förrän hon ligger i koma; döende, och inte vet av att han är där. Lillasyster åker inte på begravningen eftersom hon  anser sig vara tvungen att stanna och lindra chocken för den åldriga modern. Nu synar hon sina egna motiv. Läsaren förstår att lillasyster har sina egna problem. Hon har också förändrats efter att ha mist både syster och far inom loppet av tre sommarveckor. Lydia Davis skriver mycket om drömmar - sina egna och andras - och här finns också en drömsekvens. Sälarna är en vacker, vemodig novell full av allmänmänskliga känslor och tankar i sorg. Jag tycker mycket om den här novellsamlingen och läser vidare. Översättning: Malin Bylund Westfelt. Etta, ett imprint under Sekwa förlag AB.