Visar inlägg med etikett Det förlorade landskapet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Det förlorade landskapet. Visa alla inlägg

onsdag 11 maj 2016

Minnesfragment

I Det förlorade landskapet av Joyce Carol Oates. En författares uppväxt möter vi en Oates som är lite skeptisk till de egna minnena. Hennes memoar består av en rad essäer som tidigare publicerats på annat håll. Jag blev mycket förtjust i barndomsskildringen på landet med mamma, pappa, morfar och mormor. Att det fanns en rad familjehemligheter var något som Joyce Carol Oates endast kunde ana sig till. En talade inte om sådant. Inte om känslor heller, förresten. Skolan gick som en dans och flickan Joyce Carol älskade att gå dit. När ingen ser det ger hon sina små dikthäften åt fröken. Sedan följer högre studier i Syracuse och Madison. Hon fastnar tidigt för Alice i underlandet och sedan följer Edgar Allan Poe. Herman Melville fascinerar henne. Hela tiden berättar hon om sin läsning av andra författare. Hon skriver så mycket hon hinner. Joyce Carol Oates är blyg och har svårigheter att anpassa sig till livet vid ett universitet. Hon får sömnproblem; hjärnan går på högvarv och kan inte lugnas ner. Dessutom skenar hennes hjärta; s. k. takykardi. Joyce Carol Oates gillar att springa för sin ämnesomsättning, säger hon. Hon avskyr att flanera. I alla fall så blir hon störtkär i en äldre man på 29 år som delar hennes intressen. Det är Raymond Smith som hon sedan är gift med i 45 år. De bor en tid i Detroit, en kriminell, kolossalt motoriserad stad som fascinerar henne mycket för livet och pulsen. "Man ska aldrig underskatta kraften i en plats, säger Joyce Carol Oates. Här trivs hon. Åtminstone till upploppen 1976. Princeton är en ju van att förknippa Joyce Carol Oates med och det är här de hamnar sedan. Raymond Smith skildras i Änkans bok. I Dödgrävarens dotter skriver hon fram sin judiska farmors, Blanche Morgensterns liv. Joyce Carol Oates ger "nycklar" hela tiden. Hon älskar sina föräldrar väldigt mycket och hon blir skakad när hon förstår hur hennes mor, Carolina Oates, i hela sitt liv grubblat över varför hennes mor lämnade bort henne som liten. Joyce Carol Oates bror Robin nämns ibland. Den gravt autistiska systern, arton år yngre än, Joyce Carol hamnar slutligen på ett hem eftersom hon blivit alltför våldsam att vårda hemma.  Eftersom jag gillar Joyce Carol Oates gillar jag även den här boken. Men allra fräschast är den barndomsdelen. Joyce Carol Oates bildningsgång är intressant. Rörande är beskrivningen av hur hon efter makens död gör sig ett bo i sin säng där moderns vackra lapptäcke, gjort med kärlek och omsorg, tröstar. Är en det minsta intresserad av JCO tycker jag att den här boken tillför något.

söndag 8 maj 2016

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten hanterar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi delar med oss av det vi just läser. 
No spoilers! är enda regeln.
"Jag kommer mycket tydligt ihåg hur en av mina klasskamrater lyfte sin ringprydda hand så att vi alla skulle kunna beundra den mycket lilla men ändå äkta diamanten. - "Jag blev i alla fall förlovad före min slutexamen." Diane, som var en intelligent och mogen flicka, sa ändå detta utan att vara det minsta ironisk. Jag kunde inte veta då att jag snart skulle slippa den här stämningen, när jag började på forskarutbildningen. Att jag aldrig mer skulle tvingas leva i ett sammanhang där det var så viktig att vara förlovad, aldrig mer behöva befinna mig i en miljö där det var så högprioriterat att bli gift. (Jag har inte heller levt i ett samhällsskikt där det var mycket viktigt att skaffa barn.) Men om detta visste jag ännu inget. För naivt föreställde jag mig att forskarutbildningen skulle vara som en förlängning av studentlivet, och inte, som det senare skulle visa sig i Madison, ge helt andra erfarenheter."
s. 229 i Det förlorad landskapet. En författares uppväxt av Joyce Carol Oates 
Fler smakebitar HÄR.