Precis så bra som alla säger!

Jag brukar alltid känna mig lite skeptisk till böcker som plötsligt höjs till skyarna och inte läsa dem förrän dammet lagt sig. Men The Girl on the Train är precis så bra som alla sagt och säger. Jag sällar mig till hyllningskören. Rachel Watson, skild från tjusige Tom, numera gift med Anna, är huvudkaraktären. Hon är lätt alkoholiserad, ensam, olycklig och arbetslös och bor på nåder i ett rum hos en väninna. Hon har svårt att komma över Tom.  Varje morgon och kväll åker Rachel med tåget till och från det arbete hon inte längre har.  Hon iakttar då människor som bor på hennes gamla gata och en vacker dag ser hon något som hon tveklöst tolkar på sitt eget fantasifulla och/eller lätt berusade sätt. Och därmed är hela historien igång. Berättelsen förs framåt genom tre berättarröster; Rachels, Annas och Megans. Megan är gift med Scott och hon hjälper Anna och Tom med deras baby. Här är det viktigt att inte avslöja mer. Men jag kan säga att The Girl on the Train läser sig själv. Den är så spännande att man blir alldeles uppslukad. Paula Hawkins väver skickligt en intrikat väv och jag börjar tänka i termer som personlighetsklyvning, minnesluckor och vanföreställningar. (Min fantasi är det inte heller något fel på.) Och Paula Hawkins får ihop det på slutet på ett fullt trovärdigt sätt. The Girl on the Train skulle bli en utmärkt film.

Bland druider och nyhedningar

Elly Griffiths femte roman om arkeologen och benexperten Ruth Galloway har titeln En orolig grav och den tilldrar sig 2010.
Dan Golding, en studiekamrat av judisk härkomst till Ruth vid Pendle University i Blackpool i Lancashire, skriver till henne och ber om hjälp med ett skelettfynd som oroar honom. Dan är rädd. Innan Ruth hinner fram är han död.
Ruth överger katten Flint i det lilla huset vid saltängarna i Norfolk, tar dottern Katie, 2 år, med sig  och åker. Kommissarie Nelson blir intresserad och förlägger sin semester till sin barndomsstad Blackpool.
De befinner sig nu i ett område som var romarnas yttersta utposter i norra England. Ruth får anledning att besöka Ribchester Roman Museum, en plats som faktiskt finns i sinnevärlden.
Dan tror sig ha funnit skelettet av Korpkungen som fortfarande dyrkas i vissa kretsar i trakten. Otäcka rasistiska krafter brer ut sig vid universitetet; Cathbad och hans druidvänner känner vi igen sedan tidigare. Hela anrättningen av olika livsåskådningar kryddas av inslag av asatro som gör den till en svårtolkad röra. Pendlehäxorna har också sin verkliga motsvarighet och nu vet man inte om de också har något att göra med de otäcka händelserna vid Pendragons ensliga stuga, till exempel.
Ruth är ovanligt harmonisk även om hon är rädd hela tiden i den lilla stuga hon hyr i Lancashire. Viktnojan är något dämpad, men kärleken till Nelson består  även om hon av och till dejtar någon Max - person, som jag inte tycker är något bra sällskap för varken Ruth eller Katie.
Elly Griffiths förefaller vara på ett strålande humör. Allt som oftast fnissar man till och någon lustig bild, "... Pubgästerna består av tre gamla män och en greyhound. Hunden, som viftar på svansen åt Nelson, kan mycket väl vara den enda av dem som är vid liv...."
Harry Nelson och hans gode vän från Blackpooltiden, Sandy MacLeod, utgör ett skickligt team. Sandy är en storvuxen man och  en duglig polis, men det är si och så med den sociala kompetensen. "... han har ett dystert bulldogsansikte, som en gammaldags revykomiker. Nelson minns att det alltid varit svårt att veta om Sandy skämtade eller var allvarlig..."
Jag tycker att Sandy är ganska uppfriskande även om han ibland något påminner om Reginald Hills Yorkshirepolis Andy Dalziel.
En orolig grav är spännande och faktiskt rolig. Det är trevligt att träffa gamla bekanta igen; Ruth, Nelson, Katie, Cathbad, Judy med det trassliga kärlekslivet med flera. Snart måste det bli någon sorts lösning på trion Ruth - Nelson - Michelle. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men kanske kunde Michelle hitta någon annan???