Precis så bra som alla säger!

Jag brukar alltid känna mig lite skeptisk till böcker som plötsligt höjs till skyarna och inte läsa dem förrän dammet lagt sig. Men The Girl on the Train är precis så bra som alla sagt och säger. Jag sällar mig till hyllningskören. Rachel Watson, skild från tjusige Tom, numera gift med Anna, är huvudkaraktären. Hon är lätt alkoholiserad, ensam, olycklig och arbetslös och bor på nåder i ett rum hos en väninna. Hon har svårt att komma över Tom.  Varje morgon och kväll åker Rachel med tåget till och från det arbete hon inte längre har.  Hon iakttar då människor som bor på hennes gamla gata och en vacker dag ser hon något som hon tveklöst tolkar på sitt eget fantasifulla och/eller lätt berusade sätt. Och därmed är hela historien igång. Berättelsen förs framåt genom tre berättarröster; Rachels, Annas och Megans. Megan är gift med Scott och hon hjälper Anna och Tom med deras baby. Här är det viktigt att inte avslöja mer. Men jag kan säga att The Girl on the Train läser sig själv. Den är så spännande att man blir alldeles uppslukad. Paula Hawkins väver skickligt en intrikat väv och jag börjar tänka i termer som personlighetsklyvning, minnesluckor och vanföreställningar. (Min fantasi är det inte heller något fel på.) Och Paula Hawkins får ihop det på slutet på ett fullt trovärdigt sätt. The Girl on the Train skulle bli en utmärkt film.