Dagar med galopperande hjärtklappning

Dagar med galopperande hjärtklappning av danska Maja Lee Langvad, född 1980,  är en självbiografisk roman att tycka mycket om. Den gestaltar stress och utbrändhet  mycket skickligt. En upplever författarens känslighet för ljud och  stora behov av ensamhet. Berättarjaget bor i Köpenhamn och kärestan i Malmö. Kanske flyttar berättaren dit. Just nu är hennes trötthet för stor för ett enkelt möte. Det finns en god vän vid namn Lily och som ibland blir sällskap över en kopp té. Samtidigt har lusten att skriva infunnit sig. Varje morgon flödar orden och arbetet kräver också ensamhet. Skrivandet kan också bli stressande. Författaren går så in i texten att tid och rum upphör att existera. Förra boken, Hon är arg, blev en sådan framgång att författaren slet ut sig på att fara omkring och tala om den. Nu känner hon sig inte riktigt bekväm med den. Hon är arg är en uppgörelse med transinternationella adoptioner. Själv är författaren adopterad ifrån Sydkorea. Marguerite Duras citeras ofta; chai - latte är favoritdrycken och drömmen är en rosenträdgård. Boken handlar mycket om skrivande. Skrivandet är en sköld och ett vapen mot världen. Läsande ses som ett tyst samtal. Jag blev mycket förtjust i den här sparsmakade boken. På ett enkelt, rent språk får hon läsaren att känna det hon känner och förstå något av skrivandets villkor och avigsidor. Maja Lee Langvad är en författare att hålla ögonen på.

Titel: Dagar med galopperande hjärtklappning
Författare: Maja Lee Langvad
Översättare: Helena Boberg
Förlag: ellerströms
Tryckår: 2019
Antal sidor: 155

Besegrad men inte slagen

Bokförlaget Pontes

Fernando Pessoa (född i Lissabon1888; död i samma stad 1935) använde sig av s. k. heteronymer för sin splittrade personlighet. Det fanns också ortonymen Pessoa, d.v.s. Pessoa själv; och halvheteronymer som Bernardo Reis och baron de Teive. Det är den senare som för ordet i novellen En stoikers fostran. I den lilla volymen ingår också novellen Djävulens timma från början av baronens liv. Jag har läst En stoikers fostran. En möter en människa som nått vägs ände. Livet har ingenting mer att erbjuda honom. Somliga respekterar honom, men ingen älskar eller ens tycker om honom. Han har alltid accepterat de sociala konventionerna. När han möter en flicka som han tycker om och hon visar sig vara av enkelt ursprung undrar han olustigt hur hon ska kunna möta hans familj och fina umgänge. Alltså får det vara.  Det finns en smärta i livet som inte går att eliminera. Den ryms i tomheten i hjärtat. I likhet med många andra har han sökt en tro, men förnuftet gör det hela omöjligt. Nu ska baron Teive ta livet av sig. Han bränner alla sina manuskript och lämnar endast ett brev efter sig. Svärdet är förberett. Baron de Teive föraktar smärta så det lär inte bli några problem. (Alfredo Pessoa ville inte ha någon mer smärtlindring än lokalbedövning när hans ben skall amputeras.)Jag är mycket förtjust i Pessoas sparsmakade språk. Inte ett ord i onödan. En förstår och beklagar baron de Teive. Den här novellen vore intressant att diskutera i en cirkel. Det finns en del för och emot. Hur vågar baron de Teive vara så säker på att livet inte skulle ha något mer att erbjuda? Är han inte det dugg nyfiken? Nej, det är han nog inte. 
Översättningen är gjord av Lars Axelsson och Margareta Marin

Nr 9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt. I Ugglan och Bokens läsutmaning Läs en novell III

Nödåret

Lind&Co

Att någon kan skriva en sådan fantastisk roman som Aki Ollikainen har skrivit om något så förfärligt som Nödåret 1867 i Finland. Flera års missväxt gjorde att människor drevs på tiggarstråt eftersom de inte kunde få sin försörjning på sina små gårdar. Det är vinter, snöstorm och mycket kallt när Marja lämnar sin döende man Juhani i den lilla stugan och tar med sig barnen för att vandra till St Petersburg över Helsingfors. Flickan, Mataleena, är i tioårsåldern; gossen Juho ungefär fyra. Varför stängde du inte dörren, mor, undrar flickan när de lämnar stugan i Korpela. Det är barmhärtigare så här, svarar Marja. Det blir ingen lätt vandring. I prästgården blir de avvisade innan de nått dörren liksom i någon bondgård. På andra ställen får de lite välling och en bit barkbröd . I någon gård vill husmor behålla flickan, men Marja vill inte avstå från något av sina barn. Den katastrofala tiden lockar fram det sämsta hos en del människor medan andra visar prov på medmänsklighet. Särskilt besvärligt är det att som kvinna komma till överbefolkade härbärgen och genast utsättas för sexuella trakasserier. Vid den här tiden är Johan Vilhelm Snellman senator i Helsingfors och arbetar för nödhjälp åt de fattiga och utsvultna. Generalguvernör Adlerberg vill att en järnväg byggs till St Petersburg som nödhjälpsarbete. Läkaren Johan Berg dukar under efter att tappert ha bistått sjuka. Smittkoppor och tyfus härjar. Teo Saara är också läkare och något av en iakttagande kommentator. Språket är enkelt och avskalat; inte ett ord i onödan. Nödåret är en svidande historielektion som en känner in i benmärgen. Dödens färg är vit går som ett omkväde genom boken. Nödåret går som radioföljetong just nu. Redan efter första avsnittet visste jag att den här romanen är något utöver det vanliga. Så jag lyssnade på alla avsnitten i utmärkt uppläsning av Martin Wallström och läste sedan boken. Översättningen är gjord av Ann - Christine Relander. Ollikainens debutroman är nominerad till Bookerpriset och Finlandiapriset.

Sparsmakat författarskap

Bild från Kabusa böcker

Författaren Margareta Lindholms roman, Vi är bara besökare här, kom ut 2006. Den handlar om Julia som varit hemlig agent. Hon har fortfarande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Man blir så glad; inte bara för Julias skull. Miranda behöver någon som har tid med henne. Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Margareta Lindholm är född 1960 och forskar i genusvetenskap i Göteborg. Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.  
Jag går över det frusna gräset är titeln på en roman av Margareta Lindholm som kom ut 2009 och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan. Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar hos en prästfamilj där hon blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man  varför. Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord. I Skogen, 2010, skildrar Margareta Lindholm varsamt ett äldre syskonpar, Bror och Maria, som av omständigheterna och utveckligen  tvingas överge sin stuga i skogen för att flytta till ett äldreboende i samhället. De har ingen naturlig plats i tillvaron längre. En ung, oerfaren socialsekreterare försöker ordna för dem.
Monsieur Leborgne är en man i trettioårsåldern som lider av oförklarliga anfall och mister talförmågan. Så småningom blir han alltför svårskött i hemmet och hamnar på Hospice de Bicêtre. Dit kommer neurologen Paul Broca som kommer att ägna sin forskning åt det här fallet, vilket gav upphov till fenomenet "Brocas  område", hjärnans motoriska talcentrum. Denna verkliga historia handlar Margareta Lindholms inkännande roman Tan om.
I Emilys porträtt berättar Margareta Lindholm om den irländska flickan Erin som hamnar hos systrarna Brontë i Haworth. Hon fäster sig allra mest vid Emily, som spelar piano och skriver om nätterna. Erin tecknar och hon beskriver även Emily med ord. Hon observerar systrarnas skrivande, broderns dryckenskap och faderns sorg över sonens öde. Intressant, men inte den bästa av Lindholms böcker. Margareta Lindholm har även skrivit facktexter och fler romaner.

Gängelstrån

Äppelodlaren vid Hardangerfjorden, Olav Håkonson Hauge 1908 - 1994, var en av 1900 - talets viktigaste poeter i samma division som Tranströmer, Aspenström och Inger Christensen. Ändå har han inte riktigt slagit igenom i Sverige trots att både Staffan Söderblom och Carl - Göran Ekerwald skrivit var sin bok om honom. 2014 kom det lilla sparsmakade förlaget ellerströms ut med ett litet tunt häfte Gängelstrån, med dikter av Hauge. Gängelstrån syftar på de enstaka sädesstrån som stod kvar efter det att skördetröskan mejat ner resten.
Görgen Antonsson har översatt och skrivit förord.
Jag har tidigare skrivit ett flertal inlägg om Olav H Hauge som levde ett tillbakadraget liv med självstudier, diktande och dagboksskrivande. Nynorsk zenpoesi, ett häfte som räcker hela livet. Läs mer HÄR

Jag tömmer asklådan

Några nattvakna stjärnor hänger över fjällen
då jag kommer ut, Skaren lyser vit
mellan tallstammarna i vårljuset.
Glöden sjuder i snön då jag tömmer asklådan.
Slocknande drömmar sprids med askan i grå vind.

När allt kommer till allt

År ut och år in har du suttit böjd över böckerna
du  har samlat på dig mer kunskap
än du behöver till nio liv.
När allt kommer till allt är det
så lite som ska till, och det lilla
har hjärtat alltid vetat.
I Egypten hade kunskapens gud
ett aphuvud.

From Schweiz with love

"Agnes är död. En berättelse dödade henne. Allt jag har kvar av henne är den här berättelsen. Den började den där dagen för nio månader sedan när vi träffades för första gången på Chicago Public Library." Så börjar romanen Agnes av den schweiziske författaren Peter Stamm. Den första meningen för tankarna till Albert Camus, Främlingen. Agnes är Peter Stamms lovordade debutroman från 1998 som nu 2014 har kommit ut på svenska på Thorén & Lindskog i fin översättning av Sofia Lindelöf. Berättaren är en journalist och författare från Schweiz. Han skriver fackböcker och håller på med en bok om amerikansk järnvägshistoria. Agnes studerar fysik och arbetar på en avhandling om symmetrier hos symmetrigrupper i kristallgitter. Särskilt intresserad är hon av tomrummet mellan grupperna. Efter en tids bekantskap börjar han skriva berättelsen om dem. Snart har berättelsen hunnit ifatt verkligheten och kommer till och med att ligga före. Och det är väl här det börjar skeva. Peter Stamms språk är klart som kristall; enkelt och sparsmakat. Det är samma slags prosa som hos Modiano där mycket döljer sig mellan raderna. Peter Stamm ställer frågor om kärlek och lycka. "Lycka målar man med prickar, olycka med penselstreck," sa hon. "Om du vill beskriva vår lycka måste du göra en hel massa små prickar som Seurat. Och att det var lycka ser man bara på avstånd."Frihet, ensamhet, tomhet är andra teman.
Peter Stamm (f.1953) räknas som en av vår tids stora författare även utanför det tyska språkområdet. Sju år finns också i svensk översättning.
Läs mer om det ambitiösa förlaget Thorén & Lindskog HÄR.

Köpt och läst under resan

I en bokhandel i Tokyo hittade jag Hotel Iris av en mycket känd japansk författarinna, Yoko Ogawa. I svensk översättning finns En gåtfull vänskap, men hon har skrivit många fler böcker som finns på engelska.
I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.

Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan  deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.

Konstnär i den flytande världen

Kazuo Ishuguro född i Nagasaki 1954 men uppvuxen i England, har skrivit en rad romaner varav den mest uppmärksammade, Återstoden av dagen också filmats.Han har haft en rad olika sysselsättningar, men lever idag helt på sitt författtarskap.
Ishiguro är mycket musikintresserad och har bl. a. skrivit musik till jazzsångerskan Stacey Kent.
En mer udda verksamhet är väl den som drevkarl på Balmoral.
En del av Ishiguros romaner tilldrar sig i Japan och handlar ofta om felaktiga livsval och ånger.
Konstnär i den flytande världen kom ut 1986 och den renderade honom Whitebread - priset. Romanen handlar om den gamle en gång så berömde konstnären Ono Masuji som minns sitt liv,  konstnärskapet, eleverna, sin döda hustru och den döde sonen. Berättelsen utspelas 3 - 4 år efter andra världskriget. Masuji går omkring i sitt delvis sönderbombade hus, påtar lite i trädgården och förhandlar med en annan familj om giftermål för sin dotter Noriko som redan är 26 år och har en strandad förhandling bakom sig. 
Under sin aktiva tid ställde sig Ono Masuji  med sin konst på krigsivrarnas sida. Han tänker på de människor som såg upp till honom och som han i sin naivitet skadade. Det nya Japan är under uppbyggnad. Gamla traditioner möter nya mönster; stora byggnadkomplex tränger undan gammal bebyggelse. Det anses till och med vara i sin ordning att kvinnan under äktenskapsförhandlingarna visar en viss frimodighet! Annars är kvinnosynen unken. Lille dottersonen Ichiro kallar moster Noriko "olydig" när hon inte gör som han säger!
Som jag ser det syftar "den flytande världen" dels på stadens nöjeskvarter; dels på tiderna som är stadda i förändring.
Den stora behållningen med Konstnär i den flytande världen är språket; så klart och avskalat och ibland poetiskt. 
Översättningen är gjord av Ann Henning. Bokförlaget Viva

Njugga grannar och långa vintrar

I en liten bergsby på sydsidan av Pyrenéerna i Spanien bor en familj bestående av mor, far och två söner.
Den äldste, Miquel, har gjort sin 2 - åriga militärtjänstgöring. Jordi, den yngre, är nu på väg.
Han är av klenare virke än Miquel och det finns alla skäl till oro.
Hela familjen tänker mycket på detta. Men ingen - säger något.
Efter en tid märker Miquel att det är något som inte står rätt till med modern. Han iakttar henne noga och kommer så småningom fram till var felet ligger. Han hör sig för med fadern. Jo, visst visste han.
Jordi? Troligen, sa fadern.
Miquel är ung, men har inga planer för framtiden. Han vill helst att allt ska vara som vanligt.
En vacker dag försvinner modern. Grannanrna har sett henne ge sig iväg. Med en väska. Tre timmar därefter utbryter en häftig snöstorm. Alla vet att det är livsfarligt att försöka ta sig fram på de smala bergsstigarna. Kan hon ha hunnit fram till sin bror på andra sidan bergen innan snöstormen bröt ut? 
Grannarna stoppar undan sina trätor och hjälper till i sökandet.
Tiden går. Miquel och hans far tappar orienteringen. Hönsen slutar värpa och kaninerna dör. Ingenting fungerar. Far och son är mer än lovligt taffliga i köket. 
Sedan kommer den unge föräldralöse Manolo och tar hand om hushållet. Och tillför något annat; något som saknats alltsedan modern försvann.
Colm Tóibíns kortroman, En lång vinter, är en lång novell som ursprungligen trycktes 2006 i samlingen Mothers and Sons.
Det är en förtätad, tidlös, sparsmakad berättelse. Stämningen är dämpad som alla ljud och konturer mjuknar i ett kraftigt snöfall. Det finns en instängdhet i familjen och i byn och en brist på  kommunikation; bokstavligen och bildligen.

En obol under tungan

Christer Eriksson har skrivit inte mindre än tretton romaner som jag inte har läst.
Den fjortonde, Lägg en slant under tungan, har jag just avnjutit
Undertitel: Rapporter från ett laboratorium.
En medelålders man, som kallar sig Minnet, betraktar i korta avsnitt hågkomster från sitt liv.
Huvudpersoner i den berättelse som växer fram är Minnet och hans ambivalente far.
Det finns en äldre bror och en bortvänd mor också, men de har mindre betydelse.
Fadern är ömsom varm ömsom kall. Han slår men han kan också vara kärleksfull.
Mellan Minnet och fadern finns slitstarka band. Och de älskar varandra, trots allt.
Nu sitter Minnet vid faderns dödsbädd och önskar att han kunde få en sista kontakt med fadern.
Fadern är mycket gammal, men har ett starkt hjärta.
Först när fadern är död kommer sonen att kunna påbörja sitt egentliga liv.
Minnesfragmenten inramas av en bilresa där vännen Roy och Minnet är på väg med faderns aska till Minnets barndomslandskap. Elis Eriksson, egensinnig konstnär och författare, var Christer Erikssons far.
Han blev nittionio år gammal och har antagligen bidragit till läggspelet om Minnets far
Christer Erikssons språk är mycket vackert och precist. Jag tycker mycket om både formen och innehållet i Lägg en slant under tungan. Det är en stark, konstnärlig och djupt originell roman.
Till och med omslaget är tilltalande.
Varför hör man inte mer talas om en så fin, nutida svensk författare som Christer Eriksson?

Boken är utgiven på förlaget Symposion 

Tid och minne

Redan på sidan 75 i vinnaren av Booker priset 2011 Känslan av ett slut av Julian Barnes är huvudpersonen Anthony (Tony) Webster hunnit bli pensionär. 

Borta är den sorglösa tiden då Tony och hans närmaste tre vänner överlägset och med ungdomlig aningslöshet betraktade världen. Nu har de mera eller mindre tappat kontakten med varandra. Tony,som aldrig varit någon karriärist eller för den delen deltagit i livet med något större engagemang är nöjd med att pyssla i sin lägenhet och låna ut böcker på sjukhuset.

En flickvän från unga år, Veronica, kan fortfarande förbrylla  och Tony har svårt att komma över den förödmjukelse hennes familj utsatte honom för. Exhustrun, den moderligt trygga, rättframma och raka Margaret, har han vänskaplig kontakt med. 

Dottern, Susie, anser han sig ha goda förbindelser med. Det betyder i klartext att hon skickar en rad per mejl någon gång. (Tony befattar sig inte med SMS.)

Så ser det ut när Tony genom ett fullständigt oväntat arv ställs ansikte mot ansikte med sig själv och sitt föga ärofulla förflutna.

Floden börjar rinna uppför. Minnet som mestadels består av fläckar och lappar kan plötsligt överraska. Vad är det man minns och hur? Minnet är vanskligt. Det förändras med tiden

Minnets mekanismer  och tiden intresserar Julian Barnes.

Känslan av ett slut handlar inte om det slut man i förstone tror. 
Julian Barnes har skrivit en avskalad, blottläggande  roman som är helt lysande; elegant och sparsmakat! 

Rent psykologiskt är karaktärerna mycket trovärdiga.

Och storyn blir thrillerartad i och med det förbryllande arvet. Läsaren är lika frågande som Tony själv.

Språket stämmer väl med innehållet och översättaren Mats Hörmark har helt säkert gjort ett bra arbete.

Julian Barnes är född 1946. Han bor i London och slog igenom med Flauberts papegoja 1986. Tre gånger tidigare har han varit nominerad till Bookerpriset. Det var inte en dag för tidigt att han fick det.

Utanförskap inifrån

Brocas hjärna hade jag hört talas om. Men aldrig monsieur Leborgne, mannen bakom neurologen Paul Brocas forskning. Trettio år gammal kommer monsieur Leborgne (1810 - 1861) till Hospice de Bicêtre. Han får egendomliga anfall och har förlorat talförmågan och har blivit alltför svårskött i hemmet.
Det enda han kan säga är "Tan" och det blir det han kommer att kallas i dagligt tal. Hans äldre syster Beatrice besöker honom ofta och ger aldrig upp hoppet om ett tillfrisknande.
Margareta Lindholm har skrivit en finstämd, sparsmakade roman på ett enkelt avskalat och rent språk som är en njutning att läsa.
Tan -som också är romanens titel - handlar om en långmodig och mild man och ett sjukhem som ändå har sina ljusa sidor trots allt det mörka i källarkorridorerna.
Paul Broca (1824 - 1880) blev berömd för sin forskning som senare blev betydelsefull för neurovetenskapen.
Margareta Lindholm f. 1960 bor i Bohuslän och har tidigare publicerat sju romaner och facklitteratur. Hon har egna erfarenheter av vad det vill säga att inte ha ett språk.
Jag har tidigare skrivit om Jag går över det frusna gräset och Skogen

Jag- och dagböcker

Ingrid Elams nya bok har titeln Jag. En fiktion.
Det är en essä om hur skönlitterära författare genom tiderna har hanterat jaget i sina berättelser. Vem är jag? Var går gränsen mellan författarjaget och det fiktiva jaget?
Ingrid Elam inleder med Klassiska jag.
Där jämför hon Sapho, Augustinus och Catullus.
Efter Känsliga jag med författare som Goethe och Rousseau kommer Jagets egen historia. Där konstaterar Ingrid Elam att Charlotte Brontë låter Jane Eyre berätta sin egen historia från barndomen till vuxen ålder och att "jaget" och det direkta tilltalet - kära läsare - skapar en intimitet mellan jagberättaren och läsare som har fungerat alltsedan Jane Eyre kom ut 1847.
Jane Eyre tar sig ur den ena begränsande miljön efter den andra. Sanning och jämställdhet är det hon kräver.
Jane Eyre är också berättelsen om en kvinnlig författares tillblivelse. Gränserna mellan fiktion och självbiografi hade börjat suddas ut, konstaterar Ingrid Elam.
Emily Dickinson viskar "jag är ingen" i kapitlet med samma namn medan Vladimir Majakovskij utropar "här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år!" under rubriken Det grandiosa jaget. Den ene förminskar den andre förstorar men Ingrid Elam menar att de inte är helt väsensskilda ändå.
"Jag" hos författare som Victoria Benedictsson, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Norén, Sara Stridsberg, Carina Rydberg, Maja Lundgren och slutligen Karl - Ove Knausgård behandlas intressant.
Ingrid Elam är mycket beläst och uttrycker sig enkelt och elegant.
Det är en spänstig, sparsmakad essä som det finns anledning att återvända till.
Läs mer om Ingrid Elam
och HÄR

Minimalistiskt

2005 fick Helle Helle de danska litteraturkritikernas pris för årets bästa roman, Rødby - Puttgarden. 2009 fick hon Per - Olof Enquists pris för samma roman. Den handlar om två systrar, Tine och Jane, som bor i Rødby och säljer parfym på färjorna mellan Rødby och Puttgarden.
Det handlar om vardagens små händelser, omtanken om varandra och grannarna, små glädjeämnen, minnen av "vores mor" och uppväxten.
Männen i systrarnas liv är av mer tillfällig natur och mindre betydelse. Det är tradition i familjen.
Ordknappt och avskalat enligt Hemingways isbergsteknik. Det mesta finns mellan raderna och lämnas åt läsaren att uppdaga.
Det är så skickligt!
Helle Helle skriver om det hon är välbekant med. Hon tycker att det är svårt att skriva, men när det fungerar bra upphävs tid och rum för skapandet av annan tid och annat rum. Helle Helle har gått den berömda författarskolan i Köpenhamn som skapades av Poul Borum.
Läs mer:
Mainstream eller minimalistiskt

Pocket Gardens

Pocket Gardens. Contemporary Japanese minature designs av Michael Freeman.
Trädgårdsdesign för minimala utrymmen. En vacker bok i behagligt format
Sparsmakat, avskalat, serent. För det allra mesta ren lisa för själen.
Men någon gång kan det kännas klaustrofobiskt och alltför främmande för västerlänningen.
Less is more är det begrepp japanerna har arbetat efter i århundraden.
På varje uppslag i boken presenteras en arkitekt i text och bild. Man försöker få lite natur i stadsmiljö eller skapas mindre kontemplativa rum i en större trädgård. Ögonbad.

HELT UTAN SKYDDSNÄT

I Margareta Lindholms nya roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet.
Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner

Vintermat av Sanna Töringe

I den strida strömmen av kokböcker är det då och då möjligt att vaska fram en och annan pärla.

Vintermat av Sanna Töringe och fotografen Helena Toresdotter är en sådan sällsynt klenod.

Recepten är raffienrat enkla - mulligatawnysoppa, hippiemüsli, snabblagad fikonmarmelad, saltbakade jordärtskockor, fulländad potatisgratäng (6 dl grädde, 6 dl riven cheddar...), allhelgonafläsk och gyllene pumpor - rena poesin!

Den som vill vara märkvärdig och göra sig till kan knåpa ihop en kransekagekorg. Varför nu någon skulle vilja göra det?

Boken inleds bildmässigt med ett frostigt nyponsnår och avslutas med januaritrötta tulpaner -så vackra i sitt dekadenta förfall -vårvintergädda och pärlhyacinter i kruka.

Sparsmakat och elegant! En njutning för öga och gom.

Atiq Rahimi

Tålamodets sten av Atiq Rahimi. Leopard förlag 2009.
Ett kammarspel nära besläktat med den grekiska tragedien. Förtätat, klaustrofobiskt och starkt berörande. Författaren föddes i Kabul 1956 och är numera bosatt i Frankrike. 2008 fick han Prix Goncourt för Tålamodets sten som översatts till svenska av Åsa Larsson.
En ung kvinna vakar över sin medvetslöse, svårt skadade man i ett litet rum med bara ett fönster. Hon flyttar kulorna i sitt radband efter hans andetag. Allt emellanåt läser hon verser ur Koranen.
Så småningom övergår kvinnan till att berätta händelser ur sitt eget liv. Hon har blivit bortgift av sin familj och mannen har aldrig egentligen sett henne eller varit intresserad av henne som människa. Till slut avslöjar hon det mest förbjudna. Någonstans hoppas hon väl på en reaktion från mannen i sängen. Slutet skall inte på något sätt avslöjas, men en sak är klar och det är att det kan tolkas på olika sätt. Total katastrof? Eller kanske ett rent mirakel?
En fantastisk bok, helt enkelt, skriven på ett enkelt avskalat språk. Det är mycket innehåll på 130 sidor.

Margareta Lindholm från Bullaren

Margareta Lindholm - en ny läsbekantskap.
Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.
(Kanske hade jag inte heller reflekterat över att det finns fjäll så nära.)
Jag går över det frusna gräset är titeln på den bok som kommit ut för några veckor sedan och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan.
Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar i källaren hos en prästfamilj där hon ganska snart blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man också varför. Och man förstår också att prästfrun är i behov av någon att tala med. Saga är en ensam och utsatt kvinna som hör och förstår och tar saken i egna händer.
Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord.Vi är bara besökare här heter förra boken. Den kom ut 2006.
Julia har varit hemlig agent under sitt yrkesverksamma liv och har fort-farande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Och tala om ”wonderful frienship!” Men blir så glad. Och inte bara för Julias skull. Miranda behöver också någon som har tid med henne
Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Liksom författarinnan själv som för övrigt är född 1961 och forskar i genusvetenskap i Göteborg.