Visar inlägg med etikett Per Wästberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Per Wästberg. Visa alla inlägg

måndag 19 oktober 2020

Meningarna

Johanna Ekström är dotter till akademiledamoten Per Wästberg och hans exhustru, författaren Margareta Ekström, född 1930. 2012 kom hennes självbiografiska bok, Om man håller sig i solen. Den handlar om uppväxten i Stora skuggan med de superintellektuella föräldrarna som var sådana esteter att de inte tålde åsynen av en Wettex som låg framme. Nu har hon skrivit en sorgsen och finstämd roman, Meningarna,  om sin mor, som hon ändå inte kunde känna samma varma närhet till som hennes bror gjorde. Johanna har tillgång till moderns dagböcker och hon förstår att relationen mellan mor och mormor kanske inte heller var friktionsfri. När modern är sextiofyra år får hon en stroke och mister  orden, vilket ju är helt hjärtskärande. Bror och syster vårdar modern i hemmet under mer än tjugo år men till slut måste de fatta beslutet över moderns huvud om att placera henne på ett äldreboende. Johanna känner av en blandning skuld, vrede, sorg, medkänsla och plikt. Hon kan inte som brodern få modern att skratta eller umgås med henne på ett lätt och naturligt sätt. Johanna Ekström har fått kärleken till orden av sina båda föräldrar och hon kan verkligen förvalta sitt arv. Jag får känslan av en bortvänd, sval mor, som också kan använda orden till att dölja och släta över. Johanna har inte fått  den kärlek hon har behövt och längtat efter. Johanna blir mamma till sin mamma. Sedan går hon hem och är mamma åt sina barn. En läser vartenda ord i Meningarna. Den ger upphov till många tankar och skulle antagligen passa bra i en läsecirkel.

Titel: Meningarna

Författare: Johanna Ekström

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2020

Antal sidor: 191

måndag 16 maj 2016

Tomas Tranströmer - priset

En dag i mars 2011 lyssnade jag som så ofta på Dagens dikt och blev väldigt förtjust i  den finska poeten Sirkka Turkka. Då skrev jag SÅ HÄR. Nu har Turkka tilldelats Tranströmer - priset. Priset är på 200 000 kronor och har som ändamål är att belöna ett högtstående författarskap i Tomas Tranströmers anda. 1987 kom Livet är ett i vinden vacklande hus: dikter 1973 - 1986. 2015 gav ellerströms förlag ut En hund i strumpbyxor: dikter 1989 -  2013.
Djuren (särskilt hunden) och naturen kommer i första hand hos Sirkka Turkka. Människor har hon inget större behov av. Hon bor i den lilla stuga där hon vuxit upp i skogen i Svartå i Södra Finland. Sitt poetiska uppdrag formulerar hon så här: "Jag kom  för att ge era ögon ljus och oro, nu sjunker jag i sorg som i dimma med djurens vänskap som lampa." I Sirkka Turkkas diktning ryms sorg, vemod, humor och trots. Hennes formuleringar är drqastiska och absurda. Utsattheten hos allt levande utgör tillvarons grundvillkor. Per Wästberg skriver att Turkka söker sig till en känslornas urtid, till en doft av mossa och dyvatten som får en hel del samtida poesi att blekna. På finska finns det tretton diktsamlingar av ST, men endast två är översatta till svenska. Sirkka Turkka har fått ett flertal fina priser, bl. a. Finlandia - priset och Alexis Kivi - priset. Läs Per Wästbergs understreckare HÄR. Det är en bearbetning av det lovtal Wästberg höll vid prisceremonin den 14/5.

torsdag 4 september 2014

En man och hans två kvinnor

Erik Wästberg är en skicklig journalist, författare och sällskapsmänniska; beundrad i alla läger inte minst av sonen Per Wästberg. Han var det enda utav barnen som blev ordmänniska i faderns efterföljd, men han säger sig aldrig ha känt av någon press utan betraktade fadern som en förebild och inspirationskälla. Efter faderns för tidiga död 1954, 49 år gammal, tänker PW att han borde sett tecknen på faderns förestående bortgång under besöket strax innan i New York där PW studerade. Det var så mycket han ville ha frågat och sagt.  En tid efter faderns död uppdagar Per Wästberg att Margot Hirsch, syster, svägerska och moster och under sjutton år varit Erik Wästbergs älskarinna. Det kommer som en total överraskning. PW känner att han får omvärdera hela sin barndom så som den skildras i De hemliga rummen. När moster Margot är 84 år och så smått börjar tappa minnet går hon med på att tala om det som hon tigit om i alla år. För första och sista gången. Hon tycker att Eriks son har rätt att få veta. Han frågar varsamt ut henne. Margot är sparsam med upplysningarna men svarar på frågor och är ändå mer öppen än hon någonsin tidigare varit. Per Wästberg minns henne som en glad och harmonisk moster, sekreterare åt EW och sin syster Gretas stöd. Vad visste Greta? Förmodligen blundade hon. Fullständig öppenhet mellan makarna var inget prioriterat. De hade mycket luft emellan sig. Erik inledde  förbindelsen med Margot med en våldtäkt. Margot var då 17 år och mycket oerfaren. Erik var nästan dubbelt så gammal och tvåbarnsfar. Trots det konstaterar Per Wästberg att hans far var mosterns livs stora kärlek, även om hon hade ytterligare relationer efter EW:s död. Erik och Margot. En kärlekshistoria är titeln på Per Wästbergs femte memoardel där han berättar om faderns och mosterns hemliga kärlek. Svalt och behärskat. Outtalat. Hemligt. Snyggt, polerat och välordnat. Inga scener; ingen svartsjuka. En oklanderlig fasad. Borgerskapets diskreta charm. Jag får en ingivelse att läsa om Om man håller sig i solen av Per Wästbergs dotter Johanna Ekström.
PW är som vanligt en storartad stilist. Han lyckas i ord fånga svåråtkomliga känslor och stämningar. Språket är vackert och lätt att läsa. Men jag hejdar mig ofta för att läsa om speciellt pregnanta formuleringar och tänkvärda meningar. PW är också en fin stockholmsskildrare. Jag läser honom mycket gärna.

lördag 25 augusti 2012

En lyckans gullgosse

Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).
Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.
Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.
Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och  Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.
Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.
Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.
Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.
Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.
Många författarmöten skildras  - under resor ute i världen och hemmavid.
Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.
En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.
Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.
Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.
Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.
Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.
Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket. 
Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...

Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.
Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.
Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?
Är det  så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?
Vad tyder detta ständiga lämnande på?  Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?
Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?
Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?
Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms
Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.
Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.
De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.
Så klart.

fredag 25 maj 2012

En officer men ingen gentleman
















Pierre Loti ( 1850 - 1923) var Julien Viauds författarpseudonym.
Egentligen skrev PL postumt. Han påstod att han dog på ett tidigt stadium och att en ny PL skrev romanerna!
Pierre Loti var sjöofficer - och tydligen en duglig sådan - i fyrtio år. Tjugo år av dem på sjön. Havet ställdes hela tiden mot äktenskap och familjeliv. Havet var en oberörd kraft, en omänsklig öken. Pierre Loti älskade att resa och  skriva om sina resor.  Och han älskade sina otaliga äventyr med kvinnor, som han sedan skrev om  i romaner och dagböcker.
1891 kom Pierre Loti in i Franska Akademien i kamp med bl. a. Emile Zola. Egentligen var han en egocentrisk lymmel (min anmärkning) som i många år skrev bestsellers, som lästes och älskades av både män och kvinnor - framförallt av kvinnorna. Pierre Loti var besatt av sin barndom, kvinnor och döden. Han ville vara vacker och sminkade sig gärna och klädde ut sig. "Pierre Loti skulle ha trivts bland kroppsbyggarna i vår tids gym; han spände gärna arm - och benmuskler för besökare", påpekar Per Wästberg. 
Liksom den excentriska skådespelerskan Sarah Bernardt hade han sinne för det makabra. Hos Loti är man alltid i slutet av sommarlovet; han finner vällust i sorgen och föregriper den egentliga, obönhörliga förlusten.
Per Wästberg skriver med överdådig briljans om Pierre Loti i essän Barndomen, kvinnorna och döden i samlingen Berättarnas öden.

Namnet Pierre Loti har av någon anledning alltid funnits i mitt medvetande liksom romanen Islandsfiskare. Men jag ha aldrig läst varken den eller något annat av denne författare. Men nu är nyfikenheten ordentligt väckt, så vem vet...

Henri Rousseau gjorde bilden

söndag 20 maj 2012

Pocketrea

Agneta Pleijel, Syster och bror (2009)  är tredje delen i en serie om den egna släkten. Drottningens chirurg (2006) är den första delen. 
2007 kom andra delen Kungens komediant
Jag har läst Drottningens chirurg och den tyckte jag riktigt mycket om.
Däremot är jag osäker på Kungens komediant.

Sommarsquash Tokolosh! av Rachel Zadok ser i pocketutgåva ut som konfetti. Oemotståndlig, alltså. Den tilldrar sig i Transvaal i södra Sydafrika. Den svarta tjänsteflickan Nomsa spelar en framträdande roll i romanen ända fram till sitt gåtfulla försvinnande. En saknad far, en mor som förser sin dotter med myter och skrämmande sagor påverkar starkt Faiths barndom på åttiotalet.

Säga vad man vill om Per Wästberg, men han är en fantastisk stilist. Därför blev jag glad när jag hittade Berättarnas öden för en struntsumma.Här blandas kända med (för mig, åtminstone) okända berättare. Den första essän jag råkade slå upp handlar om Karen Blixen i Afrika, vilket passar mig utmärkt med tanke på att min danska läsecirkel högläser Skygger på græsset
"Genom att förvandla sin existens till berättelser kan hon utan bitterhet och skuld se sitt öde i ansiktet och uppfylla gudarnas avsikt med henne" skriver Per Wästberg. Och visst är Karen Blixen en gudabenådad berättare.

Rider Haggard i Afrika, Stanleys dagbok, Bill den förträfflige, Lenin, Saul Bellow, Jolo, Pierre Loti återfinns bland de kända namnen. Men vem är Sarah Austin? Matthew Henson? Valery Larbaud, Joseph Cornell och  Einar Hylander?  Ja, den som läser Per Wästbergs essäer och porträtt i urval får se!

onsdag 22 juni 2011

Dubbellektion i romankonst


Berättelserna som fortsätter att genljuda i oss

Var och en är sin egen historiker

I två insiktsfulla understreckare delar Per Wästberg med sig av sina betraktelser över romanen sådan den var och som den utvecklats ända fram till dagens tendenser.
Pär Wästberg har själv skrivit såväl skönlitteratur som fackböcker. Han är ledamot i Svenska Akademien och ordförande i Nobelkommittén för litteratur.

I första understreckaren ställdes frågan: Har fiktionens status sjunkit?
Svaret kom idag: "Utan denna imaginära zon skulle ingen sanning existera, bara fakta."

Per Wästberg uttrycker så mycket bra att det vore lätt att stapla citaten på varandra.
Men jag uppmanar helt enkelt: See for yourself!

söndag 28 februari 2010

O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Ma
rtina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.