Den förlorade sonen

Caroline Ringskog Ferrada - Noli har skrivit tre romaner tidigare. För sin debutroman, Natur, fick hon Borås tidnings debutantpris 2009. Nu har hon skrivit sin första diktsamling, Den förlorade sonen, om sorgen efter en bror som dog när han var arton år och en baby som dog i livmodern och hon måste föda fram ett dött barn. Hon gör ett litterärt verk av den nakna sorgen; det är ingen högstämd sorg. Ibland uttrycker hon sig närmast rått. Författaren kallar det en smutsig sorg men en upplever klart den mörka underströmmen av djup sorg. Sorgen är avskalad och ocensurerad och hon vill få läsaren att känna och förstå. Utöver sorgen över de döda pojkarna tillkommer en kraschad relation. De två barn hon har, två flickor, tyr sig alltmer till sin far. Då och då glimtar det till av en sträv humor. I epilogen heter det: "Jag är tillbaka." Och en har redan anat en viss islossning. Epilogen avslutas:

"Min exmake har försvunnit med norskan. Det är påsklov och femåringen är sjuk. Vi är bara hemma. Vi går aldrig ut. Vi gör aldrig något. I hemlighet är det de lyckligaste dagarna i mitt liv. "

Titel: Den förlorade sonen

Författare: Caroline Ringskog Ferrada - Noli

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 122

Samma, mamma

Samma, mamma är en dotters gripande, oändligt sorgsna klagosång över sin nyligen bortgångna mamma.  Dottern är Hanna Rajs och hon har just själv blivit mamma och nu sörjer hon också det stöd hon gått miste om i sitt nyblivna moderskap. Mamman var både vacker och klok men Hanna har tvingats åse hennes fysiska förfall  och de försöker skämta om att  modern har så svårt att fatta. Sedan gråter de en stund. Mamma ville så gärna ha ett barnbarn men nu är framtiden begravd med henne. "Hur ska jag klara mig med en mindre mamma". Moderns liv liknas vid en våg som återvänt till stranden medan Hanna står som ett barn som lämnats vid strandkanten. "Du som levde livet bäst av alla till slut ska även starka mammor falla." En yngre bror finns som Hanna måste försöka trösta. Ingen utav de två fäderna som bevisligen finns nämns. Hanna Rajs har sin egen helt fria skrivstil. Dikterna är av olika längd och karaktär. En sonettkrans överraskar. Hanna Rajs har tidigare skrivit en sorgebok om sin bästa vän Cristina som tog sitt liv i gränslandet mellan barn och vuxen. Romanen där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn. Cristinaboken  bygger på Hannas "sopiga minne", SMS, mail, fotografier, brev och samtal med gemensamma vänner. Hanna vet att minnen är bedrägliga och att de ändrar sig med tiden. Tur att hjärtat minns när hjärnan glömmer, skrev hon.

"och jag som alltid klamrat fast vid orden

en läggning du var bäst på att bejaka

nu känner jag mig ensammast på jorden

för jag kan inte skriva dig tillbaka"

Titel: Samma, mamma

Författare: Hanna Rajs

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 71

Låt oss hoppas på det bästa

Albert Bonniers förlag

Min smakebit från förraförra söndagen ur Carolina Setterwalls självbiografiska roman Låt oss hoppas på det bästa berättade om hur bokens manliga huvudperson, Aksel, plötsligt skickar ett sms och meddelar sina lösenord och pinkoder in case of emergency.  Den ammande Carolina är van vid att hennes pojkvän meddelar viktiga saker abrupt och med omedelbar verkan så hon är nog den som tar det lugnast. Väninnekören upprörs sms - vägen. Carolina är den som driver på i förhållandet och Aksel fogar sig med en viss fördröjning. Så också när Carolina i 35 - årsåldern vill ha barn. Därefter vill hon flytta till något större  och hittar en lägenhet i Enskede. Men långt innan läsaren fått veta allt detta är Aksel död. Han ligger där i sin säng och är död. Från den ena kvällen till den andra morgonen. Ivan är då åtta månader. Förhållandet mellan Carolina och Aksel har varit lite kyligt dem emellan en tid och naturligtvis känns det extra hårt för Carolina. Aksel har klagat över trötthet efter flytten, men det är inget som någon utav dem fäst något avseende vid. Det är ju jobbigt att flytta. Kapitlena varvas så att en får veta hur Carolines och Aksels gemensamma historia utvecklades och hur Carolina sedan får ta itu med sorgen, skötseln av Ivan, alla praktiska beslut och den ensamhet som följer av att ha reducerats från tre till två. Carolina har ett fantastiskt nätverk av släkt och vänner. De schemalägger sin tid hos henne länge, men till slut måste Carolina försöka stå på egna ben. Carolina Setterwall skildrar sorgens faser på ett sätt så att och jag börjar tänka att det här måste vara självupplevt. Och det är det ju. CS drar sig inte för att skildra även de otacksamma, onda tankarna som bitterhet och avundsjuka. Hennes ensamhet känns nästan fysiskt. Helgerna är värst. Hon och Ivan tillbringar dagarna på lekplatserna i nejden och Carolina är uttråkad och längtar desperat efter vuxenkontakt. Hon har sagt till sina svärföräldrar att hon inte kan tänka sig någon annan man än deras Aksel. Därför blir de lika överrumplade som alla andra när Carolina plötsligt har hittat en ensamstående far till en flicka i Ivans ålder. Och nu går det undan! Carolina får uppleva hur det är när någon annan driver på. Jag tror att den här boken har mycket att lära ut. Och det bör ha varit rena terapin att skriva den. Som vanligt är det bättre om omgivningen talar än tiger. Språket har jag inga invändningar mot alls. Det är mycket rakt och klart. Men - titeln?

Costa Book Award 2010

Enligt Andres Lokko i i krönikan i dagens Svd uttrycker Jo Schapcott det outtryckbara i sin lilla diktsamling Of Mutability.
Vad är viktigt när det ser ut som om ens återstående dagar är få? Vem vill man ha vid sin sida?
Jo Shapcott har under många år kämpat mot bröstcancer. Trots det sprider hon hopp med sin bok och vänder våra blickar mot viktiga frågor.
Poesi är det som fungerar i kritiska lägen och dagar av sorg.
Costa Book Awards

Det som inte får hända

Mitt i livet segnar 38-åriga Amy Rosenblatt Solomon- läkare, mamma, hustru, dotter och syster - ihop på löpbandet och och hennes liv går inte att rädda. Maken Harris blir ensam med tre minderåriga barn, 7, 5 och 1 1/2 år gamla.
Fadern Roger Rosenblatt, professor i engelska, essäist och författare, och modern Ginny lämnar sitt rymliga hus i Long Island och flyttar in i ett gästrum hos dotterns efterlämnade familj. De kämpar tillsammans med svärsonen för att hjälpa barnen att bearbeta sorgen och att få vardagen att fungera med allt vad det innebär.
Roger Rosenblatt beundrar hustruns simultanförmåga och oändliga tålamod. Själv blir han någon slags alltiallo och bl.a. mästare på att rosta bröd. Alla barnen vill ha det på sitt sätt.
Även människor utanför familjen stöttar. De lagar mat, skriver brev, skickar blommor och tröstar. Föräldrar som varit i samma situation delar med sig av sina erfarenheter.
Rakt och enkelt berättar Roger Rosenblatt i Att rosta bröd om familjens oändliga sorg, den stora kärleken till Amy, barnbarnens sätt att tackla saknaden, oron för den behärskade svärsonen och alla minnena.
Sorgeåret har ingen ände. Det kommer att vara livet ut. Men sorgen kan förändras.
Man förfäras, beundrar, lever med, oroas, grips och gläds över varje liten ljusglimt.
Att rosta bröd berör starkt och djupt.