Helgfrågan v. 18

Vilken klassiker tycker ni absolut man ska läsa?  undrar Mia i sin HELGFRÅGA. Det är svårt att välja bara en enda när det finns så många men en HITOM HIMLEN av Stina Aronson (1892 - 1956) är en fantastisk klassiker som kommit i pocketutgåva på Modernista och som förtjänar att uppmärksammas mera. Stina Aronson lyfter fram Norrland i sina romaner. Den som en gång mött den enkla fromma änkan Emma Niskanpää som ständigt väntar på brev från sonen, mitt John, som vårdas på sanatorium i romanen Hitom himlen glömmer henne aldrig. Flera förlag har satsat på nyutgivning - och ibland också nyöversättning - av klassiker och det är verkligen jätteroligt. Några exempel: Idioten, Brott och straff av Dostojevskij; Walden av Henry David Thoreau och nu allra senast Anna Karenina i läcker förpackning, Selma Lagerlöf, Moberg och så vidare. Och alla bör de absolut läsas.

Förspel till kärleksmöte

Författaren Stina Aronson slog igenom med romanen Hitom himlen 1946. 1952 kom novellsamlingen  där novellen Förspel till kärleksmöte är den sista. Huvudpersonen i Förspel till kärleksmöte är Bertina Adèle Litti. Hon är bestämt släkt med Emma Niskanpää i Hitom himlen. De är döttrar av samma landskap och samma ensamhet. Bertina sitter på en vacker plats i skymningen och väntar på en man. Hon tycker sig höra en avlägsen vissling i fjärran, men hon är inte säker. "För ljudet var svagt som en doft, förtunnat av avståndet, nästan syrligt". Så hon försjunker i sig själv. Bertina har rykte om sig för att vara lite egen. Ibland talar hon högt med sig själv och det händer att hon sätter sig ner vid vägkanten för att vila. Även om hon inte är trött! Och hon ber ingen vänta på sig. Mannen hon väntar på heter Zakari och han är flottare. En främling med rött hår. "Han kom från landet på andra sidan gränsälven, där de rötar sitt lin utan blötläggning, bara i regnet, sägs det." Zakari får också utstå en del för sitt främlingskap. Och han är mycket riktigt på väg den här kvällen. Men han har inte en tanke på kvinnan som väntar på honom. Han är på väg på helt annat håll. Men så han upptäcker att någon spelat honom ett spratt...

Stina Aronson var ofta intresserad av de händelser som föregick en handling. Här ser en det ju redan i novellens titel. Nu prickar jag av nr 11. Läs en novell som är den sista i en novellsamling 
i Ugglan & Bokens utmaning Läs en novell

Tolv hav

I Mats Almegårds intervju med Therese Bohman i den litterära podcasten TEXT + 1 nämnde hon diktsamlingen Tolv hav av Stina Aronson som en favorit. Jag blev nyfiken och lånade hem den. Stina Aronson var en tidig modernist och hon påminner mig om både Edith Södergran och Rut Hillarp. I Tolv hav anar man spåren av Stina Aronsons korta men intensiva kärlekshistoria med Artur Lundkvist. 1930 kom Tolv hav ut. 2009 kom den ut i nyutgåva på Rosenlarv förlag med förord av Anna Jörgensdotter och efterord av Nina Lekander.

 Schism

Som om jag vore den lilla dammen därute,
som speglar himlens alla skiftningar,
förnam jag dig som en färg.

Inte den violetta
eller den violblå
eller den turkosblå
som är en öm viskning,
men den scharlakansröda
som är bråddjup.

Som om jag vore dammen
måste jag ständigt återge dig,
ständigt skänka din färg tillbaka
till det omättliga ljuset.

Men mitt hjärta som lever dolt
och sover bittert i sin håla
är rovgirigt
och vill besitta okvalt
efter de röda musklernas lag.

Sång till polstjärnan

1948 kom novellsamlingen Sång till polstjärnan av Stina Aronson.
I den visar hon sig även vara en novellkonstens mästare. Man känner igen människorna och miljön från Hitom himlen. Åtta noveller ; ingen har samma titel som boken. Det tog Stina Aronson tjugofem år av skrivande innan hon fann sin egen röst; sitt eget språk. Det är fantastiskt att hon inte gav upp. Sedan låg det henne i fatet att hon ansågs vara en landskapsförfattare. Och visst är landskapet det norrländska under polstjärnan, men det är svårt att förstå att det skulle vara någon nackdel i sammanhanget.
Stina Aronson var föregångare till Sara Lidman. Deras landskap är detsamma, men uttryckssättet skiljer sig åt. Stina Aronsons motsvarighet i södra Sverige är Birgitta Trotzig. 

En Stina för själen

Tack, Modernista för nyutgåvan av Hitom himlen (1946) av Stina Aronson (1892 - 1956) med förord av Jenny Tunedal, poet och litteraturkritiker.
Stina Aronson utbildade sig till lärare, men hon slutade sin yrkesverksamhet när hon gifte sig med läkaren Anders Aronson och flyttade till Sandträsk i Norrland där han blev överläkare på sanatoriet.
Livet blev inte riktigt som Stina Aronson tänkt sig. På 20 - talet skrev hon tre romaner; sedan kom en  tid av tystnad. 1931 återkom hon med Feberboken som var mera av experiment och uppror. (Den älskade poeten i romanen har för övrigt sin verkliga förebild i Artur Lundkvist). 1936 dör Anders Aronson och Stina Aronson flyttar tillbaka till Uppsala. 
1946 kommmer romanen som blir hennes stora genombrott, Hitom himlen.
Det var länge sedan jag läste en roman med sådan andakt. Hitom himlen är mäktig. Skildringen av den storslagna naturen och de kärva, fromma, ordknappa människorna och deras strävsamma liv är mästerlig. Människorna i norr har hörsammat väckelsen till skillnad från de ogudaktiga sörlänningarna. Den stränga laestadianismen som förbjuder gardiner (djävulens kalsonger), färg på husen och blommor i trädgårdarna sätter naturligtvis sin prägel på de frälsta.
Emma Niskanpää är inget undantag. Hon är en saktmodig änka som lever sitt liv i väntan på brev från den älskade sonen, mitt John, som vårdas på ett sanatorium långt hemifrån det ödsligt belägna barndomshemmet. Emma Niskanpää gör ett outplånligt intryck på läsaren. Hennes tåligt burna lidanden, själsstyrkan och modet hos denna enkla kvinna som lever helt i samklang med ljuset, mörkret och skuggorna som omger henne ute och inne. Och aldrig att hon skulle svika djuren i fähuset hur högt uppåt väggarna snön än ligger.
Stina Aronson lyfter fram Norrland i sitt författarskap. Hitom himlen är en kvinnoroman och en roman om de små tingen i vardagen. Och om stillheten. Och långsamheten.