Under strecket av poeten och kritikern ErikBergqvist
På Länsbiblioteket Västernorrland
kan man läsa en artikel av vilken nedanstående endast är en del.
Bertil Malmberg som i sin ungdom likt en aktör brukade klä sig i dramatisk slängkappa och skulderlånga lockar, hade uppträtt i många poetiska dräkter, innan han till sist helt accepterades av läsare och kritiker.
Från början var det mer form än innehåll; då var Oscar Levertin husguden framför andra. Bertil Malmberg bodde i München 1917–28. Flytten från Sverige var också en flykt; från ett poetiskt nederlag, och till ett mera auktoritärt samhälle.
I Tyskland odlade den vackre ynglingen Bertil Malmberg sin poetiska skönhetskult i alkoholrusets skugga. Då han återvände till Sverige var han glömd.
Sviterna efter ett lindrigt slaganfall inledde enligt Malmberg själv hans sista, så kallade ”åderdomsdiktning”. Från och med samlingen Under månens fallande båge (1947) lämnar han sitt formbundna språk för en ”hallucinationsrealism” där fragment och glimtar spelar en viktig roll; han diktar sig in i 40-talsmodernismen. Den sista dikten i Bertil Malmbergs sista diktsamling Klaviatur (1955) sammanfattar hans nya språk:
Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?
Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade ”jag” genom min mun?
Ett tidigt julminne:
Små små fötter i julens snö
Och galoschen som tappades. Kom den
aldrig tillrätta?
Nej, aldrig tillrätta.
Litteraturvetarna Anders Mortensen och Peter Luthersson är redaktörer för två
böcker som innebär såväl nylansering som revidering av bilden av Bertil Malmberg.
Den första delen
Diktaren i sitt sekel
Artiklar, tillfällighetsdikter och opublicerade manuskript kom ut 2006.
Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer. 2012
Inlägg
