Visar inlägg med etikett Bo Bergman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bo Bergman. Visa alla inlägg

torsdag 1 december 2016

Sagans fågel

I Vårfrost. Poesi och prosa 1903 - 1967 av Bo Bergman finns novellen Fasanen. I den novellen möter vi det unga paret Stefan och Eva som är mycket förälskade och har lämnat vardagen för att tillbringa en tid tillsammans på
Visingsö. De har hyrt in sig på ett turisthotell och Stefan tänker också skriva på sin roman. Han drömmer om att bli författare och Eva tar sin uppgift som hans musa på stort allvar. De undviker att tänka så mycket på framtiden. En anar att den första förälskelsen börjar lägga sig. Stefans roman gör inga framsteg. Hösten kommer och hotellet stänger. Eva har åkt hem för hennes mor har blivit sjuk. Och plötsligt kan Stefan skriva igen. Han har hyrt ett litet hus av en bonde och när våren kommer är romanen klar. Under den stränga vintern kommer en fasan fram till huset för att få lite mat. Fasanen är förebilden för sagans  Fågel Fenix, som  föds på nytt på samma gång som den förbränns i sina egna lågor; en skaparandens symbol. "Måste inte ofta det stora tigga sitt bröd i en frusen värld och jagas för nöjes skull av de grymma och tanklösa människorna? Diktarlott! Diktarlott!" tänker Stefan skriver Bo Bergman. En vemodig och vacker novell som åker in på plats nr 14. Läs en novell som tilldrar sig på en ö i Ugglan & Bokens läsutmaning
Läs en novell II.

söndag 16 november 2014

Novemberdikt

Stadsbarn

Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.


Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.


Bo Bergman, Ur Marionetterna, 1903 

söndag 22 januari 2012

Stjärnöga

Stjärnöga

Stjärnöga, du som jag mött
långt i försvunna tider,
nu är det kvällsdags och trött
min ungdom till vila skrider.

Irrbloss, som världen har tänt,
slockna så lätt i världen.
Stjärnöga, mycket har hänt,
sedan vi skildes på färden.

Villsam är vägen som går
fram genom mörka länder.
Stjärnöga, Stjärnöga, når
jag aldrig mer dina händer?

Tag mina händer och led
mig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.


Bo Bergmans musa hette Maria Almqvist, yngre syster till konstnärinnan Ester Almqvist i mitt inlägg från igår. Bo Bergman (1869 - 1967) träffade Maria Almqvist en sommar när hon var sjutton år och han några år äldre och hon följde honom sedan genom hela livet.
Mötet med familjen Almqvist skildrar BB i den postumt utgivna Noaks ark, självbiografiska essäer som kom ut 1968.
De blev aldrig ett par vilket BB säger att de borde vara tacksamma för. Han ville inte ha hennes olycka på sitt samvete. Men de brevväxlade och träffades också då och då. Stjärnöga finns i debutsamlingen Marionetterna 1903. Den är dedicerad till Maria.

söndag 16 oktober 2011

Kära Hjalle

Minnesbiblioteket

"En av de uppgifter som Gustaf III 1786 gav sin nyinrättade akademi var att varje år låta en av ledamöterna författa en minnesteckning över någon bemärkt svensk.

Fullgörandet av den uppgiften har genom seklerna resulterat i en stor mängd biografiska och historiska texter, författade av några av landets främsta skribenter. För att göra dessa ofta högintressanta verk tillgängliga för en bredare publik har Svenska Akademien beslutat återutge några av de bästa i en skriftserie med titeln ”Minnesbiblioteket”. Redaktör för serien är akademiledamoten Lotta Lotass.Minnesbiblioteket utges i samarbete med Bokförlaget Atlantis."

Bo Bergman var väl skickad att skriva en minnesteckning av Hjalmar Söderberg. De föddes båda 1869, gick i samma skola och blev nära vänner genom hela livet. Något de också hade gemensamt var en känsla av ensamhet och saknad.

Men Hjalmar Söderberg var prosaist och Bo Bergman mest känd som lyriker.
Den förres liv blev ganska stormigt med ett olyckligt äktenskap och alkoholism
Ett nytt äktenskap förde honom till Köpenhamn och det var där han dog 1941 i en ockuperad stad.

Bo Bergman skriver om vännens romaner, hans influenser; hatet mot kristendomen; kärleken till sanningen och enkelheten. Han beundrar sin vän, men är alls inte blind för bristerna. Varken de personliga eller litterära.
Minnesskriften kom ut 1950 första gången och det är en mycket god idé att ge ut den igen i något moderniserad form. Lotte Lotass har skrivit ett läsvärt förord.

tisdag 16 augusti 2011

Passerade ett litet antikvariat...






















När andra tonåringar läste Boye och Södergran
var Bo Bergman min soulmate.
Vi befann oss i samma dova stämningsläge trots alla åren som skilde .
Bo Bergman föddes 1869 och arbetade hela sitt liv på Posten samtidigt som han recenserade teater och litteratur i DN.
Bo Bergman skrev också egen prosa och lyrik. Det var lyriken som tilltalade mig.
Den försiktige, ängslige, motsägelsefulle Bo Bergman var gift med Hildegard Hedén. Det var hon som lärde honom något om livsglädje, vilket han var tacksam för.
Makarna var väldigt olika och egentligen hade författaren två andra musor; Maria Almqvist i ungdomen och vännen Harald Schillers hustru Anna under senare år.
98 år gammal dog han. Aktiv in i det sista höll han på med en bok som skulle publiceras till 100-årsdagen.


Blott ett är ditt

Blott ett är ditt: den musik
du hör inom dig själv
än som en källas susning
än som en vårflodsälv.

Lidelsens brusande rytm,
tankens stilla text,
allt ska du tacka, allt som
ger din ande växt.

Ur Blott ett är ditt, 1960