Det är en klar fördel att ha Drottningens juvelsmycke i färskt minne när man läser Lacrimosa av
Eva - Marie Liffner. Det kräver ändå koncentration. Men det är väl värt mödan.
Innan jag riktigt kom in i Lacrimosa hann jag bli ganska förbryllad. Det var mycket jag inte fick grepp om. Men snart började poletterna falla på plats och alla associationer och symboler blev till spännande utmaningar.
Det är mycket skickligt gjort från början till slut. Eva - Marie Liffners språk är fantastiskt spänstigt och njutbart med tidsenliga ord; tryfferat med tidstypisk franska.
Hennes sätt att beskriva dofter (lukter) och färger; hur vattnet daskar mot båtens sidor; hur duvorna klapprar med vingarna; och allt detta som skymtar i dimman eller ses i ögonvrån eller skyms av rök eller anas bakom det som ses. Allt rymmer sin motsats; ben och mull; dröm och verklighet; hat och kärlek; skuggan som är ljusets tvilling.
Lacrimosa börjar med slutet på själva berättelsen. Verket tar hämnd på sin upphovsman, som ju då är själva Carl Jonas Love Almqvist.
Huvudperson är Ros/Rose/Ross.
Hen genomgår en utveckling från animal coeleste i Finland till Almqvists styvson till Rose vid teatern till Ross i Genua. Det kan låta egendomligt, men lita på att Eva - Marie Liffner får ihop det!
Lacrimosa är en romantisk text precis som Drottningens juvelsmycke.
Den är också feministisk och innehåller många resor.
Tidsplanen glider ut och in i varandra och miljön växlar mellan Fagervik i Finland, Stockholm och Genua.
Lacrimosas vackra omslag är gjort av Sara R. Acedo. Rosorna, törnet,
masken och tåren - eller är det pärlan som fanns i graven med den vackra
gröna sammetsklänningen? - är bara en liten del av alla symbolerna i
romanen.
Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011.
Men det var Tomas Bannerhed som fick det för Korparna.
Jag är glad att jag slapp välja.
Inlägg
