Natten

Natten av Sara Gordan gjorde ett starkt intryck på mig. Med distans och utan överord berättar hon om sin 14 - åriga dotter som har diabetes och ständigt rymmer hemifrån utan insulin; dricker och uppvisar ett utpräglat självdestruktivt beteende. Den skenbart svala distansen gör att spänningen mellan form och innehåll är påtaglig. Dottern - bokens du - föds med en tumör i gommen. Hennes far - fransmannen - är behjälplig i största allmänhet även sedan de gått skilda vägar. Deras första barn dör i moderns mage. Deras tredje barn är en pojke som föds med ett skenande hjärta. Under sju år är modern ensam med sina barn och försöker försörja familjen med översättningar, tillfällighetsarbeten och doktorerande samtidigt som hon ska orka med   vaknätter, vabbande, sjukhusvistelser och ständig oro. Hon säger sig ha fått en stor gåva och det är förmågan att somna om. Så småningom möter hon en ny man vilket medför en styvdotter och en ny gemensam dotter. Barnen tycker om varandra; männen ställer upp men huvudansvaret är moderns. Varje natt medför ny oro, nya samtal, ny nattvandring och ny uppgivenhet. Dottern gör sig omöjlig i alla instanser och till slut återstår endast HBV -  hem. Modern sörjer, dottern gråter. Vad har jag gjort, frågar sig modern? Hon inser att Natten är hennes berättelse och att det finns en helt annan berättelse som är dotterns. För mycket länge sedan läste jag en annan bok skriven av en mor som var på ständig jakt efter sin knarkande son. Mor till David S heter den boken skriven av Yvonne Keuls. Den modern stängde sin dörr för sonen. Det gick inte att han kom hem och sov ut och åt upp sig för att sedan ge sig ut i knarkandet igen. En helt fruktansvärd men nödvändig åtgärd. Den diabetessjuka flickan måste naturligtvis  behandlas annorlunda med tanke på den livsnödvändiga medicineringen, men mödrarnas kamp för sina barn var densamma. En vacker norsk terapeut visar sig till slut vara helt rätt för mor och dotter och en kan väga börja andas lite igen. Tiden var väl mogen helt enkelt. Författaren säger om sin bok: "...ett enda perspektiv har fått gälla, nämligen den oroliga mammans. Jag har försökt vara ärlig mot henne, hon som försökte hålla allt i sina händer."

Titel: Natten

Författare: Sara Gordan

Förlag. Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 174

Gingarderoben

Leslie Jamisons första bok på svenska, Empatiproven, är en essäbok som kom förra året. Romanen Gingarderoben skrevs tidigare men har först i år kommit ut på svenska i översättning av Sofia Nordin Fischer på Weyler förlag. Unga Stella hittar mormor Lucy på golvet och beslutar sig för att hjälpa henne inte bara för stunden utan under hennes sista tid i livet. Dora, Stellas mor, tycker att de kan anställa en sköterska. Dora är migrationsjurist, "en sval, kortklippt skönhet. Hon behandlade sin kalender som ett eget  väsen, helt fristående från henne, omöjlig att kompromissa med, en kraft som måste åtlydas..." Hon tycker att det räcker att hon ringer sin mor varje dag. "Var är Matilda," säger mormor. Och så får Stella veta att det finns en okänd moster som Dora tror bor i öknen. Stella beslutar sig för att uppsöka Tilly för att personligen meddela att Lucy är död. Tilly finns i en trailerpark i Nevadaöknen. Hon är alkoholiserad och prostituerad sedan många år tillbaka. Stella inleder en räddningsaktion. Hon kontaktar sin okände kusin Abe, som lever ett gott liv på västkusten. Han är vänlig och snäll och välkomnar både Stella och sin mor. Allt ser bra ut en stund. Tilly får till och med ett arbete. Men hon är skör. Ett hjärtlöst skämt från en arbetskamrat får Tilly att förstå hur de andra ser på henne. Den enda som inte förstått det är hon själv. Här börjar utförsresan på allvar. Jag kan tycka att Gingarderoben rör sig om empati. Är empati alltid oegennyttig? Om inte, spelar det någon roll? Hjälper empati till att dölja/glömma den egna tomheten? Är det möjligt att hjälpa någon? En kan kanske hjälpa till genom att se. Att bli sedd är viktigt. Men en människas existentiella ensamhet kan ju ingen annan bära.  Leslie Jamison har egna missbrukserfarenheter. Hon tyckte bäst om alkohol. Åren mellan 17 och 27 upptogs av detta missbruk. Hon fick slutligen hjälp av Anonyma Alkoholister. Gingarderoben var lättläst, men den tog ändå tid att ta sig igenom. Jag märker att jag går omkring och tänker på den. De ruffa miljöerna är väl beskrivna. Leslie Jamison har ju både egna erfarenheter och andras berättelser att tillgå. Huvudperson blir på något sätt Tilly, fastän det borde vara Stella egentligen. Gingarderoben handlar om tre generationer kvinnor. Männen är de stora svikarna. Abe är undantaget. Leslie Jamison är född 1983. Läs en bra intervju i SvD med henne HÄR. Ja, och så läs boken! Nästa bok heter Recoveridge.