En smakebit på søndag

"Det var i juni 1933, en vecka efter examen, som Kay Leiland Strong, Vassar årsklass - 33 - den första att springa runt bordet under examensmiddagen - gifte sig med Harald Petersen, Reed årsklass - 27, i den protestantisk - episkopala St. George - kyrkans kapell, kyrkoherde: Karl F. Reiland. Utanför på stuyvesant Square stod träden i full bladskrud och när gästerna anlände, två eller tre i sänder med taxi, kunde de höra barn leka runt statyn av Peter Stuyvesant i parken. De unga kvinnorna som kom i par eller grupper om tre, Kays klasskamrater, betalade sina chaufförer, slätade till handskarna och såg sig förundrat omkring, som om de befann sig i en främmande stad. De hade precis börjat den smått omskakande processen att upptäcka New York - märkligt nog, då flera utav dem bott här i hela sitt liv, i trista georgianska hus med mängder av tomma ytor i kvarteren kring Eightieth Street eller i lägenheter vid Park Avenue, och de roades av sådana här avlägsna små hörn, med dess grönska och dess möteshus för kväkare i rött tegel, polerad mässing och vita knutar som låg där bredvid den vinröda episkopalkyrkan. Om söndagarna promenerade de med sina kavaljerer över Brooklyn Bridge och tog en sväng i det sömniga Brooklyn Heights, de utforskade bostadsområdena på Murray Hill och pittoreska MacDougal Alley och Patchin Place och Washington Mews med alla konstnärsateljéer." Från sidan 17 i Gruppen av Mary McCarthy. Med förord av Sara Danius.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser; utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

Tjänarinnans berättelse

Jag är förstummad och på samma gång väldigt obehagligt berörd efter att ha läst Tjänarinnans berättelse av kanadensiska Margaret Atwood. Varför har hon inte fått Nobelpriset för länge sedan? Tjänarinnas berättelse kom ut redan 1985, men jag har alltså inte läst den förrän nu. Det som är så kusligt är att den känns så aktuell. Vi befinner oss i Gilead i USA. En teokratisk totalitär regim har tagit makten. Den smög sig in sakta men säkert för att plötsligt slå till med full kraft från den ena dagen till den andra. Kvinnorna fråntas alla rättigheter. Deras banktillgångar överförs till mannens. De är förbjudna att läsa och skriva; det finns inga speglar, knivar, saxar eller rep. I det gamla samhället hade miljöförstöringen gjort att människors förmåga till barnalstring avtagit. Tjänarinnorna i röda, fotsida kläden och vita huvuddukar  är de som ska föda barnen åt de Anförare vars hustrur (!?) inte kan få några barn. De är vandrande livmödrar på två ben. Martorna är uppasserskor; Tanterna har utbildat Tjänarinnorna på Institutet. Överallt finns Ögonen, Väktarna och de vakthavande Änglarna. Tjänarinnan Offred, som tillhör Anföraren Frederick Waterhouse, är den som berättar. Hon har inte varit Tjänarinna länge nog för att ha glömt sitt forna liv med man och barn. I Muren, som omger Gilead finns det krokar där människor som på något sätt brutit mot de stränga reglerna hängs upp i avskräckande syfte. Och naturligtvis finns det strålkastare och taggtråd. Det finns många bibliska referenser i Tjänarinnans berättelse. Gilead och Marta är bara ett par exempel. Romanen är fragmentarisk; scenbytena kommer hastigt på och tidsplanen varvas. Men ett sådant fantastiskt genomförande av den här dystopiska berättelsen. Margaret Atwood har djupa insikterna i det mänskliga psyket. Samtidigt har jag sett TV - serien med Elisabeth Moss i huvudrollen. Jag har lite svårt hennes minspelet. Jag tycker inte att Moss har så många ansiktsuttryck. De är desamma här som när hon spelar Peggy i Mad Men. Men jag tycker ändå att filmen är ett utmärkt komplement till boken. Ett och annat är annorlunda i filmen, men stämningen överensstämmer. Jag tror att jag är glad att jag läste boken först.  Så bra att den kommer i ny utgåva i september. Atwood är beundransvärd.

Lyrans Feministsommar 2017

Feministisk litteraturkanon

Feministbiblioteket
tänker sammanställa en feministisk litteraturkanon till vilken man kan skicka in förslag till och med 20 februari. Kul ide, tycker jag.
Nu ska jag tänka. Den första titeln som dyker upp är Constance Ring av Amelie Skram (1846 - 1905). 
Frågan är om inte Bara en mor av Ivar Lo - Johansson och Katrina av Sally Salminen hör hit.
Många har redan nominerat i kommentarfältet hos Feministbiblioteket.