Den mörka rosen

Den andra delen i Morlandserien av Cynthia Harrod Eagles har titeln Den mörka rosen. Här börjar jag känna igen de historiska namnen. Henrik VIII och hans andra hustru Anne Boleyn är huvudpersonerna. En vet ju hur det gick till slut, men vägen dit skildras lite annorlunda eller åtminstone uppfattar jag plötsligt till exempel hur många missfall den arma drottningen hade och hur snart hon blev ersatt. (Hustru nummer ett, Katarina av Aragonien hade fem missfall. Arma kvinnor!) Thomas Cromwell spelar en viktig roll som kungens högra hand och det framgår tydligt hur illa omtyckt han blev av folket.  Jag tänker på Hilary Mantels fantastiska romanserie om Cromwell som en man av folket som lyckades skaffa sig en högt uppsatt ställning. Cromwell var den som fick kungen att bryta med katolska kyrkan eftersom Henrik VIII ville annullera äktenskapet med Katarina av Aragonien. Hon var varmt troende katolik och hade fött kungen en dotter, Maria (Mary). Anne Boleyn hann i varje fall föda ännu en dotter, Elizabeth som senare skulle bli Elizabeth I. Cromwell fick också sitt straff. Sir Thomas More, katolik, författare och jurist, och till en början kungens vän och nära förtrogne straffades också för högförräderi eftersom han nekade att erkänna Henrik VIII som kyrkans överhuvud. Anne Boleyn hade en hovdam, Nanette,  som var brorsdotter till Paul Morland, och hon är också en framträdande person i den här seriedelen. Paul Morland har bekymmer med sina båda söner. Den ene är född oäkting och hatas av den andre äkta sonen till Paul. Kungen lider svårt av det bensår som han ådragit sig vid en tornering. Ett nytt äktenskap går om intet när kungen får se sin tilltänkta. Ett annat slutar i ännu en halshuggning. Kungen själv är kraftigt överviktig och alla inser att han närmar sig slutet. På alla sätt. Sonen Edward hade han fått i äktenskapet med Jane Seymour, tredje hustrun,  som dog några dagar efter sonens födelse; sonen som skulle bli Edward VI.Jag tycker fortfarande att det är spännande och här är det inte så svårt att hålla reda på  personerna efter som det är namn jag känner igen sedan tidigare. Somligt måste även fortsättningsvis kollas upp. Och jag saknar den mäktiga fru Eleanor Moreland från del ett. Å andra sidan är Nanette ett klokt och förståndigt fruntimmer som vet råd i trängda lägen.

Familjen Winther del 7, 8

Den största gåvan är del sju i Katrine Wessels serie om familjen Winther. Rose, Karls och Cecilias yngsta barn. är nygift och drömmer om en riktigt ombonad drömjul med varm toddy och massor av julpynt på Oaktree Manor. Mormor Annabel, som är värdinna i huset, är helt ointresserad så Rose får söka stöd där hon kan. Hon försöker intressera sin tillbakadragna moster Elizabeth men det går så där. Till råga på allt får Roses nyblivne make Peter Ashmore, även kallad Dimpy p. g. a. sina smilgropar, ett brev som får honom att huvudstupa ge sig iväg utan att ange någon närmare förklaring. Rose oroar sig. Så småningom kommer en liten främling till Oaktree Manor och Rose får ytterligare bekymmer. 

Familjeband, del åtta i serien om familjen Winther. Den här delen är mörkare än de tidigare delarna. Det har alltid funnits bekymmer i de tidigare delarna men här är de av annat slag; allvarligare och modernare. Miljön är Trondheim och året är 1903. Fredrik Winther, andre sonen i familjen, förefaller vara inblandad i ett övergrepp på en prostituerad kvinna. Hans svåger, Karsten Kolbjørnsen är en slarver som missbrukar sprit och pengar, är också delaktig. Hela fallet väcker stor uppmärksamhet. Det blir demonstrationer; arbetare ställs mot kapitalister och kvinnorna börjar resa sig. Agitatorn Eilert Haug har kommit till staden och förorsakar stor turbulens både i samhället och för enskilda personer. Oron i samhället är stor. Den förfördelade kvinnan är den som absurt nog får betala notan. Mycket annat viktigt händer också i den här delen. Man känner av tiden, miljön och stämningen i samhället.

Matrix

Året är 1158. 17 - åriga Marie har av drottning Eleanor förvisats från hovet till ett avlägset beläget kloster. Hon är oäkting, för storvuxen och ful för att kunna räkna med att bli bortgift. Marie är inte glad. Kyla och smuts möter henne och i klostret undersöker man henne för att förvissa sig om att hon inte är en man. Den gamla odugliga, evigt sjungande abbedissan Emme är så gott som helt blind. De olika systrarna beskrivs skickligt. Rangordningen är tydlig och klar. Marie upptäcker snart att hon måste ta klostret vid handen och göra något åt den rådande ordningen. Det underlättas naturligtvis av att hon efterträder Emme som abbedissa. Med sunt förnuft, tålamod och list arbetar hon på att sätta klostret på fötter.  Marie vet var hon har sina systrar och känner deras styrkor och svagheter. Hon  lyckas stå emot hoten utifrån och upprättar sakta men säkert en värld i världen. Marie bygger en labyrint som gör det omöjligt för utifrån kommande att ta sig i närheten av klostret. Fåren får en stenmur omkring sig för att göra vargangrepp omöjliga. Hon har även byggt en inre mur omkring sitt allra sköraste. Med tiden får hon uppenbarelser som hon tecknar ner. Antalet nunnor växer och med dem ingifterna. En och annan korrodian ökar också klostrets rikedomar. I takt med klostrets tillväxt åldras Marie. Hennes makt tillväxer och hon tar sig alltfler friheter. Nunnornas mer eller mindre uttalade protester tystnar av sig själva. Men Marie lyckas aldrig lista ut vilken nunna som agerar spejare åt drottning Eleanor. Marie de France har en verklig förebild kring vilken Lauren Groff vävt en kvinnlig utopi. Av avsky för Trump - eran, säger hon. Matrix, livmoder, är titeln på Lauren Groffs sjätte roman. Språket förmedlar en känsla av tiden. Det är på en gång rått och poetiskt. Översättningen är säkerligen utmärkt även om jag inte tror att priorinnan Goda mer än en gång lyckades "skrämma skiten ur" tjänarinnorna. Matrix är en mycket läsvärd roman och Lauren Groff ett författarnamn att lägga på minnet. 

Titel: Matrix

Författare: Lauren Groff

Översättare: Bogg Johanna Karlsson

Förlag: Bookmark förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 283

Noveller

Nu har jag läst Noveller av Tessa Hadley och förstår nu  det fina med författaren. I tio noveller skrivna mellan åren 2003 och 2018 skildrar hon människor som upplever saker som gör skillnad i deras liv. I novellen Bortförandet blir en flicka bortförd av tre levnadsglada studenter utan att familjen märker något.  "Jane Allsop blev bortförd när hon var femton utan att någon märkte det. Det här hände för länge sedan, i Surrey på 1960 - talet, när föräldrar var mera obekymrade." Det står redan i första meningen. Och så är det genomgående. En kastas rakt in i skeendet. Med skeendet menas inte action. Det mesta händer inom människorna; små, små rörelser. Tessa Hadley känner mänskligheten; hon har en skarp psykologisk blick. Och hon älskar släkten som idé. Hur en än vrider och vänder sig så har en vissa band med släkten även om en inte valt den, säger Tessa Hadley i en intervju i Vi läser. Människor konfronteras med sina egna minnen; ibland träffas några personer som inte setts sedan barndomen. Amanda, Chris och Susan möts i mycket vuxen ålder för att dela arvet efter sin gemensamma, barnlösa gudmor. Det triggar naturligtvis igång minnen från gångna tider. Många av personerna i novellerna står utanför på något sätt. De är oftast kvinnor, iakttagare och saknar närmare vänner. De är lite oskuldsfulla och bortkomna. "Jane bekände att hon alltid hade haft en känsla av att stå på fel sida om ett staket, åtskild från det liv hon var ämnad att leva." (Bortförandet). Barn ser plötsligt sina föräldrar med nya och kritiska ögon. När Cecilia i novellen Cecilias uppvaknande återkommer till Florens för att se på konst tillsammans  med föräldrarna ser hon plötsligt hur solkig hennes mors gamla urfällda klänning är och hur hennes far framstår som en riktig petimäter. Och hon inser att italienarna ser med omilda ögon på dem och andra turister; hon förstår dem. Maktordningen och hierarkierna är intressanta i mänskliga relationer; till exempel i en syskonskara. Det här är oavlåtligt intressant läsning. Ett klart och rent språk och träffsäkra formuleringar. Jag får nog ge romanerna, Syskonen och Sent på dagen, en ny chans.

Titel: Noveller

Författare: Tessa Hadley

Översättare: Marianne Tufvesson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2021  

Antal sidor: 196                                               r
 

En spökhistoria vid jul

Charles Dickens klassiker En spökhistoria vid jul (även kallad En julsaga) är en kortroman som Dickens  skrev för att betala av en skuld 1843. Det är ett av Dickens´ mest kända och älskade verk och den dyker alltid upp varje jul i olika sammanhang. Huvudpersonen Ebenezer Scrooge är en hård, girig och obarmhärtig människa som driver en lånefirma tillsammans med bokhållaren Bob Cratchitt. Scrooge är rik. Firman heter Scrooge  & Marley. Jacob Marley hette kompanjonen som nu är död sedan sju år tillbaka. En kväll när Scrooge kommer hem möter han Marleys vålnad redan vid ytterdören. Marley är slagen i grova kedjor och det rasslar och skramlar omkring honom. Han varnar Scrooge för att han kommer att straffas ännu mycket mera än Marley om han fortsätter sitt liv som han gör nu. Tre andar kommer att besöka Scrooge under natten mellan julafton och juldagen. Först kommer den första anden, gångna julars ande,  som konfronterar Scrooge med sitt tidigare liv och det blir en läxa för Scrooge. Den andra anden, den nuvarande julens ande, visar honom på den fattige bokhållarens sjuke och invaliserade son, Tim som kommer att dö om man inte får vård. Kommande julars ande, den tredje anden, bland annat visar Scrooge på hans borglömda gravsten. Scrooge ber att få komma hem igen. Han har bråttom att sätta igång och ställa allt tillrätta. Han har blivit en ny människa.

En smakebit på söndag

"Nelson samlar ihop sina saker för att bege sig hem när intendent Jo Archer dyker upp i dörröppningen. "Ska du redan åka?" säger hon. Nelson gör ingen ansats att resa sig. Klockan är sex och Jo tjatar alltid på honom att låta bli att jobba över. "Ja", säger han. "En halv dag ledigt för gott uppförande." Jo skrattar och kommer in och sätter sig i besöksstolen. Hon envisas med att tro att deras samarbete är perfekt. "Vi retas med varandra hela tiden", har hon sagt en gång, "precis som syskon." Men Nelson har två systrar och det här är något helt annat. För det första är Jo hans chef. För det andra sitter hon på en pilatesboll när hon håller möten och förhör. Och en gång har hon försökt få Nelson att delta i ett seminarium om mindfulness. Trots allt detta är hon ingen dålig polis och han tycker inte alltigenom illa om henne"

Från sidan 16 i Irrbloss av Elly Griffiths 

Läsutmaningen En smakebit på söndag innebär att vi utan spoilers delar med oss av det vi just läser. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten håller i trådarna den här veckan. Fler smakebitar HÄR

Emma

”Jag ska ha en hjältinna som ingen utom jag kommer att tycka särskilt mycket om”, skrev Jane Austen om sin roman Emma, som av många anses vara hennes främsta roman. Emma kom ut 1816 och 1857 på svenska. Bokens första kapitel börjar så här:"Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon av vacker, klok och gladlynt, kom från ett rikt och gott hem och hade trots att hon snart skulle fylla tjugoett inte drabbats av särskilt många sorger och bekymmer." Emmas mor är död. Fadern, Mr Woodhouse, är en spröd och lite krasslig man Emmas syster Isabella är gift och bor i London med man och barn. Emma räknar inte med att gifta sig. Hon ska sköta fadern så länge han finns. Emma är av börd och har pengar. Så är det inte med den föräldralösa Harriet,om bor hos en släkting i byn. Emma beslutar sig för att ta sig an henne; lära  henne fint sätt och förbereda henne för ett förmånligt gifte. Harriet har ordnat ett helt på egen hand med mr Robert Martin, en bonde i byn. Emma gör tummen ner. Hon får Harriet att vända sin håg till mr Elton, prästen i byn. Harriet byter raskt föremål för sin beundran och hon finner att mr Elton är en så fin och lärd man. Men mr Elton har sitt huvud för sig och överraskar både Harriet och Emma. Emma är en produkt av det klassamhälle hon lever i. Börd eller pengar; helst båda delarna var det som var viktigt. Jane Austen beskriver väl hur samhället är skiktat och det finns ett par familjer i byn som Emma inte kan umgås med. Emma och hennes far har en trogen besökare i George Knightley, bror till syster Isabellas man, John Knightley. George Knightley är sexton år äldre än Emma och är den ende som säger emot henne och förebrår henne när hon varit tanklös och sårande. Det finns en tredje moderlös ung kvinna i romanen förutom Emma och Harriet och det är Jane Fairfax. Hon är vacker och spelar piano bättre än Emma. Emma inser att hon är avundsjuk på Jane. Så småningom blir en bekant med hela byn, dess familjer, umgänge och egenheter. Alla artighetsvisiter kan förefalla tröttsamma men har definitivt sitt värde även när de görs mera av plikt än lust. När jag nu läst om Emma har jag också kommit att uppskatta romanen mera. Jag har upptäckt JA:s stillsamma humor och insett att en viss liten utveckling genomgår Emma ändå. Men att kalla Emma en utvecklingsroman är att gå väl långt, tycker jag. Emmas absolut vackraste drag är den oförtröttliga omsorgen om fadern. En mycket bra roman att ha i en läsecirkel. 

Ttel: Emma
Författare: Jane Austen
Översättare: Rose - Marie Nielsen
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 583 sidor

Emma passar in på nr 34 Läs en bok som filmats i Mias Kaosutmaning 2020

Mrs Calloway´s provkök

Caraway Seed Cake

half a pound of flour

four ounces of butter

four ounces of sugar

two eggs

two teaspoons of caraway seeds

one teaspoon of baking Powder

a little milk

Boken som receptet är hämtat ur heter "Celebrating Charlotte Brontë: Transforming Life into Literature in Jane Eyre" och är skriven av Christine Alexander och Sara L. Pearson. Den handlar alltså om den faktiska bakgrunden till Jane Eyre, och går igenom romanen kapitel för kapitel med kommentarer och information om kläder, mat byggnader, skolor, personer, platser, etc. i den tidens England i allmänhet och i Charlotte Brontës liv i synnerhet. 
I Bilbo äts det också kumminkaka. Och där dricks det öl till!
5/11 kommer fil dr Birgitta Berglund att berätta om familjen Brontë här i Hässleholm. Tror att vi kommer att serveras te, scones och kumminkaka då.

225 grader var nog att ta i, men det tycker jag är medelvarm ugn. 1 l form blev bra. Men, vad är "lite" mjölk? Och så funderar jag över om inte lite citroncest hade gift sig bra med the caraway seed. Vi är två anglofiler som ska utreda saken imorgon när kakan provsmakas.

De sista vännerna

I tredje delen av Jane Gardams serie om Imperiets barn, De sista vännerna, är det Terry Veneerings historia som står i fokus. Några gamla vänner och deras barn byter minnen om både honom och hans trätobroder, den gamle Filth. Mellan dem står Betty, Filths hustru, som också har en relation med Veneering. Vännerna träffas mycket på begravningar. De minns, minns fel, retar sig på varandra och grälar med sina barn om hur det egentligen var. Gamla Dulcie får förebråelser av dottern Susan för att hon lämnades i England medan föräldrarna åkte till Honkong, men det är inget som biter på Dulcie. Så gjorde man väl? Inget dåligt samvete där inte. Det känns som om en säger farväl till ett gäng gamla bekanta och en tidsepok och ett speciellt sätt att leva. Det är nog så de få kvarlevande känner det också. Jag gillar Gardams sätt att berätta med lagom mycket humor och en gnutta cynism. Och det är roligt att hennes berättelser till stora delar utspelar sig i Dorset, författaren Thomas Hardys landskap. Thomas Hardy apostroferas också vid flera tillfällen. Jane Gardam fyller nittio nästa år och bor i Kent.

Berg i fjärran

1982 kom Kazuo Ishiguros debutroman Berg i fjärran ut. Alltsedan dess har han varit författare på heltid. Eftersom familjen flyttade till England när Ishiguro var liten dröjde det ganska många år innan han kom att intressera sig för sitt ursprungsland, Japan. I Berg i fjärran är jag - berättaren, Etsuko, en japansk änka som flyttat till England. Hon minns Nagasaki (författarens födelseort) på 50 - talet, sitt giftermål och graviditeten med det första barnet. Etsuko har en svärfar som hon kommer väldigt väl överens med. Han har ett eget boende vilket inte är helt vanligt på den här tiden strax efter kriget i Japan. Etsuko får en sorts väninna i den äventyrliga Sachiko som när en envis dröm om att komma till Amerika. Hon har en dotter som hon tanklöst försummar, trots att hon vet att barnet lider av de upplevelser hon fått under kriget. Sachiko förlitar sig på den ständigt opålitlige Frank som tar hennes ihopsparade pengar och spenderar dem på allt annat än amerikaresor. Amerikanerna förstörde hela samhällsystemet sägs det i romanen. Etsuko oroar sig för flickan Mariko, som  är mycket svår att komma nära. Och hon tänker på sin egen dotter, Keiko, som kanske inte fick tillräcklig uppmärksamhet. Fru Fujiwara är också änka. Hon har en omtyckt nudelaffär och en ogift son som sörjer en förlorad flickvän. Fru Fujiwara tycker att de moderna flickorna bara tänker på amerikaklänningar och tvättmaskiner. Och hon förfasar sig över en gift kvinna som trots att hon fick stryk inte röstade på samma parti som sin man i valet! Jag tyckte om den här romanen. Men det är långt emellan Berg i fjärran och Begravd jätte. Närmare bestämt ett helt författarskap. Kazuo Ishiguro har förmågan att växla perspektiv och berättarstil. Ett gediget noblepristagarförfattarskap, skulle en kunna säga.

Bokbloggsjerka 12 - 15 maj

Annikas bokbloggsjerka  12 - 15 maj: Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall? 
Här får jag nog ta till en gammal käpphäst, nämligen Thomas Hardy (1840 - 1928). Han borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Det tyckte Erik Axel Karlfeldt och Anders Österling också med motiveringen att TH skildrade engelskt liv och lynne. Det gjorde han i noveller, romaner, lyrik och dramatik. Hans romaner är ofta ödesmättade medan humorn kommer fram i novellerna, i t. ex. En grupp förnäma damer. En ska inte heller glömma musikens betydelse för Thomas Hardy. Samtida i Sverige var Selma Lagerlöf. Tess of the d'Urbervilles, kom rentav ut samma år som Gösta Berlings saga, 1891. Han utbildade sig till arkitekt men skrivandet tog överhanden. Thomas Hardys fiktiva landskap, Wessex, finns det nycklar till. Alla platser finns men under andra namn. Han kände sitt landskap väl. Hustrun och han var tidiga cyklister. Min favoritroman är Heden, även utgiven under titeln Hemkomsten.

Nötskal

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.

En smakebit på søndag

" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta,  och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen."  Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR

Mödrarnas söndag

Den engelske författaren Graham Swifts nya roman har titeln Mödrarnas söndag. Den tilldrar sig under en enda dag 30 mars 1924, Mödrarnas söndag. Tjänstefolket får ledigt för att hälsa på sina mödrar. Det är en ovanligt solig och varm dag för att bara var mars. Den unga husjungfrun Jane Fairchils, som inte har någon mor, cyklar iväg till ett kärleksmöte med arvtagaren, den ende kvarvarande, Paul Sheringham på granngodset. Om två veckor ska han gifta sig med en flicka av passande familj, men det bekymrar ingen av dem just i ögonblicket. När Paul lämnar Jane för ett möte med sin fästmö gör han det utan ett ord eller en gest till farväl. Ingen utav dem kan ana vad som ska hända. Pauls liv är utstakat för honom. Han är sina föräldrars enda kvarvarande son. För Jane ser framtiden annorlunda ut. På sätt och vis har hon en helt annan frihet. Jane kommer att bli en berömd författare som lever länge. Under en tid är hon gift med en man som hon saknar djupt när han dött. Barn har inte fallit sig naturligt för henne. Hon är själv ett hittebarn och har aldrig känt sina föräldrar. Jane Fairchild hinner uppleva två världskrig, en massa resor till världens länder och en oändlig mängd intervjuer. Hon är en intressant kvinna, men jag tycker inte att en kommer henne in på livet. De rika upstairs lever typiskt upstairsliv, men de förlorar sina söner i krig de också. Krigets återverkningar på människor är ett återkommande tema hos Graham Swift. Tjänstefolket downstairs gör inte mycket väsen av sig. De städar, dammar, lagar mat och gör vad som förväntas av dem. Jag läste gärna Mödrarnas söndag. Den är välskriven, välkomponerad, välöversatt och intressant, men den lämnade mig märkligt oberörd. Med undantag för den otroligt sinnliga kärleksscenen mellan Jane och Paul alldeles i början av romanen.
Översättning: Hans - Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.

Begravd jätte

England på 500 - talet, en föga dokumenterad tid; troll, jättar, drakar, alver, riddare, krigare, britannier och saxare delar på utrymmet. En dimma har spridits ut över landet av hon - draken Querig och åsamkat folket en kollektiv glömska. I vissa lägen kan det vara bra att gamla oförrätter fallit i glömska. Men nu har den begravda jätten (hämnden) börjat röra på sig. Glimtar av hågkomst förbryllar människor. En följer det gamla paret Axl och Beatrice och deras vandring från den egna byn ut i landet i sökandet efter den som de nästan glömt att de hade. Han har varit försvunnen länge. På sin väg möter de den gamle riddaren Gawain på hästen Horace. Han anser sig fortfarande tillhöra kung Arturs riddare och har länge varit på väg att dräpa den fruktade hon - draken Querig. Den unge krigaren Wistan är saxare och när han möter Axl får han en känsla av att de mötts tidigare. Jag skulle tro att den här romanen närmast liknar fantasy: en genre jag vanligtvis inte är så förtjust i, men Begravd jätte fungerar bra. Under läsningen kommer jag att associera till annan litteratur. Don Quijote har jag redan nämnt liksom sagan om kung Artur. I en scen uppträder några flaxande svarta fåglar som visar sig vara kvinnor. Då tänker jag på häxorna i Kung Lear. Vad det gäller Beatrice kommer jag osökt att tänka på Dante och Den gudomliga komedin. Säkert finns det många andra referenser som jag missat. Vissa stycken av Begravd jätte är rent poetiska och jag känner mig mycket nöjd med att ha läst denna förbryllande bok som lyckats reta upp såväl Ishiguros fru som fantasydrottningen Ursula K. Le Guin.

Läsning på en långfredag

På skärtorsdagen började jag läsa Skymningsporten av Jeanette Winterson och fann att den tar avstamp i Lancaster på skärtorsdagen 1612. Häxjakterna är i full gång och i Malkin Tower samlas på långfredagen en märklig samling fattiga, trasiga och hungriga människor. De äter en makaber sista måltid och planlägger hur de ska befria ett antal kvinnor som sitter fängslade i Lancaster Castle. Den rika, vackra, evigt unga Alice Nutter ( verklig förebild finns) skiljer sig markant från mängden i det sorgliga sällskapet. Hon har tjänat ihop sin förmögenhet på egen hand och det finns de som misstänker henne för att vara häxa.  Romanens karaktärer presenteras i olika kapitel som hakar i varandra. Vi möter Shakespeare och en ivrig häxjägare vid namn Thomas Potts som det skrivits mycket om i samband med häxprocessen i Pendle Hill. Han skrev själv  The wonderfull discoverie of witches in the Countie of Lancashire. En annan

verklig person är Robert Catesby, en av de katolska konspiratörerna som försökte lönnmörda Jakob I av England i den s. k. krutkonspirationen 1605. Kung Jakob I hatade såväl häxor som papister och skrev en Daemonologie.
John Dee, 1527 - 1609, var en brittisk matematiker  alkemist, astrolog och astronom. Han förespråkade såväl vetenskap och magi. Alice Nutter och John Dee samarbetade under en tid i London. Blandningen av vetenskap och magi är genomgående i Skymningsporten. Jeanette Winterson skildrar en mörk, farlig och vidskeplig tid, full av fattigdom, elände och misär för många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Det var väldigt enkelt - och ofta framgångsrikt - att anklaga en kvinna för häxeri av det ena eller andra skälet. Stämningen i romanen är dov och hotfull; stilen är ruff och effektiv. Då och då får man för all del korta glimtar av kärlek och ömhet. Men mestadels härskar grymhet och trolöshet; barn anger sina föräldrar och vänner säljs för personliga fördelar. Det är visserligen 1600 - tal, men somligt har bäring än idag.