Kärlek, vänskap, hat

Titelnovellen i Alice Munros novellsamling Kärlek, vänskap, handlar om Johanna Parry handlar som är i full färd med att skicka ett tungt gammalt möblemang med tåg västerut till Saskatchewan. Stationsföreståndaren föreslår lastbil men Johanna hör inte på det örat. "Hennes tänder satt hopträngda framtill i munnen, som om de var redo för gräl". Det är en varm septemberdag men Johanna har en lång, gråbrun kappa på sig; kraftiga snörskor och ankelsockor. Men hon saknar hatt och handskar. Hon har en hög, fräknig panna och rött burrigt hår. "Hon hade inget bondskt sätt - i själva verket hade hon inget sätt alls." Johanna går och köper sig en klädsam brun klänning med ett smalt guldskärp i midjan och meddelar försäljerskan att hon troligen kommer att gifta sig i den klänningen. Hon vet ju inte - och det vet ingen annan heller - vilken sorts man hon är på väg till. Är det någon bonde som vill ha en arbetsträl till gården eller en gammal krympling som vill ha en sköterska. Mr McCaulety och han dotterdotter Sabitha som Johanna arbetar som hushållerska hos kommer snart att bli varse att Johanna lämnat Ontario utan förvarning. Mannen Johanna kommer till befinner sig i ett eländigt skick, men Johanna tar handfast itu med mannens sjukdom och smutsen och röran omkring honom. En får inget riktigt begrepp om Johannas ålder. Hon har blivit bortvald i livet men ändå haft ett par människor som brytt sig om henne. Kärlek, vänskap, hat är en ramsa som används i lek. Novellsamlingen består av nio realistiska berättelser som alla handlar om kvinnor. 

Under februari ska vi läsa noveller av kanadensiska författare i Ugglans & Bokens

Novellresan 2024.

Längtans blåa blomma

"Sommaren 1979 kom jag in i köket hos min väninna Sunny nära Uxbridge, Ontario, och såg en man stå vid köksbänken och breda sig en ketchupsmörgås". Så lyder första meningen i Alice Munros novell Nässlor, som finns i novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat. Bokens jag känner omedelbart igen Mike McCallum som hon träffade när  han var nio och hon åtta och hans far grävde brunn åt hennes far. En ömtålig, icke uttalad kärlek grundad på ömsesidig tillgivenhet och respekt spirar mellan barnen. Flickans sorg när brunnsgrävningen avslutats och vattnet strömmar till är djup. Det innebär ju att Mike försvinner ur hennes liv. Hon överraskas av sina starka känslor. Varför är det ingen vuxen som ser och förstår? Hon och Sunny flyttar så småningom ifrån Vancouver och väntar barn i skift och delar på mammakläder. De talar om Jung, De Beauvoir och TS Eliot. Männen är inte alls på samma våglängd. Flickan  får två barn, skiljer sig och får uppleva att hennes flickor trivs bättre hos sin pappa. Förtvivlan över män går att leva med; förtvivlan över barnen tvingar henne att stänga av tankar och känslor.  När hon nu träffar Mike igen talar de om gamla tider och upptäcker att de minns helt olika saker. Men hon upplever samma dragning till honom. Och förtroligheten finns där. Han berättar om händelser i sitt liv som han aldrig avslöjat för någon annan. Så mycket ryms i den här novellen. Skildringen av gården, som är flickans uppväxtmiljö, är helt underbar. Och mycket realistisk. Fadern har mink - och silverrävsfarm och det går åt mycket hästkött för att hålla pälsdjuren vid liv. I en liten novell på knappa 30 sidor får Alice Munro in en hel roman. Kvinnan utan namn har enligt min mening på ett mycket tidigt stadium skänkt sitt hjärta åt en man hon troligen aldrig kommer att få. Kanske är det lika bra så.