onsdag 15 juni 2016

Längtans blåa blomma

"Sommaren 1979 kom jag in i köket hos min väninna Sunny nära Uxbridge, Ontario, och såg en man stå vid köksbänken och breda sig en ketchupsmörgås". Så lyder första meningen i Alice Munros novell Nässlor, som finns i novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat. Bokens jag känner omedelbart igen Mike McCallum som hon träffade när  han var nio och hon åtta och hans far grävde brunn åt hennes far. En ömtålig, icke uttalad kärlek grundad på ömsesidig tillgivenhet och respekt spirar mellan barnen. Flickans sorg när brunnsgrävningen avslutats och vattnet strömmar till är djup. Det innebär ju att Mike försvinner ur hennes liv. Hon överraskas av sina starka känslor. Varför är det ingen vuxen som ser och förstår? Hon och Sunny flyttar så småningom ifrån Vancouver och väntar barn i skift och delar på mammakläder. De talar om Jung, De Beauvoir och TS Eliot. Männen är inte alls på samma våglängd. Flickan  får två barn, skiljer sig och får uppleva att hennes flickor trivs bättre hos sin pappa. Förtvivlan över män går att leva med; förtvivlan över barnen tvingar henne att stänga av tankar och känslor.  När hon nu träffar Mike igen talar de om gamla tider och upptäcker att de minns helt olika saker. Men hon upplever samma dragning till honom. Och förtroligheten finns där. Han berättar om händelser i sitt liv som han aldrig avslöjat för någon annan. Så mycket ryms i den här novellen. Skildringen av gården, som är flickans uppväxtmiljö, är helt underbar. Och mycket realistisk. Fadern har mink - och silverrävsfarm och det går åt mycket hästkött för att hålla pälsdjuren vid liv. I en liten novell på knappa 30 sidor får Alice Munro in en hel roman. Kvinnan utan namn har enligt min mening på ett mycket tidigt stadium skänkt sitt hjärta åt en man hon troligen aldrig kommer att få. Kanske är det lika bra så.

4 kommentarer:

  1. Riktigt bra recension! jag blir väldigt intresserad av att läsa denna! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Munros noveller är väldigt fina

      Radera
  2. Vad fint du skriver! Nu blev jag väldigt inspirerad. Tack!

    SvaraRadera