Visar inlägg med etikett Karolina Ramqvist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Karolina Ramqvist. Visa alla inlägg

fredag 9 oktober 2015

Läs en novell. Punkt 2

Det här med novelläsning går som på räls! Plötsligt stod jag på perrongen och väntade på försenade tåg. Då och då måste jag byta perrong, men jag hade en behändig Novellix - novell i handen så jag tog hela debaclet med jämnmod. Och vips! var Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist läst. Det är en sorglig historia om Anita som sitter i ett amerikanskt fängelse, CCWF, Central California Women´s Facility, State Prison. En förstår att hennes brott är allvarligt. Hon är kedjad och sitter på livstid. Rumskamraten Ana, som också är Anitas flickvän, ska friges, och båda är förtvivlade. Anita som är femton år äldre än Ana inser att deras relation är omöjlig medan Ana vägrar att inse faktum. Novellen bygger mycket på motsatser; både - och. Vi - de, fångarna - vakterna, innanför murarna - utanför, grova brottslingar - men också döttrar, fruar, mammor. Anita upplever ensamheten som ett fängelse i fängelset. Och hon byter så att säga det ena beroendet mot det andra. Jag associerar till Kvinnofängelset, Orange is the new black och Annica Östberg. Några av kvinnorna sitter i fängelse efter att egentligen bara ha försvarat sig mot manligt våld. Den här Novellix-novellen kommer att diskuteras med författaren under brunchen på Bokens dag i Hässleholm lördagen den 24 oktober. Novellen igår i priset när man köper biljett.
Därmed prickade jag av punkt nr 2. Läs en novell där ett hus spelar en stor roll i
Ugglan & Bokens  läsutmaning.

torsdag 16 april 2015

Med hjärtat i halsgropen

Karolina Ramqvists roman Flickvännen kom ut 2009. I den lär vi känna Karin som är flickvän till den grovt kriminelle John. Hon är egendomligt passiv och fullständigt nöjd - åtminstone till en början - med den lyx hon omger sig med och den vackra yta hon har möjlighet att underhålla. Hon har lämnat sitt medelsvensson-medelklasshem och mer eller mindre brutit med föräldrar och syskon. Därför är det väldigt svårt för henne att ens tänka sig att be dem om hjälp nu när vi möter henne igen i Den vita staden. Karin sitter ensam i ett stort, tomt och kallt hus, utan telefon men med den några månader gamla dottern Dream. Hon ammar fortfarande och hon förstår också att hålla den lilla dottern varm i den kalla, snöiga och isiga vintern. Pengarna är på upphällningen liksom bensinen. På trappan står kronofogden. Denna kärva tillvaro skildrar Karolina Ramqvist med ett sparsamt, renskalat, enkelt språk. Jag läser med hjärtat i halsgropen. Karin vandrar omkring med paraplybarnvagnen på de hala gatorna och söker hjälp hos dem, som varit hennes vänner medan John ännu fanns med i bilden. Med jämna mellanrum tänker jag: Nu somnar hon, eller Nu släpper hon vagnen, eller Nu tar någon babyn, eller Nu fryser Dream ihjäl eller Nu tar blöjorna slut eller Hur blir det med anknytningen mellan mor och barn? Karin anar någonstans att Dream kommer att bli hennes största glädje, men ännu är hon det inte riktigt. Och Karin trotsar mina farhågor. Hon månar om Dream så som hon hade behövt att någon månade om henne själv. Jag uppfattar Karin  som ett barn i stort behov av hjälp. Kanske önskar jag en del tre. Men jag vet inte. Den vita staden är mycket skickligt skriven.

söndag 12 april 2015

Söndagens smakebit

Mari på den norska bokbloggen FLUKTEN FRA VIRKELIGHETEN inbjuder varje söndag till En smakebit på søndag. Vi ombeds citerar något ur en bok vi håller på att läsa. Endag regeln: No spoilers!
2009 kom Karolina Ramqvists roman Flickvännen ut. Karin är flickvän till en kriminell man, John, som lever ett farligt men inkomstbringande liv. Karin umgås endast med flickvännerna till de andra kriminella i Johns gäng. Hon lever lyxliv, men sitter i bur. Hur hamnade hon här?
Nu har uppföljaren, Den vita staden, kommit. Karins situation är helt förändrad. Hon sitter ensam i sitt (?) stora men nedgångna hus med den några månader gamla dottern, Dream. Hur blev det så?
"Hon undrade om det var så här alla hade sett att det skulle gå. Om alla andra hade sett att det var hit hon var på väg, om de förstått det långt före henne? Själv hade hon aldrig riktigt genomskådat lögnen. Hon hade känt avsky när han fick den där hettan i ögonen då han talade om sina olika upplägg och planer, den som kom av att han blev liksom hög på sig själv, sin egen oöverträffade styrka och hur han fuckade systemet igen och igen. Men hon hade trott honom när han sade att hon aldrig skulle behöva leva utan honom om hon inte ville. Det var lätt att tro på det när de var tillsammans. Om hon tvivlade lade hon sig bara tätt intill honom, så att hans ord och tystnaderna inuti  honom blev också hennes och allt han sade var sant."
Från sidan 132 i Den vita staden av Karolina Ramqvist.
 

måndag 30 december 2013

Svartklubbar och fanzines

Mitt första intryck av Karolina Ramqvists senaste roman Alltings början stod sig ända till slutet. Jag har ögnat igenom den en gång till dessutom. Alldeles ofrivilligt associerar jag till kvinnorna på 1880 - talet, Alfhild Agrell, Stella Kleve, Anne Charlotte Leffler, d.v.s det moderna genombrottets kvinnor. Därefter kommer Rut Hillarp på 1940 - talet, hon som ville vara ett erotiskt geni. Uttrycket används faktiskt också i Alltings början.  Carina Rydberg är ett annat namn som kom för mig.
Egentligen brottas de med samma problem trots skillnaden i tid; förhållandet mellan könen; förhållandet i äktenskapet; skillnaden mellan kärlek och erotik; jämställdhet - den eviga jämställdheten.
Alltings början är en tät roman bland mycket annat. Träffsäkra iakttagelser,  fina formuleringar och känsla för kultur, samhälle och tidsanda under 90 - talet. 
Saga är mycket ung när hon börjar hänga på krogarna. Hennes feministiska mamma som tillhör kaviarvänstern tycker att ungdomarna ska "ta för sig", vad nu det är för något. Hon befinner sig mestadels på resa utomlands, eller  i sommarhuset eller arrangerar någon utställning med sina målade vaginor. Vad dottern gör intresserar inte mycket, men hon bör gå i skolan, tycker mamma. 
Saga tycker att det mesta saknar mening och tänker sig en krogkarriär i brist på bättre. Unga flickor står högt i kurs vid den här tiden. Saga och parhästen Pauline stöttar varandra i vått och torrt. Saga bokför alla sina "erövringar" och funderar på att upprätta ett kartotek där hon betygsätter dem för att sedan kunna leverera någon slags bäst i test. Saga och Pauline tycker att det är konstigt att ingen vill ha dem som sina flickvänner. Åtminstone Saga blir ett slags call - girl för gräsänklingar och andra som inte har fruar och flickvänner till hands. Det är inte av en händelse som Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken nämns. Det rör sig om köttslig lust och mycken själslig ensamhet.
Saga är som besatt av en festfixare och knarkare vid namn Victor Schantz. Hon kastar sig ur sömnen och sängen mitt i natten för att hörsamma hans anrop. Hon får aldrig se hans lägenhet i dagsljus och släpps endast in i hans sunkiga sängkammare. I utelivet känns han inte vid henne. Total förnedring!
Saga och Pauline läser en hel del och diskuterar. Nio kvinnor - nio liv; Kvinnorummet, Egalias döttrar, med mera. Musik från den här tiden  refereras till i mängder. Flickorna är inte okänsliga för vad som händer ute i världen, men de är fullt upptagna av sina egna dramer.
Alltings början är till råga på allt en fin Stockholms - roman. Karolina Ramqvist kan sin stad och är uppenbarligen mycket förtjust i den.
Jag är mycket förtjust i Karolina Ramqvists roman. Men som mamma är jag fortfarande förskräckt och undrar var det ska sluta. Undrar om det blir någon fortsättning???

onsdag 25 december 2013

Alltings början

Mitt boknyår börjar på julafton. I mina tankar om läsning under 2014 ingick att läsa sådant jag inte tänkt läsa, egentligen. Och det var ju bra det.
I julklapp fick jag Alltings början av Karolina Ramqvist. Den ingick inte i  mina läsplaner. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Jag läser flitigt i Alltings början så fort jag kan stjäla mig till en stund.
Hittills tycker jag att den är utomordentligt underhållande. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag fnissar ofta och stryker för ibland. Och som mamma blir jag förskräckt! Var ska det sluta? Jag återkommer med fullständig rapport.