Huvudtemat i Karolina Ramqvists senaste roman, Mjölk och bröd, är mat. Och ätande. Den namnlösa berättaren är redan från början ett ensamt och iakttagande barn som älskar sin ensamstående mamma; sin mormor och morfar. Mormor har en särskild doft och hon lagar särskilt god mat. Själv är mormor pescatorian, men hon lagar annan mat till morfar. Mamma är vegetarian. Mormors risgrynspudding går som en röd tråd genom berättelsen. Jagberättaren växer till i ålder och erfarenhet och känner att ingen annan är som hon. Under en tid utvecklar hon bulimi i all tysthet. Karolina Ramqvist tränger in i beroendepersonlighetens minsta skrymslen; sakligt, kontrollerat och distanserat. Noteras kan att berättaren inte har några viktproblem. Inte heller har mor eller mormor funderat över kroppsideal. Matfixeringen verkar vara berättarens egen. "Alla matälskare måste vara övergivna barn eftersom maten, i de flesta familjer i alla fall, är det enda som finns att ta till för ett barn som inte kan hantera allt som det innebär att finnas till", tänker berättarjaget vid något tillfälle. "Maten skänkte mig allt jag saknade och behövde, men ju äldre jag blev desto tydligare blev det hur kortvarig effekten var", konstaterar hon i ett annat sammanhang. Hon beskriver sig som stor och lång; hon har farfars käkparti och morfars tjocka benstomme; mammas ankfötter och mormors korvfingrar. Kokböcker är favoritläsningen och hon älskar att laga god mat att bjuda vännerna på vid det stora vita ärvda bordet. Själv äter hon inte. Bröd och mjölk är väldigt intressant läsning. Språket är rent och avskalat och stämmer väl överens med innehållet. Inte vet jag om det på något sätt är självupplevt men det är väldigt övertygande och sätter sig djupt i en. Jag tyckte mycket om Mjölk och bröd och den finns i tankarna även efter avslutad läsning.
Titel: Mjölk och bröd
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: NorstedtsTryckår: 2022
Antal sidor: 332