Vikarien

Den här omfångsrika (926 sidor) boken gick oväntat snabbt att läsa. Språket är enkelt och vardagligt och det förekommer mycken dialog. Författaren David Norlin, psykolog till vardags, bestämde sig efter en del funderande för att huvudpersonen, Anna, skulle föra ordet, och att det skulle vara en här- och nu - berättelse. Alltså skulle det bli en tjock bok. Då satte David Norlin väckarklockan på fem och steg upp och skrev i flera år. Själva idén till Anna fick författaren i en park där han såg kvinna, man och glassätande barn. När barnet kletat ner sig tar kvinnan upp en näsduk ur väskan, räcker den till mannen som torkar av barnet. Bokens titel, Vikarien, syftar på att Anna vikarierar som bildlärare när vi först möter henne. Hon arbetar halvtid och är sjukskriven på halvtid. Varför vet en inte säkert men jag gissar på utbrändhet. En Lars skymtar då och då. Han är en före detta pojkvän. Anna är ca 30 år och känner av sin biologiska klocka. Lite för mycket kan jag tycka. Hon är ju inte precis lastgammal. Men hon längtar efter att få vara nummer ett för någon; att få känna verklig samhörighet. Saknaden efter mamman som dött när Anna var liten släpper aldrig. Hos bästa väninnan Malin, som har man och barn, träffar hon en trevlig man som heter William. Men när han hör av sig och vill ses avfärdar hon honom onödigt bryskt (tycker jag). Sedan möter hon nyskilde Thomas med två små barn. Och Anna blir eld och lågor. Thomas är den rätte. Thomas är väldigt förtjust han också. Anna blir vikarierande mamma och hustru och efter en tid går det väldigt bra med henne och barnen. Men så har vi barnens biologiska mamma, Maria. Hon gillar inte arrangemangen. I viss mån förstår en henne. Skilsmässan är relativt ny och framför allt obearbetad. Thomas är åsnan mellan hötapparna, det inser en. Men han är i veligaste laget. Alla tre vuxna har barnens bästa för ögonen, det behöver en inte tvivla på. Så småningom inser Anna vad hon ska göra. Troligen är hon inte riktigt medveten om vad hon håller på med från allra första början. Förmodligen blir det jättebra. Vikarien är en riktigt spännande bok om vardagen. Som läsare engagerar en sig i människorna i boken liksom Anna engagerar sig i elever som har det knöligt. 

Titel: Vikarien

Författare: David Norlin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2024

Antal sidor: 927

Så mye hadde jeg

Den norska författaren Trude Marstein, född 1973, har gått författarskolan i Trøndelag. Hon har läst psykologi, pedagogik och litteraturvetenskap. Debuten kom 1998 med Sterk sult, plutselig kvalme. Den fick hon Tarjei Vesaas debutantpris för. 2006 får hon sitt stora genombrott med romanen Göra gott. Trude Marstein skildrar vardagen i norsk medelklass med precisa iakttagelser. I Så mye hadde jeg heter huvudpersonen Monika. En följer henne från det att hon är 13 år tills hon närmar sig 60. Författaren gör nedslag med några års mellanrum i hennes liv och skannar av läget. Hon väver skickligt in det som hänt i mellantiden utan att det egentligen görs någon resumé. Hur förhåller det sig med Monikas relationer till föräldrarna och systrarna? Vad sysslar hon med för tillfället? Och - framför allt - vilket manligt sällskap är det som gäller. Monika vill vara fri, tror hon, men hon förmår ändå inte ta vara på den "lediga" tiden mellan de olika pojkvännerna. Den unge lastbilschauffören, Bob, som hon träffar på en familjesemester är raka motsatsen till den betydligt äldre professorn Roar, som får Monika att släppa allt vad hon har för händer vid minsta vink. Han är en av de få som lämnar Monika. Det är vanligen hon som lämnar. Geir, en trevlig, mogen man som dessutom är kock, blir far till Monikas dotter Maiken. Men inte ens han förmår behålla Monika. Hon fruktar den stillastående vardagen och familjefångenskapen. En viss utveckling genomgår hon med tiden och i slutet av romanen verkar hon ha resignerat. Men jag håller ingenting för otroligt. Så mye hadde jeg är en mycket skickligt skriven roman. Trude Marstein är en kompetent psykolog och hon förmår förmedla sina iakttagelser. Norskan (bokmål) är väldigt lättläst. På svenska heter romanen Jag hade så mycket. 

Titel: Så mye hadde jeg

Författare: Trude Marstein

Förlag: Gyldendal

Tryckår: 2018

Antal sidor: 431

Hjärtat är bara en muskel

Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström är en relationsroman. Elisabeth Sojdelius har flyttat till Stockholm efter en olycklig kärlekshistoria hemma på Gotland. Hennes dröm är att bli arkitekt. Medan hon väntar på att bli antagen till studierna kör hon nattbuss. Tiden går och och hon känner att hon fastnat i ett arbete hon egentligen inte vill ha. Hon väntar på att något ska hända. Det gör det också. Hon möter Isak. Han glömmer sin mobil i bussen och Elisabeth spårar upp honom och bekantar sig med honom och de märker att de har poesi och musik som gemensamma intressen. Bekantskapen övergår i en kärleksrelation som börjar nog så bra. Det är Elisabeth som berättar. Det finns ett före och ett efter. Skiljelinjen är bilolyckan. Elisabeth ligger på sjukhuset och vill inte ta itu med livet igen. Bästa vännen Micaela ger henne en bok att skriva ner sina upplevelser i som en slags terapi. Isak Stenström är död (Ingen spoiler. Det står på första sidan). Men vem var han? Elisabeth finner många saker som gör att hon undrar på om han lever ett dubbelliv. Jag funderar på om Elisabeth själv döljer något. Hon har i alla fall ett otroligt kontrollbehov. Hennes misstänksamhet förstör mycket, men en kan å andra sidan förstå henne. På sjukhuset funderar Elisabeth på det japanska uttrycket för brustet hjärta, tako - tsubo, som drabbar främst kvinnor. Att dö av sorg. Romanen lämnar mig med ett par frågetecken. Den är mycket välskriven och en förstår ju att det där med uppriktighet i förhållanden kan ha sina poänger. Elisabeth är i så fall mera sanningsenlig än Isak. Isaks förflutna uppdagas pö om pö när Elisabeth ställer honom emot väggen. Men båda förblir gåtfulla. Jag hade gärna sett att bussförartemat utvecklats lite mera. Hjärtat är bara en muskel är inte desto mindre en intressant roman med ett fint omslag i form av EKG - kurvor gjort av Lotta Kühlhorn. Forum bokförlag 2018. 278 s.

En modern familj

I Helga Flatlands roman, En modern familj beslutar sig morfar Sverre och mormor Torill  för att skiljas sig De är båda i 70 - årsåldern. Det meddelas av Sverre när hela familjen är i Italien för att fira Sverres 70 -årsdag. "Barnen" är Liv, Ellen och den yngre brodern Håkon. Liv är gift med Olaf och har två barn. Ellens pojkvän heter Simen och de har just upptäckt att de skulle vilja ha barn innan det blir för sent. Håkon förekommer med olika kvinnliga bekanta men det rinner alltid ut i sanden. Fadern flyttar ut ur deras barndomshem; kvar blir mamman. Men hela tiden försöker de hålla på traditionerna. De samlas till jul, påsk och födelsedagar. Föräldrarna är artiga och omtänksamma mot varandra. Men barnen blir väldigt störda. Särskilt den äldsta systern Liv. Modern får någon sorts attack och i stället för att ringa ambulansen ringer hon exmaken. "Barnen" hoppas att föräldrarna kommer att flytta ihop igen. Ja, inte Håkon. Han är starkt emot äktenskap. Kärlek ska vara fri. Han vill inte binda sig. Äktenskap är ingen bra samlevnadsform. Han är mycket (korkat!) principfast. Ända tills han möter Anna och får smak lite av sin egen medicin. Det står läsaren fritt att tolka Annas handlingssätt. Liv och Olaf har sina problem och dem tar Olaf hand om. Ellen och Simens barnlöshet plågar dem båda och ställer till slitningar i förhållandet. Det känns som om Flatland experimenterar med olika samlevnadsformer där inte någon är särskilt bra. Jag ställer mig lite frågande till om alla vuxna barn reagerat som dessa tre gjorde när föräldrarna beslutat sig för att inte bo ihop. Då har jag lättare för att förstå upprördheten när föräldrahemmet säljs. Och mamma som har en manlig vän!
En del kan man instämma i, men annat finner jag vara ren teori. Jag undrar också om alla dessa ordmassor är nödvändiga. Jag tyckte att jag drunknade i ord, men det var också lite svårt att peka på vad som kunde strukits bort. Ingen utav personerna i familjen blev favorit. Men jag läste gärna ändå. Översättning: Urban Andersson. Bokförlaget Polaris.

Var och en sin egen bur

"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt", tyckte Leo Tolstoj. Jag upplever familjen Bird i Fågelburen av Lisa Jewell som tragisk; rakt igenom. Det hjälper inte  att författaren försöker upprätta någon sorts familjelycka i slutet av romanen. Den allra mest tragiska figuren är berättelsens huvudperson  Lorelei Bird; gift med Colin och mor till Megan, Bethan och tvillingarna Rory och Rhys. Lorelei lider av sjukligt samlande. Det inser alla utom hon själv. Hon säger att alla prylarna betyder minnen för henne. Påskäggsjakten på påskdagen är ett måste för henne och hon samlar noggrant in folieomslagen. En påskdag inträffar något väldigt traumatiskt i Bird - familjen; något som lägger sin skugga över samtliga familjemedlemmar. De når inte varandra och talar aldrig uppriktigt med varandra. Loreleis död i ensamhet och misär samlar barnen till utrymning av huset och begravning. De hjärtlösa barnen verkar inte sörja mycket. Deras agerande tyder mest på att de är lättade över att ha fått ett problem ur världen.  Fågelburen är en mörk roman som sätter relationsproblem under luppen. Jag kan tycka att familjen som samlevnadsform ifrågasätts. Lisa Jewell skriver omsorgsfullt och väl, läsningen flyter på utan problem förutom ett avsnitt strax efter mitten där berättelsen går på tomgång en stund. Jag vet inte riktigt om det finns någon att sympatisera med i Fågelburen. Jag tycker oändligt synd om Lorelei, som sviks av man och barn. Hon var säkert jobbig att leva med för hela familjen, men hon är sjuk och överspänd och borde fått hjälp. Slutet är bedrövligt. Jag vet verkligen inte om jag tänker läsa något mera av Lisa Jewell. Översättning: Christina Stalby; Printz Publishing

De behövande

Årets första bok blev De behövande av Helena von Zweigbergk. Den är en kort roman eller lång novell vilket en vill. Och det är en relationsroman som handlar om den svåraste av svåra relationer, nämligen den mellan mor och dotter.  Modern, Birgitta, är i 70 - årsåldern; dottern Louise 34.
Birgitta blev lämnad av sina barns far när barnen var små och förhållandet med den tolv år yngre Tom tog också slut. Louise sympatiserar med sin far och Tom var den som fick henne att öppna sig i trettonårsåldern och Louise förstod egentligen aldrig varför han försvann utan att säga adjö till henne. Birgitta härbärgerar stor sorg medan dottern behärskas av vrede. Båda är i någon mån svikna av sina män; båda har småbarnserfarenheter. Men det är Louise som äger tolkningsföreträdet. Modern har inte ens rätten till sina egna minnen. Birgitta och Louise berättar var sitt kapitel. Birgitta - kapitlena tycker jag är väldigt fint och empatiskt skrivna medan Louise behandlas mera kallsinnigt. Kanske för att Louise ändå befinner sig i någon slags överläge genom sin ungdom och sina framtidsutsikter. Louise är utmattad av småbarnsbekymmer och en man som reser mycket och inte vill lyssna på hennes mamma - problem när han väl kommer hem. Hon känner sig lite lurad på sitt liv. Birgitta: "Åren som går gör en stram korsett av allt jag bär på."  - "När förvandlas man till någon som inte förväntas veta något om någonting?" Birgittas sorg över det tilltagande åldrandet ska inte underskattas. Det kan ju Louise knappast förstå. Någon gång kan det överraskande glimta till av samförstånd mellan mor och dotter. En skulle velat veta mera. Det hade varit väldigt intressant att höra författaren berätta om sin bok och få en och annan fråga besvarad. Jag kommer att ge De behövande en fyra på Goodreads. Den hamnar på nr 22 i Kaosutmaning 2017 på Sofies bokblogg: Läs en bok på under 150 sidor.