I en understreckare den 11 september frågar sig Hans - Roland Johansson, forskare i franska vid Stockholms universitet, om Alexandriakvartetten
1957 - 1960 av Lawrence Durrell (1912 - 1990) är en klassiker eller inte.Kan man utnämna en roman som endast har några och femtio år på nacken till klassiker? Eller är perspektivet för kort?
1957 kom första delen Justine tätt följd av Balthazar och Mountolive. 1960 kom sista delen, Cleo.
Fem språk, fem raser och ett dussin religioner; kärlek, vänskap och politik är ingredienserna i en roman som handlar om symbiosen mellan en stad och dess människor.Romanen är enligt författaren själv ett studium av den moderna kärleken.
Allt - människor och händelser - ses som i ett flertal speglar och belyses från flera håll. Hans - Roland Johansson frågar sig om inte innehållet i romanen möjligtvis underordnas den virtuosa tekniken.
Illusionisten av John Fowles och The good Soldier av Ford Maddox Ford håller Hans - Roland Johansson som mera "diaboliskt och säkert orkestrerad" respektive "psykologiskt oroande". Och jag blir nyfiken på dem också.
Jag minns att jag vid min tidiga läsning av Alexandriakvartetten tyckte att den var sinnlig, gåtfull och mycket spännande.
Skulle en omläsning idag innebära samma andlösa upplevelse?
Heder åt Norstedts som oförfärat ger ut Alexandriakvartetten på nytt (övers.: Aida Törnell) i serien Norstedts klassiker.
Inlägg
