Visar inlägg med etikett Lind&Co. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lind&Co. Visa alla inlägg

fredag 27 december 2019

Fredagsfrossa

Fredrik jäktar till tunnelbanan. Han har bråttom till ett viktigt möte på banken. Kommer han för sent hamnar han i underläge i förhandlingarna. Han avskyr att åka tunnelbana; han avskyr kroppskontakt och att behöva ta i saker som andra tagit i. Han svettas och är irriterad och försöker läsa på sin nyinköpta läsplatta. Förbaskade punka, tänker han. Så känner han en outhärdlig stank och varseblir en berusad uteliggare alldeles intill sig. Han avskyr att sitta instängd i en metallburk åttio meter under jorden och röra sig framåt i en hastighet att sjuttio km i timmen. Den hemlöse lägger sin hand på Fredriks axel. "Rör mig inte! Vad håller du på med?" Mannen tar långsamt bort sin hand. En mörkhyad yngling i luvtröja ger den berusade mannen en knuff mot dörren. "Du ska av vid nästa station!" Och slagsmålet är ett faktum. Några tonårsflickor filmar. En man lättar på hörlurarna och skriker: "Nu får ni lugna er!" Därmed anser han att problemet är löst och hörlurarna åker på igen. En pojke i keps öppnar en chipspåse med löksmak och stanken blir ännu värre. Två kvinnor, en brunett och en sliten, blekt blondin med skalpellansikte iakttar det hela och den ena bestämmer sig för att en av kombattaneterna är en mördare. Ja, kanske båda två. Plötsligt glimmar ett knivblad till och situationen blir allt allvarligare. Den blonda damen uppdagar att det är Black Friday och en ung miljöaktivist dänger sin väska i huvudet på brunetten och skalpellansiktet. Den gamla damen bredvid Fredrik som verkat oberörd av hela tillställningen fiskar plötsligt upp en parfymflaska ur väskan går fram och slår brunetten i huvudet med den. Sedan skruvar hon av överdelen på flaskan och häller innehållet över de båda damerna. "Odjur, miljöbovar, grisar!" skriker miljöaktivisten. Situationen är nu utom kontroll. Jonas Moström har skrivit spänningsnoveller för 7 dagar tillsammans med sin dotter Roseanna Lagercrantz. Fredagsfrossa är en riktigt obehaglig och helt absurd novell där spänningen stegras hela tiden och en hinner jaga upp sig ordentligt innan avslöjandet. Vet inte riktigt vilket slut jag hade förväntat mig, men inte var det detta. Inte säkert att det var det bästa heller. 

Den här novellen passar in på nr 4 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell med en veckodag i titeln

lördag 4 augusti 2018

Månadens språk: vietnamesiska

Helt plötsligt är det augusti. Månadens språk, som är en läsutmaning initierad av Ugglan och Boken, är vietnamesiska. Vietnamesiska är nog lite lättare än afrikaans, tror jag, och jag hittade genast två böcker i min hylla som passar in.
Den vietnamesiske zenbuddhistmunken Thich Nhat Hanh bor numera i Frankrike, men även därifrån bedriver han sin socialt engagerade buddhism med att hjälpa flyktingar världen över och att arbeta för svältande barn i Vietnam. Varje steg väcker svalkande vind. Vägledning i meditativ gång heter
ett litet häfte med enkla illustrationer som handlar om att gå sakta och med eftertanke. En kan öva meditativ gång när som helst och en ska försöka vara närvarande i varje steg. Inte helt överraskande är andningen viktig. När en finner ro sprider den sig också till andra. Thich Nhat Hanhs böcker har spridits över hela världen och på svenska finns flera stycken. www.plumvillage.org är adressen till Thich Nhat Hanhs franska hemvist  dit en bl. a. kan åka på retreat.
Den andra boken har titeln Mindfulness - ögonblickens under. Här gäller det att öva sig i konsten att ta makten över sina tankar och koncentrera sig på nuet. Enkelt och rättframt delger oss Thich Nhat Hanh sin vishet. Praktiska övningar blandas med vardagsberättelser. Författaren vänder sig till alla; inte bara buddhister. Sista kapitlet i boken har titeln Att se med medkänslans blick. Mindfulness är översatt av Erik Nisser; utgiven på Lind&Co 2010. Varje steg väcker svalkande vind översattes av Per Carleheden och gavs ut på Attusa förlag 2003.

måndag 12 mars 2018

Kvinnorna på stranden

Tove Alsterdals debutroman, Kvinnorna på stranden, är en kuslig, svart thriller som rör sig i en verklighet som döljer sig bakom/under den yttre verkligheten som är det vi ser. Eller tycker oss se. Det handlar om människohandel och slaveri. Och det är naturligtvis stora pengar i omlopp. Patrick Cornwell, frilansande journalist från New York, börjar lika energiskt som oförsiktigt rota i skumraskaffärerna. Detta för honom till Paris och Portugal. Ally, hustrun, börjar undra vad som hänt när livstecknen upphör att komma. Och hon ger sig på resa i hans spår. Ally tycks inte veta vad rädsla är. Hon skyr ingenting i jakten på den älskade. Hon gräver ännu djupare än någonsin Patrick och det får oerhörda konsekvenser för henne. Ally utser sig till redskap för rättvisan och som läsare förstår man henne.
Kvinnorna på stranden är oavlåtligt spännande. Den är originell och har ett oförutsett slut. Den handlar om människovärde och rotlöshet. Det riktigt kusliga är att detta mycket väl skulle kunna vara verklighet. Och Tove Alsterdal, journalist och dramatiker, född 1960, är mycket duktig på pregnanta detaljer. Om jag ska invända mot något är det karaktärsskildringen av Ally Cromwell. Hon är lite väl tuff för att vara mänsklig. Modesty Blaise och Margaret Thatcher i en person. Ally är tvärsäker, snabbtänkt, orädd och stryktålig. Och det är väl tur för henne, men det kan fjärma henne från en mera veklig läsare...

Förlag: Lind&Co
Läs mer på Tove Alsterdals HEMSIDA

måndag 20 november 2017

Nödåret

Lind&Co
Att någon kan skriva en sådan fantastisk roman som Aki Ollikainen har skrivit om något så förfärligt som Nödåret 1867 i Finland. Flera års missväxt gjorde att människor drevs på tiggarstråt eftersom de inte kunde få sin försörjning på sina små gårdar. Det är vinter, snöstorm och mycket kallt när Marja lämnar sin döende man Juhani i den lilla stugan och tar med sig barnen för att vandra till St Petersburg över Helsingfors. Flickan, Mataleena, är i tioårsåldern; gossen Juho ungefär fyra. Varför stängde du inte dörren, mor, undrar flickan när de lämnar stugan i Korpela. Det är barmhärtigare så här, svarar Marja. Det blir ingen lätt vandring. I prästgården blir de avvisade innan de nått dörren liksom i någon bondgård. På andra ställen får de lite välling och en bit barkbröd . I någon gård vill husmor behålla flickan, men Marja vill inte avstå från något av sina barn. Den katastrofala tiden lockar fram det sämsta hos en del människor medan andra visar prov på medmänsklighet. Särskilt besvärligt är det att som kvinna komma till överbefolkade härbärgen och genast utsättas för sexuella trakasserier. Vid den här tiden är Johan Vilhelm Snellman senator i Helsingfors och arbetar för nödhjälp åt de fattiga och utsvultna. Generalguvernör Adlerberg vill att en järnväg byggs till St Petersburg som nödhjälpsarbete. Läkaren Johan Berg dukar under efter att tappert ha bistått sjuka. Smittkoppor och tyfus härjar. Teo Saara är också läkare och något av en iakttagande kommentator. Språket är enkelt och avskalat; inte ett ord i onödan. Nödåret är en svidande historielektion som en känner in i benmärgen. Dödens färg är vit går som ett omkväde genom boken. Nödåret går som radioföljetong just nu. Redan efter första avsnittet visste jag att den här romanen är något utöver det vanliga. Så jag lyssnade på alla avsnitten i utmärkt uppläsning av Martin Wallström och läste sedan boken. Översättningen är gjord av Ann - Christine Relander. Ollikainens debutroman är nominerad till Bookerpriset och Finlandiapriset.

måndag 7 mars 2016

Enastående!

Det tog lång tid att läsa de 523 sidorna i Bookerprisbelönade Richard Flanagans Den smala vägen mot norr. Men vilken roman! Den bygger på författarens fars berättelse från tiden som slavarbetare i ett japanskt fångläger. Australiensiska, tasmanska och koreanska krigsfångar skickades ut i Burmas djungler för att bygga en järnväg mellan Siam (Thailand) och Burma för den japanske kejsarens räkning. Den s. k. japanska andan skiljde sig markant ifrån de australiensiska fångarnas syn på livet och döden.  Berättare är fältläkaren major Dorrigo Evans. Han försöker så långt det går att underlätta livet för de utsvultna, sjuka fångarna som misshandlas, torteras och dödas i meningslöst våld. I den japanska armén har soldaterna fått stryk ifrån första början och de fortsätter att slå. När de sedan blir dömda som krigsförbrytare och hängs har de fortfarande inte förstått varför. Flanagan har sett, förstått och förklarar. Alla gör på något sätt sitt arbete; alla har de fått det påtvingat uppifrån. Krigsfångarna, läkaren, lägervakterna och de som för befälet. Flanagan nyanserar skildringen som är förfärlig i krigsdelarna, men han gör inte odjur av japanerna. En lägervakt finns som beskrivs som helt omänsklig och får öknamnet Varanen, men han tillhör dem som fått stryk sedan barnsben. Att bli tillfångatagen är en stor nesa och vittnar om feghet. Japanerna vill dö för sin kejsare. Det är ärofullt. Men det är inte kejsaren som blir hängd för krigsförbrytelserna. Den smala vägen mot norr (titeln är lånad av den japanske haikudiktaren Basho)är inte på långa vägar endast en krigsskildring. Den handlar minst lika mycket om kärlek. Då är spelplatsen Australien. Flanagans roman berättar också om det som händer när de överlevande kommer hem; om svårigheterna att finna sig tillrätta i en tillvaro där ingen kan föreställa sig vad de gått igenom. De har också blivit tillrådda att inte prata om det. Här och där finns fina haikudikter av kända poeter insprängda. Vissa delar av romanen är väldigt  poetiska. Språket är vackert; metaforerna träffande och jag önskar att boken varit min så att jag kunde ha strukit under alla underbart filosofiska formuleringar. Blomman utanpå boken tror jag är en kamelia. Översättningen är gjord av Peter Landelius; förlaget Lind&Co. Missa inte den här underbara boken!
Denna värld av dagg
är bara en värld av dagg -
och ändå


En världsomsegling på 366 dagar
Issa       
Kaosutmaning 2016

söndag 19 januari 2014

Som om det skulle hjälpa att låsa!

Catherine möter den otroligt charmerande, snygge kriminalpolisen Lee med ett oklanderligt förflutet.
De blir förälskade. Eller i alla fall är det vad hon tror. Förhållandet kantrar så sakta. Det börjar med kontroll av umgänge och e - post, extranycklar, avlyssning av mobilsamtal och telefonsamtal i ny och nedan. Catherine blir först lite smickrad av det intensiva intresset. Men snart blir hon förbryllad, sårad, ledsen och så småningom väldigt rädd. Och arg. Förhållandet kapsejsar totalt och misshandeln blir både fysisk och psykisk. Det värsta är att ingen tror Catherine när hon försöker berätta! Först måste det bli katastrof. Hon försöker sedan varna nästa kvinna, men blir avvisad och betraktad som störd. Det går så långt att Catherine blir tvångsintagen på mentalsjukhus. Hon har panikångest och tvångssyndrom vilket inte borde förvåna någon med ett uns av fantasi och empati.
Berättelsen är delad i två tidsplan; ett före och ett efter misshandelsåren. Rättegången däremellan upplevs som lika förnedrande som själva misshandeln.
Elizabeth Haynes debuterade med Into the darkest Corner 2011.
Nu har Glöm inte att låsa kommit ut på Lind & Co förlag i översättning av Ulla Danielsson.
Elizabeth Haynes arbetar som analytiker för polisens underrättelsetjänst, vilket hon betraktar som ett idealiskt yrke för en författare.
Glöm inte att låsa avslutas med ett avsnitt som har rubriken Om boken och ett annat som heter Om att skriva. Elizabeth Haynes andra bok, Revenge of the Tide, kom ut 2012.