Visar inlägg med etikett Island. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Island. Visa alla inlägg

onsdag 22 april 2020

Dimma

Dimma av Ragnar Jónasson är egentligen första delen i trilogin om kriminalpolisen Hulda Hermannsdóttir. Det är julafton 1987. Snön vräker ner utanför Erlas och Einars ödsligt belägna hus på östra Island. Einar är född på gården men Erla kommer från Reykjavik och hon vantrivs med isoleringen och mörkret. Hon har från första stund arbetat för att dottern Anna ska komma ut och bort. Just denna julafton kommer en främmande man till Erlas och Einars hem. Han säger sig ha varit på jakt med två kamrater men kommit ifrån dem i snöstormen. Erla är mycket misstänksam. En jägare utan bössa? I Alftanäs på västra Island förbereder kriminalpolisen Hulda Hermannsdóttir julaftonsfirande för sin man Jón, dottern Dimma och sin mor. Hulda ska arbeta på juldagen. Hon bävar för julafton med modern och den besvärliga tonårsdottern Dimma. Jón försöker släta över. Föga anar dessa arma personer hur denna dag ska sluta. Ragnar Jónassons miljöskildring är övertygande. Ödsligheten, snömassorna och isoleringen är påtaglig. Det psykologiska spelet mellan de tre i det ödsligt belägna huset är spännande. Erlas instinktiva misstro och Einars naiva välvilja och främlingens gåtfullhet utgör upptakten till en sorts triangeldrama. Plötsligt ändras det en tror sig se till något helt annat. Jag måste byta fot helt och hållet. Dimma har en stillsammare intrig och är mera koncentrerad både i tid och rum än Jónassons tidigare böcker i serien, Mörkret och Ön. Jag skulle gärna läsa mer av Ragnar Jónasson. Tyvärr är väl Hulda Hermannsdóttir pensionerad, men hon borde kunna få dispens?

Titel: Dimma
Författare: Ragnar Jónasson
Övers: Arvid Nordh
Förlag: Modernista
Tryckår: 2020
Antal sidor: 255

söndag 19 april 2020

En smakebit på søndag

"Hulda Hermansdóttir slog upp ögonen. Den här satans dåsigheten som förföljde henne vägrade släppa taget. Helst hade hon velat sova hela dagen, till och med här på den hårda och obekväma skrivbordsstolen. Som väl var hade hon eget kontor hos kriminalpolisen och kunde stänga om sig och ömsom stirra ut i tomma intet, ömsom blunda. Pappershögarna bara växte framför henne och hon hade inte på allvar tagit itu med ett enda fall på de två veckor som gått sedan hon kom tillbaka från ledigheten. Hennes beteende hade naturligtvis inte undgått Snorri, hennes chef, i alla fall inte helt och hållet, men han hade taktkänsla nog att visa henne förståelse och omtanke. Och hon hade faktiskt varit tvungen att gå tillbaka till jobbet, klarade inte av att tillbringa mer tid instängd hemma med Jón."
Från sidan 9 i Dimma av Ragnar Jónasson.
En smakebit på søndag betyder att vi delar med oss utav det vi just läser, utan spoilers, förstås. Den här veckan är det astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

lördag 8 februari 2020

Mörkret

I Ragnar Jónassons debut och första kriminalroman om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir, Mörkret, möter vi henne strax innan hon ska gå i pension och avsluta sitt yrkesliv.  Det är inget hon ser fram emot och framför allt inte att det sker på ett sådant skamligt sätt.  Något får hon skylla sig själv för att hon handlat helt emot alla regler och följt sitt hjärta och bejakat sin mänsklighet. Motvilligt måste en ge hennes chef lite rätt när han inte kan blunda för hennes felbedömning. I alla fall får hon ett gammalt olöst fall med en försvunnen invandrarkvinna som troligen var prostituerad att arbeta med under sina sista fjorton dagar. Ganska snart inser hon att fallet skötts otroligt klantigt och nonchalant och till slut avskrivits som självmord. När Hulda börjar dra i trådarna får hon mothugg ifrån alla håll och kanter. Många vill inte att någon ska röra mer i det här fallet. Under tiden avslöjas Huldas egen förhistoria allt ifrån  barndomen till äktenskapet med Jón och lyckan över dras dotter Dimma. Hulda framstår som huvudpersonen i ett antikt ödesdrama där de lynniga gudarna behandlar människorna som lekbollar. Huldas öde rör och berör och avslutningen på Mörkret känns som ett slutgiltigt slag i solar plexus. En kan tycka att Hulda Hermannsdóttir hade varit värd ett bättre öde. Romanen är välskriven och en fäster sig vid både Hulda och Island. Hulda H hade säkert sina sidor, men hon behandlades inte rättvist i den manligt dominerade arbetsmiljön.
Övriga titlar i serien tilldrar sig tidsmässigt före Mörkret.

Titel: Mörkret
Författare: Ragnar Jónasson
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Modernista
Tryckår: 2015

söndag 2 februari 2020

En smakebit på søndag

"Hur fick du tag i mig?" frågade kvinnan som satt mitt emot polisinspektör Hulda Hermansd´ttir. Rösten var ostadig och i ansiktet stod rädslan skriven. Hulda var van vid det mesta, och det var inte ovanligt att de hon talade med kände sig osäkra, också de som inte hade något att dölja. Det var helt enkelt inten avslappnad situation att behöva sitta och svara på frågor från en polis, vare sig på ett regelrätt förhör inne på polisstationen eller under ett informellt samtal som detta. De satt i ett litet fikarum vid sidan av personalköket på ett av Reykjaviks vårdboenden där kvinnan arbetade som undersköterska. Hon var i fyrtioårsåldern, kortklippt och såg trött ut. Huldas oväntade besök hade gjort henne stressad. Trots att reaktionen för all del kunde ha naturliga förklaringar kände Hulda sig ganska säker på att kvinnan inte hade rent mjöl i påsen."

Från sidan 11 i Mörkret av Ragnar Jónasson.

Läsutmaningen En smakebit på søndag hanteras den här veckan av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Vi ska helt enkelt ge varandra smakprov på det vi just läser. Utan spoilers, så klart. Fler smakebitar HÄR

onsdag 29 januari 2020

Ön

Äntligen har även jag läst Ön. Länge har jag sett det kusliga omslaget till isländske Ragnar Jónassons kriminalroman på andras bloggar och tänkt att jag borde läsa den. Författaren räknas som ett betydelsefullt tillskott i genren som kallas Nordic  (eller Scandinavian) noir.  En ung kvinna hittas död nedanför ett stup på den otillgängliga ön Ellidaey. Klara, som hon hette, hade åkt dit tillsammans med några vänner ifrån ungdomstiden för att de ville  återses och också högtidlighålla minnet av den som försvann ur gänget vid deras förra träff för tio år sedan. Mycket har hunnit hända under tio år och de har lite svårt att hitta tillbaka till varandra.  Hulda Hermannsdóttir är den som får hand om fallet. Hon är i femtioårsåldern, ensamstående med ett tragiskt förflutet och med en otacksam yrkesmässig sits där männen har så mycket lättare att hävda sig. Hulda förhör de chockade vännerna på ön och när hon får det tidigare försvinnandet klart för sig anar hon snart ett samband. Alldeles i början av romanen får jag lite Väggen - vibbar. Det karga isländska landskapet är suggestivt och författaren gör all rättvisa åt det kusliga i de ensliga klipporna. Feghet och underlåtenhetssynder är viktiga motiv i Ön. Människorna är inte så särskilt storslagna i Ragnar Jónassons realistiska roman. Men Helga Hermannsdóttir är undantaget som bekräftar regeln. Hon är något av tragisk hjältinna i ett antikt drama. Jag kan tycka att storyn känns lite tunn och obearbetad. Kanske skulle en vunnit något på att ha läst författarens förra bok, Mörkret först? Den ligger ju före i tiden. Landskapet och Helga Hermannsdóttir är den stora behållningen i Ön.

Titel: Ön
Författare: Ragnar Jónasson
Översättare: Arvid Nordh
Utgivningsår: 2019
Förlag: Modernista
Antal sidor: 300

Ön passar in på nr 23 i Mias Kaosutmaning 2020, Läs en bok med en kvinnlig huvudperson

onsdag 1 januari 2020

Stormfåglar

Lånad bild
Årets första bok handlar liksom årets sista om is. Einar Kárasons Stormfåglar skildrar några fasansfulla dygn av storm, is och kyla på en isländsk fisketrålare, Måsen, utanför Newfoundland. En verklig händelse 1959 är utgångspunkt för romanen. Besättningen består av 32 personer. Den unge Larus blir den en följer. Han är ung och stark och mån om att göra sitt bästa. Han och den rutinerade gamle båtsmannen - som för övrigt påminner om mr Baines i Onedinlinjen - finner varandra i en ordlös gemenskap. Vi möter besättningen först i deras arbete med att hacka loss all is ifrån båten. Det är ett livsfarligt arbete. Männen måste hela tiden hålla i sig. Själva däcket är isigt. Kaptenen håller utkik och varnar för de höga vågorna som kan bli upp till 18 meter. Männen arbetar med korta vilopauser om två timmar. Kocken gör sitt bästa för att hela tiden hålla dem med kaffe, smörgåsar och näringsrik mat. Måsen har kontakt med ett par andra fiskebåtar i närheten, men efter en tid tystnar de. Kaptenen måste ha is i magen för att manövrera trålaren rätt när den har vänt fören mot djupet. Två räddningsbåtar måste offras för att göra Måsen lättare.  Jag måste slå upp en bild för att se hur en trålare ser ut. Författaren har stort förtroende för läsarna när det gäller fackuttryck; dävert, valback, båtuggla, messenjer. En läser andlöst. Mörkret, stormen, kylan och ensamheten drabbar också mig som läsare. Här erbjuds inga genvägar. Jag måste veta hur det går. Omedelbart. En litterär pärla med snyggt omslag enligt mitt förmenande.

Titel: Stormfåglar
Författare: Einar Kárason
Översättare: John Swedenmark
Förlag: Bokförlaget Thorén&Lindskog
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 100

lördag 28 december 2019

Ärr

Den isländska författaren Audur Ava Olafsdottir har fått många litterära priser för sin senaste roman Ärr. 2018 var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris. ”för ett verk som är fullt med underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som det ställer djupa frågor om liv och död” lyder motiveringen. Romanen handlar om Jonas som är i femtioårsåldern och har funnit att hans liv är meningslöst och inte till glädje för någon. Exhustrun, Gudrun, passade på att berätta för honom att deras dotter Gudrun Vatnalilja inte var hans när hon begärde skilsmässa. Jonas är van att fixa allt praktiskt åt sina tre Gudrunar. Hans dementa mor heter också Gudrun. Nu säljer han firma Stålben och förbereder sitt självmord någonstans utomlands. Han vill inte att Gudrun Vatnalilja ska behöva hitta honom. Alltså bokar han ett rum på Hotel Silence någonstans i ett krigsdrabbat land. Packningen består av lite kläder och en verktygslåda. Jonas noterar omedelbart allt som skulle behöva åtgärdas på huset. Och det går inte lång tid förrän syskonen som äger hotellet noterar att de fått en skicklig yrkesman till staden. Ryktet sprider sig. Jonas erbjuds betalning i mat. Men han vill ha verktyg också. Byteshandel är landets enda valuta.  Efter en mystisk misshandel vaknar Jonas till liv och undrar om staden har någon manskör. Och en förstår att Jonas har lämnat en del av sitt liv bakom sig. Första delen av romanen har rubriken Kött. Andra delen heter Ärr. Jag tycker att Nordiska Rådets prisjury var generös i överkant. Över huvud taget är jag lite kluven inför Ärr. Där finns en del jag uppskattar, som till exempel humorn och gestaltningen av Jonas. Men romanen är också övertydlig och slutet känns lite väl enkelt. 

Titel: Ärr
Författare: Audur Aud Ólafsdóttir
Översättare: Arvid Nordh
Förlag: Svante Weyler bokförlag
Tryckår: 2017
Antal sidor: 202 

Ärr passar in på Ugglans och bokens läsutmaning Månadens språk som under december är isländska.

söndag 22 december 2019

En smakebit på søndag

Läsutmaningen En smakebit på søndag innebär att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här söndagen är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i tömmarna.

"Min mor sitter i en lazy - boy - fåtölj, fötterna räcker inte ner till golvet, tofflorna är för stora, ovanför dem syns de smala, beniga underbenen, hon har krympt ihop till nästan ingenting, hon har slutat vara kött, blivit lätt som ett urblåst ägg; hon hålls ihop av frigolitben och några senor. Jag kommer att tänka på ett fågelskelett som har legat över vintern ute på en hed, kvar finns bara ett tomt skal, till slut faller det sönder och blir till en stofthög med klor. Det är svårt att tänka sig att denna tunna, kortväxta kvinna som inte når mig till axeln en gång har haft kvinnliga former. Jag känner igen finkjolen, för vid i midjan, allt har blivit för stort på henne, kläderna tillhör ett tidigare liv, en annan tidszon. Jag tänker inte sluta som mamma."


Från sidan 20 i Ärr av Audur Ada Ólafsdótter, vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2018. Fler smakebitar HÄR.

måndag 27 mars 2017

Den sista kvinnan

Det gick fort och lätt att läsa Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Maria och Flóki dricker ett glas champagne på nyårsafton och han förkunnar att hon är kvinnan i hans liv, men att han nu tänker lämna henne för en annan man. Jaha, men vi har ju varit gifta i elva år, säger Maria aningslöst. Jovisst, men nu är det ju som det är och Flóki tänker inte undandra sig ansvaret för de gemensamma två och ett halvt år gamla tvillingarna. Perla, som är dvärgväxt och bor i en lägenhet i källaren, blir Marias förtrogna och rådgivare. Perla är spökskrivare åt deckarförfattare och expert på parrelationer. Maria, som arbetar som biståndshandläggare och är väl förtrogen med allt lidande i världen, tycker inte att hennes personliga elände är så mycket att tala om. Hon ringer upp mannen i sitt liv med jämna mellanrum och de talar lugnt och sansat om olika saker. Mest är det Maria som ställer frågor eftersom hon inget förstått trots allt Flókis kvälls- och helgarbete. Flóki hälsar på då och då. Maria hoppas att han tänker komma tillbaka. Om inte annat så när adoptionsmyndigheterna hör av sig och meddelar att nu - efter sex år - väntar en liten flicka på dem! Man kan inte lura en liten flicka, säger Maria. Sedan uppenbarar sig Marias totalt okända biologiska pappa, Albert, och mormor visar sig ha levt något av ett dubbelliv! Så håller det på boken igenom. Logiken stämmer inte alla gånger. Vi får veta att Maria är kolossalt vacker och har hästsvans. Annars är det inte mycket med karaktärsbeskrivningen. Albert säger till Maria vid deras första och enda möte att hon är tredje generationens kvinnor som lägger band på sina känslor. Maria bestämmer plötsligt att den lille Björn, två och ett halvt år, ska klippas och nappen ska kastas åt änderna. Björn vill inte bli av med sina lockar och underläppen darrar. Hårfrisörksan näst intill vägrar, men Maria har bestämt sig. "Han ska växa upp till man och får inte visa några tecken till känslomässig svaghet"!!! Otroligt! Perla är den en får lära känna bäst. Hon håller inte precis tillbaka några känslor och besitter en viss klokskap och livserfarenhet. Det finns en viss ironisk humor i Den sista kvinnan som piggar upp. Man kan säga att romanen mycket handlar om identitet. Men det saknas psykologisk blick. Slutet kommer lite hastigt på och känns komprimerat och ofullständigt. Men ett visst driv finns det och allt är inte förutsägbart. Jag kan sträcka mig till en trea. Översättare: Arvid Nordh. Weyler förlag.
Jag blev nyfiken på skyrtårtan som nämns i boken. Den förefaller vara något i stil med vår cheesecake. Skyr är närmast släkt med yoghurt och tycks finnas även i Sverige i flera smaker.

1 paket kex med kanelsmak

1-2 burkar Vaniljskyr (500 gr)

0,5 liter grädde

2 burkar körsbärssylt

Smula kexen som en botten i en ungsfast form. Vispa grädden och skyren tillsammans och lägg ovanpå kexbottnen.

Häll sedan sylten ovanpå och jämna ut. Förvara i kylskåp i några timmar.

onsdag 17 juni 2015

Åttabladsrosen

Lite snuvad på konfekten känner jag mig efter avslutad läsning av Rosa candida av den nya isländska författaren Audur Ava Olafsdóttir. Den började så lovande med den unge Arnljótur, 22, som ger sig iväg till en avlägsen bergsby i något sydeuropeiskt land för att återskapa en förfallen rosenträdgård/klosterträdgård. Han medför tre plantor av rosen Rosa candida. Växtintresset har han ärvt efter sin döda mor. Naturligtvis googlar jag på rosens namn, men det jag hittar är ett textilt mönster som heter åttabladsrosen. Efter diverse äventyr är Arnljótur framme och tas väl emot av munkarna och finner sig tillrätta. En filmälskande munk, fader Tomas, blir hans speciella vän och mentor. Till saken hör att Lobbi, som han kallas på Island, råkat bli far till en liten flicka, Flóra Sól, och snart kommer det att visa sig att hon är i akut behov av sin far, vilket kommer som en överraskning för honom. Egentligen blir det inte så mycket till trädgårdsodling som karaktärsdaning i Rosa candida. Och det kan ju vara gott nog. Bitvis blir det lite feel - good och något recept på chokladsoppan, som är ett genomgående tema i boken, blir det aldrig. Lättläst och underhållande och sympatiskt är det emellertid. Inför slutet fruktade jag det värsta, men så blev det i alla fall inte. Rosa candida har blivit mycket hyllad på Island och i övriga Europa, särskilt då Frankrike där den valdes till årets bästa roman av bokhandlarna.
Övers.: Ylva Hellerud
Weyler förlag

söndag 14 juni 2015

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar En smakebit på søndag. Vi delar av oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitarhittar du HÄR
"Eftersom jag står i begrepp att lämna landet och det kan vara svårt att veta exakt när jag kommer tillbaka, tänker min sjuttiosjuårige far göra sista middagen minnesvärd och laga någonting ur mammas handskrivna receptsamling, någonting som mamma skulle ha kunnat laga vid liknande tillfälle. - Jag tänkte, säger han, att vi skulle ha stekt panerad kolja och så chokladsoppa med vispad grädde till efterrätt. Under tiden som pappa försöker få någon ordning på det där med chokladsoppan hämtar jag Jósef på gruppboendet i den sjutton år gamla Saaben, han har redan stått klar länge på trottoaren och det syns att han är glad att se mig. Han har tagit på sig finkläder eftersom jag ska resa bort, sista skjortan som mamma köpte åt honom, lila med fjärilsmönster.
Medan pappa steker löken och fiskbitarna ligger klara på fatet med ströbröd, går jag ut i växthuset för att hämta rosensticklingarna som jag ska ta med mig.  Pappa kommer efter med saxen för att klippa gräslök som han ska strö ovanpå fisken. " Från sidan 7 i Rosa candida av Audur Ava Olafsdottir. I översättning av Ylva Hellerud. Weyler förlag.

måndag 14 januari 2013

Ödesmättat

Det var ganska länge sedan jag läste en kriminalroman av den isländske författaren 
Arnaldur Indridason. Men nu tog jag tag i Den kalla elden och läste den i ett svep. Det gick inte med mindre.
Erlendur Sveinsson, chef vid kriminalpolisen i Rejkjavik, har tagit time out och befinner sig i sin
barndoms trakter på Östra Island. Han övernattar i familjens fallfärdiga dragiga hus. Där ligger han och huttrar och känner närvaron av någon eller något som han inte kan identifiera.
Hans yngre bror Bergur frös ihjäl på fjället i en häftig snöstorm när fadern och de båda sönerna var ute och letade efter fåren.
Bergur återfanns aldrig. Nu ärockså föräldrarna döda och Erlendur plågas av minnena. Han har länge intresserat sig för hur kroppen förhåller sig till och reagerar på stark kyla. 
Nu möter han också berättelsen om de engelska soldaterna som 1942 gick vilse i en snöstorm men som kunde räddas till livet i stor utsträckning. I samma snöstorm försvinner en ung kvinna, Matthildur. Ingen har någonsin funnit något spår av henne heller.
Erlendur intervjuar äldre människor i området trots ett visst motstånd. De har tigit länge och det tar
en stund att lossa deras tungors band.
Det är kallt och mörkt hela tiden - förefaller det. Människors relationer kartläggs. Det karga landskapet på östra Island är mycket närvarande.
och stämmer väl med det tragiska i berättelsen