Det var ganska länge sedan jag läste en kriminalroman av den isländske författaren
Arnaldur Indridason. Men nu tog jag tag i Den kalla elden och läste den i ett svep. Det gick inte med mindre.
Erlendur Sveinsson, chef vid kriminalpolisen i Rejkjavik, har tagit time out och befinner sig i sin
barndoms trakter på Östra Island. Han övernattar i familjens fallfärdiga dragiga hus. Där ligger han och huttrar och känner närvaron av någon eller något som han inte kan identifiera.
Hans yngre bror Bergur frös ihjäl på fjället i en häftig snöstorm när fadern och de båda sönerna var ute och letade efter fåren.
Bergur återfanns aldrig. Nu ärockså föräldrarna döda och Erlendur plågas av minnena. Han har länge intresserat sig för hur kroppen förhåller sig till och reagerar på stark kyla.
Nu möter han också berättelsen om de engelska soldaterna som 1942 gick vilse i en snöstorm men som kunde räddas till livet i stor utsträckning. I samma snöstorm försvinner en ung kvinna, Matthildur. Ingen har någonsin funnit något spår av henne heller.
Erlendur intervjuar äldre människor i området trots ett visst motstånd. De har tigit länge och det tar
en stund att lossa deras tungors band.
Det är kallt och mörkt hela tiden - förefaller det. Människors relationer kartläggs. Det karga landskapet på östra Island är mycket närvarande.
och stämmer väl med det tragiska i berättelsen
måndag 14 januari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
har bara läst en bok av denna författare. Borde läsa mer!
SvaraRaderajag har läst några stycken - inte alla - och aldrig blivit besviken, Lena
SvaraRaderaArnaldur Indriðason är en duktig författare som alltid levererar.
SvaraRaderajag kanske försöker mig på att lyssna också, Bokbrus. om inläsaren är riktigt bra brukar det gå
SvaraRaderalåter tufft, ny för mej
SvaraRadera