Rosor och törne

Det är en klar fördel att ha Drottningens juvelsmycke i färskt minne när man läser Lacrimosa av 

Eva - Marie Liffner. Det kräver ändå koncentration. Men det är väl värt mödan.

Innan jag riktigt kom in i Lacrimosa hann jag bli ganska förbryllad. Det var mycket jag inte fick grepp om. Men snart började  poletterna falla på plats och alla associationer och symboler blev till spännande utmaningar.

Det är mycket skickligt gjort från början till slut. Eva - Marie Liffners språk är fantastiskt spänstigt och njutbart med tidsenliga ord;  tryfferat med tidstypisk franska. 

Hennes sätt att beskriva dofter (lukter) och färger; hur vattnet daskar mot båtens sidor; hur duvorna klapprar med vingarna; och allt detta som skymtar i dimman eller ses i ögonvrån eller skyms av rök eller anas bakom det som ses. Allt rymmer sin motsats; ben och mull; dröm och verklighet; hat och kärlek; skuggan som är ljusets tvilling.

Lacrimosa börjar med slutet på själva berättelsen. Verket tar hämnd på sin upphovsman, som ju då är själva Carl Jonas Love Almqvist. 

Huvudperson är Ros/Rose/Ross.

Hen genomgår en utveckling från animal coeleste i Finland till Almqvists styvson till Rose vid teatern till Ross i Genua. Det kan låta egendomligt, men lita på att Eva - Marie Liffner får ihop det!

Lacrimosa är en romantisk text precis som Drottningens juvelsmycke.

Den är också feministisk och innehåller många resor. 

Tidsplanen glider ut och in i varandra och miljön växlar mellan Fagervik i Finland, Stockholm och Genua.

Lacrimosas vackra omslag är gjort av Sara R. Acedo. Rosorna, törnet, masken och tåren - eller är det pärlan som fanns i graven med den vackra gröna sammetsklänningen? - är bara en liten del av alla symbolerna i romanen.

Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. 

Men det var Tomas Bannerhed som fick det för Korparna.

Jag är glad att jag slapp välja.

Klassikersommar. 6

Nu har jag äntligen läst Drottningens juvelsmycke  eller Azouras Lazuli Tintomara (1834) (Törnrosens bok IV) av den mångfacetterade och gåtfulle Carl Jonas Love Almqvist (1793 - 1865).

Den finns med på listan över Lyrans 100 klassiker

och är en av de titlar jag planerade att jag skulle läsa i sommar.

Jag har försökt så många gånger men texten har inte tilltalat mig. 

Kanske beroende på att den uppbrutna formen; blandningen mellan epik och dramatik. Vad vet jag?

Denna gången blev jag riktigt fascinerad - både av själva Tintomaragestalten ("det himmelska djuret"), det historiska skeendet (det var jätteroligt att kolla fakta), idén med ramberättelsen om Jaktslottet där herr Hugo Löwenstjerna och bland andra Almqvists alter ego Rickard Furumo varje kväll sitter i gula salongen, idkar högläsning och diskuterar litteratur.

Hela berättelsen med alla intriger är spännande också.

Tidsmässigt rör det sig om tiden strax före, under och efter mordet på 

Gustav III.

Väldigt mycket stämmer överens med det historiska skeendet och man känner också igen namnen på större delen av människorna i och omkring hovet.

Tintomara är den undflyende, androgyna naturvarelsen som sprider olycka omkring sig och sorglöst drar vidare. Hen har inte förmågan att engagera sig känslomässigt; hen är ensam och mot slutet av berättelsen finns en Getsemane - passage där jag tycker att hen verkligen lider av att vara övergiven av alla. Tintomara befinner sig i en kyrka, men hen vet inte vad man gör i en sådan och varför. Hen är varken döpt eller konfirmerad.

Almqvist hade som så många andra vid den här tiden tagit intryck av Walter Scott, den historiska romanens fader. Däremot kan inte Drottningens juvelsmycke räknas som en historisk roman eftersom den behandlar en tid som är alltför näraliggande.

Både Scott och Almqvist reste omkring i de trakter där de hade för avsikt att förlägga sina romaner och studerade naturen.

Och båda skildrade politiska intriger.

Shakespeare, Emanuel Swedenborg och Jean Jacques Rousseau var en andra inspirationskällor.

Drottningens juvelsmycke är också en Stockholmsroman. En karta över Stockholm förhöjer läsupplevelsen.

Almqvists eget liv var mycket dramatiskt. Han var ett brådmoget, modersbundet barn, en flitig och intresserad student; han blev journalist, resenär, romantiker (Drottningens juvelsmycke), realist, samhällskritiker (Den svenska fattigdomens betydelse), feminist (Det går an till exempel) och landsflyktig.

Carl Jonas Love Almqvist ligger begravd på Solna kyrkogård inte långt från där slutscenen i Tintomara utspelade sig.