Coraline

Nu har jag läst en bok min andra bok av Neil Gaiman. Han är inte någon favorit, men jag har DVD - filmen så jag har både läst och sett. Boken är placerad på barnavdelningen på biblioteket på hyllan för slukaråldern. Jag är förvånad eftersom jag tycker att Coraline är en riktigt otäck historia; en blandning av skräck, fantasy och spökhistoria. Coraline och hennes strängt upptagna föräldrar har flyttat till ett nytt hus. När Coraline går på upptäcktsfärd hittar hon en dörr genom vilken hon kommer till ett annat hus - precis likadant som hennes eget - och ett par föräldrar - precis som hennes egna men med knappar till ögon. De är väldigt snälla och tar sig tid med henne och allt är väldigt fint och bra. För en tid. Men så börjar det nya föräldraparet förändras. Och de vill byta ut Coralines ögon. Och det vägrar Coraline. Andra mamman äter kackerlackor och försöker konversera med Coraline. Hon erbjuds att få precis vad hon vill. Men Coraline vill inte ha allt hon önskar sig. Det slutar med att Coraline blir inlåst i ett mörkt utrymme; en lång gång, bakom spegeln. Och hon upptäcker att hon delar rum med en rad småspöken med vilka hon gör gemensam sak. Boken och filmen skiljer sig åt en hel del. Filmen blir väldigt påträngande och skrämmande; ibland som ett fyrverkeri av färger och action. Det har lagts till en del medan annat saknas.  Fröknarna Spink och Kraft finns med i såväl bok som film; en massa råttor och en högdragen katt. Regissören Henry Selick har tagit ut svängarna ordentligt i filmen. Boken är otroligt fantasifull och detaljrik och mycket bättre än filmen. Berättelsen fungerar bättre eftersom en får göra sina egna bilder. Mer än en gång tänkte jag på Tim Burtons filmatisering av Alice i Underlandet. Den är också lite elak.

Titel: Coraline

Författare: Neil Gaiman

Illustratör: Chris Riddell

Översättare: Kristoffer Leandoer

Förlag: Bonnier Carlsen

Tryckår: 2020

Antal sidor: 136

En smakebit på søndag

"Coraline upptäckte dörren när de just hade flyttat in i huset. Det var ett väldigt gammalt hus. Det hade en vind under taket och en källare under marken och en igenvuxen trädgård med enorma gamla träd. Coralines familj ägde inte hela huset, det var för stort. I stället ägde de en del av det. Det fanns andra människor som bodde  i det gamla huset. Fröken Spink och fröken Kraft bodde i våningen under Coralines, på bottenplanet. Båda två var gamla och runda. De bodde tillsammans med flera ålderstigna skotska terriers som hette sådant som Hamish och Andrew och Jock. Förr i tiden hade fröken Spink och fröken Kraft varit skådespelerskor, berättade fröken Spink för Coraline första gången de träffades."

Från sidan 5 i Coraline av Neil Gaiman. Illustrerad av Chris Riddell. 

En smakebit på søndag är en läsutmaning som den här veckan administreras av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Uppgiften går ut på att vi delar med oss av det vi just läser utan att avslöja någonting. 
Fler smakebitar HÄR

Fågelholk

Nu har jag läst en av de två romaner jag planerat att ägna veckan åt. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog just slut. Tack och lov, säger jag. Det ska bli rena semestern att läsa slutet av Idioten. Jag förstod mig inte alls på Gaiman. Början tyckte jag mycket om och enstaka kortare stycken här och där, men som helhet: nej! Så besviken jag blev efter alla dessa lovord jag läst på hur många bloggar som helst!  Mina förväntningar var skyhöga. Den poetiska titeln tilltalade mig också. Välskrivet och välöversatt (Kristoffer Leandoer), ja. Och visst får man ångest för den lille pojken hela tiden. Men vad är det för ena föräldrar han har? Mamman är frånvarande och pappan är en elak figur. Häxan Damerna Hempstocks mäktiga treenighet ter sig både som oövervinnerlig och sårbar. Observera att jag inte har något emot myter, sagor och magisk realism i allmänhet! Men jag erinrar mig att jag aldrig lyckats läsa Alice i Underlandet heller...

                      

Veckans slalomläsning

Om inte Flukten fra virkeligheten haft semester skulle jag ha bjudit på följande smakebit på søndag:
"Jag gick ut på gården. Jag gick förbi kycklingburen, förbi den gamla ladan och längs dikesrenen till fältet. Jag kom ihåg var jag var och vart jag var på väg och vetskapen fick mig att jubla. Ängen kantades av hasselbuskar. Jag plockade en näve gröna nötter och la i fickan. Nu kommer dammen, tänkte ja, jag behöver bara gå runt den här boden för att få syn på den. - Dammen var mindre än jag mindes den. På andra sidan fanns en liten träbod och längs stigen stod en urgammal och klumpig bänk av trä och järn. De flagnande träspjälorna hade fått grön färg för en del år sedan. Jag satt på bänken och betraktade himlen som speglade sig i vattnet, skummet från andmaten längs kanterna, de fem, sex näckrosbladen. Då och då slängde jag en hasselnöt i mitten av dammen, den damm som Lettie Hempstock hade kallat för ... Inte för havet, eller hur?"
Från sid. 14 - 15 i Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. En man kommer till sin barndoms trakter och minnena kommer; det ena efter det andra. Den här ska jag läsa samtidigt som jag försöker slutföra läsningen av Idioten av Fjodor Dostojevskij. Den läser man inte några sidor i då och då. Den kräver ställtid och lugn och ro. Men min ambition är att klara båda delarna.