Tjärdalsprovet

Nu har jag läst Tjärdalen av Sara Lidman. Mycket tack vare att den kom i ny läcker pocketutgåva i serien Albert Bonniers klassiker med inspirerande förord av landsmannen Stefan Lindberg. Och - inte minst - så ska den diskuteras i läsecirkeln. Det tog inte lång stund förrän jag var fast i Tjärdalen. Det är ett mäktigt ödesdrama som är obundet av tid och rum. Nu råkar det hela tilldra sig i Norrbottens inland i den lilla byn Ecksträsk. Romanen inleds med en charmerande scen där Agda möter morgonen på förstubron i bara linnet. Hon är glad och nöjd när hon går in för att väcka maken n´Nils. Det är en stor dag för dem. Nils ska tända tjärdalen som han arbetat med i ett helt år. Det är Nils som är huvudperson i en del av boken, men plötsligt är rollen övertagen av byns samvete och allt-i-allo, den rättrådige Petrus. Byborna har sina givna roller allesammans. Men det finns ett par stycken som står utanför kollektivet. Den ene är Jonas, Räven, som är allmänt illa omtyckt och osympatisk. Den andra är Vendla som är lätt förståndshandikappad. Jonas begår ett illdåd men faller på eget grepp. Svårt skadad bärs han hem, men sedan är det slut. Ingen ser till att han får hjälp. Vems är då skulden? Hur långt ska man ta vara på sin broder? Den rättrådige Petrus "råkar" göra fel och alla andra ser bort. Sara Lidmans älskade far står modell för Petrus i all sin mänsklighet. Tjärdalen är också tillägnad Andreas.
I Tjärdalen ställs många moraliska och existentiella frågor. Sara Lidmans språk är ömsom vardagligt ömsom högstämt. De dialektala orden är många liksom de bibliska referenserna. Tjärdalen kom ut 1953 och var Sara Lidmans debut. Århundradets debut, enligt Birgitta Holm. Sara Lidmans magnum epos är Jernbaneeposet i sju delar ifrån 1977 - 1999. Birgitta Holm har skrivit en utmärkt biografi Sara Lidman - i liv och text. 1998. Nina Björk skrev en fin artikel om Sara Lidman vid hennes död 2004. Mitt råd: Läs Tjärdalen!

Kaosutmaning 2016

När - var - hur?

När vi började. Ungdomsminnen af svenska författare utgifna af Sveriges författareförening. Aktiebolaget Ljus. 1902.
"Enhvar, som närmare intresserar sig för lefnadsteckningar af litterära personligheter, vet nogsamt, huru välkommet hvarje själfbiografiskt meddelande är, helst om det berör ungdomsdagarna, gryningens tid, den oftast minst kända. Och äfven en större allmänhet önskar gärna ur en författares egen mun höra förtäljas om "de första stegen". Så skriver författareföreningen i förordet. Idén hade de fått ifrån Tyskland och England. När vi började fick ersätta den sedvanliga årsboken vilket väl får betraktas som en uppgradering.

Sensitivan är rubriken på Alfhild Agrells inlägg. Undertitel: En tidningskvinnohistoria.
"Det första? Ja, det var nog det osagda likaså väl som det osagda än idag för mig är det första. .."
Sophie Elkan skriver historien om ett verk som hon hade tänkt debutera inför allmänheten med när hon var tretton år. Hon hade skrivit vers så länge hon kunde minnas. Vår generation skrev inte prosa, säger hon. Hon deklamerade gärna Tegnér för sina jämnåriga, men beslöt sig sedan för att skriva själv. Varför skulle hon nöja sig med att deklamera andras dikter?
Hilma Angered Strandberg "... satte mig ned och skref i ljungande fart ihop en novell, den första af min hand, som torde få nämnas ärlig diktning. Det var "Nitälskan - sorglig i åminnelse."
Anna Wahlenberg, Selma Lagerlöf, Ola Hansson, Verner von Heidenstam och Per Hallström är några av de andra bidragsgivarna. Och så skriver Mathilda Malling om sin första bok som hade arbetsnamnet Ett barn af vår tid. Herman Bang översatte den för sin tidning Nationaltidende och gav den namnet Flirtations. Berta Funcke blev titeln när boken kom ut i Sverige. Hennes inlägg börjar så här: "Jag kan inte minnas någon tid, då jag inte kunde läsa och skrifva. Och så snart jag kunde skrifva bokstäver skrev jag historier..."
När vi började är en intressant bok. Den är ganska sällsynt och det exemplar jag till slut fick låna från Växjö universitetsbibliotek har sprucken rygg. Men som bonus hittar jag några handskrivna sidor med "Synnöves sang" och "Og räven lå under birkerod". På ett annat ställe hittar jag pressade linnéor!
Den här boken tilltalar mig. Författarna bjuder generöst och humoristiskt på sig  och det är intressant att läsa om deras vedermödor.