Arena för ny litteratur

"Svenska Granta är en del av ett brett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800 - talet. 1979 fick den sin nuvarande form som arena för nyskriven skönlitteratur och litterära reportage. Idag finns Grantaredaktioner  i ett tiotal länder världen över , från Kina till Brasilien". Så står det på fliken till omslaget på Granta #2 som handlar om arv.
"Arv handlar om det vi kommer ifrån och vad vi lämnar efter oss." 
Granta #2 innehåller 224 sidor noveller och essäer av författare som svenska Majgull Axelsson, Martin Gelin, Annika Norlin och Ester Roxberg som skriver om hur hennes pappa Åke blir Ann - Christine. Taiye Selasien berättar en livfull historia om en ung, utbildad man från Ghana som tjänstgör som chaufför åt en rik man och som ser, hör, registrerar och reflekterar över klasskillnader och missförhållanden i Ghana.
Det ger mersmak. Jag får lust att läsa hennes nyutkomna bok Komma och gå.
Journalisten Negar Josephi vars namn ofta hörs i radio pendlar mellan Stockholm och Tel Aviv. Hennes inslag är ett reportage från. Israel. Nicole Krauss skriver om Stenar och jordärtsskockor och Sofi Oksanens inslag heter Litteraturens kraft. Alla medverkande får en kort presentation.
Jag gillar verkligen det här konceptet. Perfekt på resan, till exempel. Möjligen skulle man kunna diskutera undertiteln Arena för ny litteratur.
Ny litteratur = nyskriven litteratur? Inte litteratur av nya författare? 
Alldeles klart är det inte.

Skönlitteraturens lov

Upphittat: En understreckare av Lena Kåreland. Hon skriver om den franske filosofiprofessorn
Alain Finkielkraut som i sin bok Un couer intelligent listar goda skäl att läsa skönlitteratur. Litteraturen lyckas där filosofin går bet. Skönlitteraturen är demokratisk och ifrågasätter ideologier. Genom litteraturen kan en människa få ett vist hjärta, "... ett hjärta där förstånd och känsla förenas". Finkielkraut grundar sina resonemang på läsningen av nio romaner, som till exempel, Lord Jim av Joseph Conrad; Babettes gästabud av Karen Blixen; Anteckingar från ett källarhål av Dostojevskij och Washington Square av Henry James.
"I romanerna framhåller författarna en provkarta på mänskliga erfarenheter och reaktioner. Tillvarons alla nyanser uppenbaras rör oss, inte genom livet men genom litteraturen, " skriver Lena Kåreland Läs hela understreckaren HÄR.

Bilden är lånad

Hear, hear

ANNINA RABE
tycker att det är dags att återupprätta litteraturens självförtroende.


INGRID
håller med

INKY FINGERS
tycker att man ska låna böcker på biblioteken


bilden lånad av unt

...men icke hade kärlek

Jag kommer osökt att tänka på Paulus´ första brev till korintierna kap 13 där det står så här: "Om jag talade människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" när jag läser
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?

Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.

Samhällets olycksbarn

Susanna Alakoskis första roman, Svinalängorna, fick Augustpriset 2007, blev teater och lovprisad film. Den handlar om en finsk familj där föräldrarna är missbrukare.
Perspektivet är dotterns, Leenas.
Håpas du trifs bra i fengelset är en mörkare skildring av en knarkares, Samis, hårda liv.
Perspektivet är systerns, Annis.
Syskonen står på varsin sida i samhället. Anni är en av dem som lyckats. Sami tillhör de utslagna.
Annis engagemang i Samis liv dikteras av hennes stora kärlek till brodern. De har samma bakgrund med föräldrar som söp, slogs, skrek, svor och svek. Men Sami har inte Annis styrka. Han är orolig i skolan och hamnar i observationsklass. Och det är egentligen här den verkliga utförsresan tar sin början. Insiktsfullt berättar Susanna Alakoski om Sami och hans knarkande, stjälande, ljugande och manipulerande. Annis situation som nära anhörig och medberoende; hennes sorg , ilska, förtvivlan och envisa hopp kommer säkert många andra anhöriga att känna igen. Och över huvud taget speglar boken många människors helvete och samhällets tillkortakommanden och/eller brist på intresse.
Susanna Alakoskis ord bränner som svetslågor.
En starkt berörande bok. Håpas du trifs bra i fengelset borde stå på diverse kurslistor,

En spökhistoria efter jul

Jag ville läsa The Small Hand. A Ghost Story.
Av Susan Hill. 2010
Och det fick jag. En god vän med osviklig näsa för god litteratur lånade ut sitt exemplar. Heder åt henne!

Och som jag läste! En natts sömn gick det åt, men det var det värt.
The Small Hand skall läsas när det är mörkt och tyst.
På ett enkelt, rent och vackert språk berättar Susan Hill sin historia om den ensamme Adam Snow, antikvariatsbokhandlare, med kontakter världen över.
I en stor, förfallen trädgård i Suffolk känner han första gången en liten hand förtroendefullt smyga sig in i hans. Vid andra tillfällen är handen hotfull och pockande. Varför? Vems är handen? Håller Adam Snow på att bli tokig?
En sällsynt Shakespeareutgåva för honom till ett avlägset och ensligt beläget kloster, Saint Mathieu, i Frankrike. Abboten i detta kloster är en klok och karismatisk man och Adam Snow anförtror sig åt honom. "Everything is the better when faced", säger Dom Martin. Sagt och gjort. Inte backa, alltså.
Susan Hill är duktig på att skapa stämningar med små medel. Naturen, väder och vind förstärker Adams upplevelser. "...Nothing stirred. No birds sang..."
"... a dilute and watery sun..." Bildspråket är också mycket målande.

Susan Hill har skrivit böcker i ungefär femtio år och finns även översatt till svenska

Susan Hills HEMSIDA

Skönlitteratur och statsmannaskap

För den som vill förstå vår värld och/eller på ett framgångsrikt sätt sköta statsangelägenheter är skönlitteraturen oersättlig. Charles Hill har skrivit en bok om detta: Grand strategies. Literature, statecraft and world order. Carl Rudbeck recenserar i en UNDERSTRECKARE.
Somliga författare känns mera självklara än andra, t. ex . Vergilius (Aeneiden)
och Homeros (Ilianden).
Men det är väldigt intressant att läsa om vad romaner av Jonathan Swift (Gulliwer´s resor), Jane Austen (Emma), Charles Dickens (A tale of two cities), George Eliot (Daniel Deronda)
och Muriel Spark (Mandelbaumporten) kan ha att lära ut i sammanhanget.
Säg vad man inte kan ha skönlitteratur till?

Fakta och fiktion

2008 kom det ut två böcker som behandlar samma faktabakgrund.
The White War av Mark Thompson behandlar striderna mellan österrikare och italienare som rasade i norra Italien under första världskriget.
Romanen Den här historien av den italienske författaren och filosofen Alessandro Baricco behandlar samma ämne.
Vetenskapsjournalisten och författaren Annagreta Dyring har skrivit en intressant artikel om hur skönlitteraturen kan förtydliga facklitteratur. Hon utgår ifrån Herta Müllers teorier om litterär kvalitet som beskrivs i Kungen bugar och dödar.
Läs hela artikeln här

Heja skönlitteraturen och litteraturförmedlaren!

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/anninarabe/introduktorer-ar-livsavgorande_4175825.svd