Ny radioföljetong idag!

Lärkan av den ungerske författaren Dezső Kosztolányi (1885-1936) var en av de bästa romanerna jag läste under 2015. Den kunde också platsat i Julkalenderbloggstafetten. Författaren är en lysande stilist och en medkännande ironiker. Som sådan är Kosztolányi också en stor förebild för Péter Esterházy, en annan stor, nutida ungersk författare, som skrivit ett förord till Lärkan. Boken är nyöversatt av Maria Ortman. Johan Rabaeus, en av  Sveriges mest välkända och älskade skådespelare, anställd på Dramaten sedan 1984, är uppläsare.
Läs vad jag tyckte om Lärkan HÄR

Ungerskt mästerverk

1924 kom den ungerske författaren Dezsö Kosztolánys bok Lärkan ut.
I en liten ungersk stad bor Antonia och Akos Vajkay med sin dotter Lärkan. Föräldrarna är 57 och 59 år och Lärkan är 35. Hon är ful och ogift och saknar charm. Hon sköter om sina föräldrar med kvävande omsorger och de i sin tur fladdrar omkring henne med överdriven ängslan. De lever ett enformigt, stillsamt liv lite vid sidan av de andra människorna i staden. Året är 1899. Man talar om Dreyfusaffären och går till stationen för att se på folk som reser och anländer. Så händer det sig att Lärkan ska åka och hälsa på släktingar på slätten. Stort elände! Hur ska de klara sig utan varandra i en hel vecka? När Lärkan gett sig iväg går föräldrarna ut och äter, de går på teater, Antonia hälsar på väninnor och Akos träffar pantrarna, ett sällskap gamla pojkar, som träffas, spelar kort, äter , dricker och hittar på dumheter frampå småtimmarna. Akos får egentligen inte dricka och röka cigarrer för sin läkare, men det gör han nu. Antonia köper en krokodilskinnsväska till teaterbesöket. Kort sagt: De roar sig kungligt. När Lärkan är på väg hem städar föräldrarna undan alla spår av sina utsvävningar och gör sig beredda att återta sina roller. Lärkan har en duva i en bur med sig hem. Hon har tillbringat tiden på landet med att längta hem. Nu ska hon ta itu med matlagningen så att föräldrarna slipper gå ut och äta. Här ligger mycket under ytan som aldrig blir uttalat. Författaren är en god psykolog och han är duktig på metaforer. Han beskriver ofta omsorgsfullt hur människor ser ut och då är han brutalt uppriktig. Det som ofta beskrivs väldigt ingående är också måltiderna. Akos beställer till exempel i sitt lössläppta tillstånd gulaschsoppa som sugs upp till minsta droppen med bröd. Efter det blir det kalvbringa och vaniljnudlar. Allt sköljs ner med öl och måltiden avrundas med emmenthaler och ett par äpplen.
Med förord av Péter Ezterházy
Översättning: Maria Ortman
Bokförlaget perenn

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi läser just för tillfället. Enda regeln: No spoilers! HÄR finns alla smakebitarna.

"De gick genom poppelallén, den enda asfalterade gatan i Sárzeg, som ledde direkt till stationen, gick som de brukade på sin dagliga promenad: Lärkan i mitten, modern till höger, fadern till vänster. ---
Ákos Vajkay pratade inte utan lunkade tyst. Han såg på sin dotter. Hon var klädd i en enorm hatt med urmodiga mörkgröna fjädrar och en tunn klänning, och för att skydda sig mot hettan hade hon fällt upp sitt rosa parasoll som silade ett skarpt ljus över hennes ansikte. Lärkan var en bra flicka, en mycket bra flicka, det var vad Ákos sa både till sig själv och andra. --- Han hade aldrig förstått sig på kvinnor men han kände tydligt att hans dotter var ful. Nu var hon inte bara ful utan vissnad, gammal, en riktig ungmö. Det var först i det rosiga skenet från parasollet detta blev uppenbart. Som en larv under en rosenbuske, tänkte han. Han travade på i sin musgrå kostym..."
Från sidorna 22 och 23 i Lärkan av Dezsö Kosztolányi