tisdag 1 september 2015

Ungerskt mästerverk

1924 kom den ungerske författaren Dezsö Kosztolánys bok Lärkan ut.
I en liten ungersk stad bor Antonia och Akos Vajkay med sin dotter Lärkan. Föräldrarna är 57 och 59 år och Lärkan är 35. Hon är ful och ogift och saknar charm. Hon sköter om sina föräldrar med kvävande omsorger och de i sin tur fladdrar omkring henne med överdriven ängslan. De lever ett enformigt, stillsamt liv lite vid sidan av de andra människorna i staden. Året är 1899. Man talar om Dreyfusaffären och går till stationen för att se på folk som reser och anländer. Så händer det sig att Lärkan ska åka och hälsa på släktingar på slätten. Stort elände! Hur ska de klara sig utan varandra i en hel vecka? När Lärkan gett sig iväg går föräldrarna ut och äter, de går på teater, Antonia hälsar på väninnor och Akos träffar pantrarna, ett sällskap gamla pojkar, som träffas, spelar kort, äter , dricker och hittar på dumheter frampå småtimmarna. Akos får egentligen inte dricka och röka cigarrer för sin läkare, men det gör han nu. Antonia köper en krokodilskinnsväska till teaterbesöket. Kort sagt: De roar sig kungligt. När Lärkan är på väg hem städar föräldrarna undan alla spår av sina utsvävningar och gör sig beredda att återta sina roller. Lärkan har en duva i en bur med sig hem. Hon har tillbringat tiden på landet med att längta hem. Nu ska hon ta itu med matlagningen så att föräldrarna slipper gå ut och äta. Här ligger mycket under ytan som aldrig blir uttalat. Författaren är en god psykolog och han är duktig på metaforer. Han beskriver ofta omsorgsfullt hur människor ser ut och då är han brutalt uppriktig. Det som ofta beskrivs väldigt ingående är också måltiderna. Akos beställer till exempel i sitt lössläppta tillstånd gulaschsoppa som sugs upp till minsta droppen med bröd. Efter det blir det kalvbringa och vaniljnudlar. Allt sköljs ner med öl och måltiden avrundas med emmenthaler och ett par äpplen.
Med förord av Péter Ezterházy
Översättning: Maria Ortman
Bokförlaget perenn


3 kommentarer: