Glömda soldater

Anna Larsdotters förra bok, Kvinnor i strid, kom ut 2016.  Nu är hon tillbaka med Glömda soldater. Båda böckerna är utgivna av Historiska Media. Den första boken tar upp krigen från 1600 - talet fram till och med Vietnamkriget. Glömda soldater har undertiteln Kvinnorna i andra världskriget. Anna Larsdotter berättar om kvinnor från hela världen - alltså inte bara från segrarsidan - ; hon vill berätta om kvinnornas vardag och hon vill lyfta fram lottarörelsen. Hon har rest omkring och sökt i arkiv och har lyckats hitta några personer att intervjua. Liksom i Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte möts en av en kör av röster. Kvinnorna fick utbildning som männen och de fanns i alla positioner. Här finns prickskyttar, mekaniker, ingenjörer, piloter, sjuksköterskor, chaufförer, medicintekniker och de ingick till och med i dödspatruller. Men de fick inte avfyra kanonerna för då räknades de som kombattanter och skulle uppgraderas ekonomiskt! Mary Churchill, Churchills älskade sladdbarn arbetade först på ett
sjukhusbibliotek, men när kriget bröt ut gick hon in vid luftvärnet. Ofta fick hon tjänstledigt för att följa med Churchill på resor. Martha Gellhorn var en  framgångsrik reporter, gift med Ernest Hemingway. De åkte till striderna i Kina/Burma/Indien - den glömda fronten -  som någon sorts bröllopsresa. När Hitler angriper Sovjetunionen 1941 är 24 - åriga Ludmila Pavlitjenko ute och äter med vänner för att sedan gå på opera.

Men när hon hör Molotovs uppmaning att handla som en sann patriot tvekar hon inte. Åberopande sitt utmärkta betyg från skytteskolan lyckas hon till sist bli antagen i en skyttedivision och blir berömd som prickskytt. Ruth Eriksson vaccineras mot två av krigets eviga följeslagare, tyfus och smittkoppor, och bordar därefter sjukvårdståget Alrik. Där kommer hon att bli kvar till i november 1944. Att därefter arbeta med vanlig sjukvård tycktes henne trist. Noor Inayat Khan, barnboksförfattare och psykolog, med rötter i Indien, var pacifist, antimilitarist och icke - våldsanhängare. Hon har diskuterat med sin bror och de har kommit överens om att vapenvägrarens påbud om icke - våld inte kunde gälla nazityskland. Noor utbildas till radiooperatör och blir skickad till Frankrike som första kvinnliga radiooperatör. Hon måste ständigt byta boende under det att hon skickar underrättelser till London. Efter en tid tänker London ta hem sina radiooperatörer från Frankrike. Det är för farligt att ha dem där. Tyskarna hinner dock avslöja Noor och svarar på sändningarna i hennes ställe. I London tycker man att Noor låter annorlunda, men man vet ju inget. Noor slutar sina dagar i Dachau, nazisternas första koncentrationsläger uppfört redan 1933; modell för alla övriga arbets- och dödsläger. År 1946 får Noor postumt franska Croix de Guerre och 1949 Georgskorset från Storbritannien. 2002 invigs en bronsstaty av Noor i Gordon Square Garden i London. Väldigt få av alla de kvinnor som på olika sätt deltog i kriget fick annars något erkännande varken i levande livet eller postumt. Anna Larsdotter har i görligaste mån följt upp vad som hände dem som överlevde kriget. 8 augusti 1945 är telefonisten Michiko, 15 år, på väg till sitt arbete. Hon arbetar åt armén i Hiroshima och är stolt över att kunna tjäna kejsaren. Hon beskriver ljuset, hettan och molnet. Människorna ser inte ut som människorna längre. Hon lyckas "bryta sig ut från själva ljuset" och räddas av sin mamma. Michiko blir en s. k. hibakusha, en person som överlevt atombombsexplosionerna. (Läs vidare i Hiroshimas blommor) av Edita Morris!)Anna Larsdotter har skrivit ännu en intressant och mycket lärorik bok om ämnet kvinnor och krig. Hon lyckas få det hela att leva och när en väl lärt sig namnen på kvinnorna känns det som att möta gamla bekanta månad för månad; år för år. Det finns många fler kvinnoöden i Glömda soldater, förstås. Och det krävs inte så mycken fantasi för att förstå att så oändligt många flera kvinnor, vars historier vi inte känner till, ligger i namnlösa gravar lite varstans i världen. Anna Larsdotter berättade om sin bok på Christinehofs slott söndagen den 24 juli under Kvinnofestivalen på Österlen 21 - 24 juli. 

Titel: Glömda soldater. Kvinnorna i andra världskriget

Författare: Anna Larsdotter

Förlag: Historiska media

Tryckår: 2022

Antal sidor:  448

En smakebit på søndag v. 28 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR.

"Uthungrade människor, raserade hus, enorma högar av tegel, murbruk och krossat glas är vad som möter Eugenie S när hon anländer  till Kiev. Dessutom en påträngande lukt av döda människor. Det är inte direkt vad hon väntat sig, även om hon vet att striderna om den ukrainska huvudstaden varit mycket hårda. Tyskt flyg har bombat sönder bebyggelsen och flera hundratusen sovjetiska soldater har, efter vd Eugenie hört, vallats iväg som tyskarnas fångar. För ett par dagar sedan lämnade hon sitt arbete som kindergartenfröken  för ett nytt uppdrag. Mer prestigefullt än det förra,  enligt Rikssäkerhetsöverstyrelsen, den myndighet som som skickade henne till Tysklands nya koloni, Reichskommissariat Ukraine. Hade hon något val? Troligtvis inte. I alla fall tackade hon ja. Eugenie är idealist, hon tror på det tyska erövringsprojektet. Framför allt tror hon på behovet av upplysning och socialisering. Det är där hon kan göra nytta. Kvinnor som hon, det ha Rikssäkerhetsöverstyrelsen övertygat henne om, ska vara "förbindelselänkar mellan frontens murbräckor och det gamla Tysklands pulserande hjärta och rika kultur". Genom dem ska Tyskland sträcka sig ut i världen, gro och grönska."    (Året är 1941)

Från sidan 99 i Glömda soldater. Kvinnorna i andra världskriget av Anna Larsdotter. Historiska media.

Huset med den blinda glasverandan

 

Tora bor med sin mor Ingrid och styvfar Henrik i Tusenhemmet, ett sekelskifteshus som sett bättre dagar.  Tora väntar hela tiden på att hennes riktiga far ska komma och ordna upp allt. Henrik är ofta berusad och slår både Ingrid och Tora. Dessutom betyder han Farligheten för Tora, det vill säga att han förgriper sig på henne. Tora vill till varje pris skydda Ingrid. En vacker dag avslöjar moster Rakel att Toras far är en tysk som Ingrid träffade under kriget. Hon vet också att han är död. Tora är en s. k. tyskunge och det vet hela byn. Utom Tora. Tora utvecklar egna överlevnadsstrategier. Och hon har Sol, en jämnårig flicka som också bor i Tusenhemmet. Men bäst, näst efter mor, är ändå den stumme Franz. Mellan dem växer en djup vänskap fram. För Tora kanske lite mer ändå. Herbjørg Wassmos genombrottsroman, Huset med den blinda glasverandan, är en både poetisk och realistisk roman om en by i efterkrigstidens fattiga och arbetslösa nordnorge. Kriget har satt sina spår såväl i miljön som i Toras och Henriks sinnen. Henrik har dessutom en stympad arm. Tora känner ett märkligt släktskap med gammeljuden som går omkring i gårdarna som gårdfarihandlare och den herrelösa katten som plågades ihjäl, kördes över och kastades i diket. Tora känner inte att hon är värd något. Hon står för alltid utanför. Om en vill fortsätta att följa Ingrids vidare öden och äventyr kan en läsa Det stumma rummet och Hudlös himmel. 

Titel: Huset med den blinda glasverandan

Författare: Herbjørg Wassmo

Översättare: Staffan Söderblom

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 1981

Antal sidor: 296 sidor

Jorden är vårt hem

Edita Morris, född Toll, tillbringade en del av sin barndom hos mormor i Gualöv utanför Kristianstad. Resten av tiden blev det Stockholm. Hon var ganska egensinnig redan ifrån början och den första självbiografin, Tvångströjan, börjar helt brutalt "Fan! Det stinker!" Kokerskan har bränt vid steken. Klassmedvetandet finns tidigt med. Hon får inte leka med arbetarungar och hon förstår inte varför. Bönder är inte mycket bättre än arbetare. För någon månad sedan kom det ut en innehållsrik biografi om Edita Morris, Jorden är vårt hem. Författaren Edita Morris och hennes tid skriven av japankännaren Monica Braw. Edit ser bra ut, är tämligen välbeställd och blir populär i innekretsarna i Stockholm. Hon gifter sig med Ira Morris, son till ambassadören Ira Nelson Morris. Ira Morris är väldigt förmögen. De får en son, Ivan, som blir Edits ögonsten och hon hans. Vilket dock inte hindrar att han skickas till olika internat. Edita Morris har alltid rest mycket och nu har hon fått en reskamrat.  Hon har en affär med konstnären Nils Dardel, som ofta förekommer i makarna Morris franska hem Nesles. Makarna Morris lever ett rörligt liv i alla avseenden. När sonen Ivan kommer hem och berättar om atombombens förödande verkningar i Hiroshima känner Edita Morris att något måste göras. Ira och Edtia Morris reser till Hiroshima för att se med egna ögon. Resultatet blir att de bygger Tröstens hus, ett vilohem för de överlevande, särskilt då de s. k. hibakusha som diskrimineras av sina egna landsmän. Ira och Edita Morris åtnjöt ett högt anseende i Hiroshima. Edita blev också som första kvinna i världen hedersmedborgare i Hiroshima. Edita Morris började på Dardels uppmaning att skriva romaner. Men det var först när hon skrivit Hiroshimas blommor 1959 som hon slog igenom med besked. Boken tilldelades Albert Schweitzer Prize for Humanitarianism 1961. Den har blivit såväl opera som film och översatts till 39 språk. Pengarna som drogs in på boken gick till engagemanget för Hiroshima. Ira Morris dog 1972 och det blev rena katastrofen för Edita M. Sonen Ivan dog också under 70 - talet. Edita Morris levde till 1988.
Monica Braws biografi känns ibland lite rörig. Hela samtiden ska ju med. Dessutom får jag en känsla av att Monica Braw inte är helt förtjust i sin huvudperson. Hon har också en del att invända mot Edita Morris och de faktauppgifter hon lämnat. Men jag har fått veta mycket jag inte visste tidigare om Edita Morris som stod långt åt vänster men levde som en kapitalist. Ännu mer fick jag veta om Ira Morris som här fick träda fram ur skuggorna. Och det är intressant att läsa de båda självbiografiska böckerna Tvångströjan och Sjuttioåriga kriget också.

Izolda Regensbergs kärlek

Ersatz

Hanna Kralls berättelse från gettot i Warzawa, Hjärterkung (2017), bygger på en verklig historia om Izolda Regensburg och hennes stora kärlek Szajek. Hon trotsar den tyska ockupationsmakten och visar stor skicklighet som överlevare i sitt outtröttliga sökande efter den älskade. Trots sin blonda uppenbarelse har han fängslats och förts till Auschwitz och när hennes matpaket får stämpeln "neue Adresse abwarten" förstår hon att han förts någon annanstans, men vart? Hon fortsätter sitt sökande och konstaterar att ""allt i livet flätas samman på ett gåtfullt sätt".  Hanna Krall är polsk författare och journalist. Hela hennes familj och släkt utplånades i Maidanek. Hon skriver för att ge namn åt namnlösa offer som till exempel begravts i massgravar. Izolda Regensberg var inte nöjd med boken för att den inte var tillräckligt romantisk. I stället är den sakligt full av fakta samtidigt som Hanna Krall är sparsam med orden. Det fanns också planer på en filmatisering med Elizabeth Taylor i huvudrollen. Hon skildrar relationerna mellan tyskar, polacker och judar på ett övertygande sätt. Iza byter namn till Maria, hon färgar håret askblont och byter religion för att vara så lite judisk som möjligt. Det är inte alldeles självklart vilka hon kan lita på. Sakligt och osentimentalt berättar hon om svek från såväl polacker och judar som tyskar. Det fanns också goda människor i alla läger. Hanna Krall berättar en otrolig historia om en målmedveten kvinna som drevs av stor kärlek och inte hade en tanke på att misslyckas. Hon är djärv och snabb i tanken och besitter en användbar förmåga att övertyga och övertala. Hon står ut med groteska förhållanden i läger och fängelser; hon blir torterad och utsatt för övergrepp. Hjärterkung är mycket stark läsning. Översättning: Julian Birbrajer

Polska är språket i Ugglan&Bokens läsutmaning Månadens språk.

Körverk för kvinnoröster

På bara några dagar har jag läst  Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj som fick Nobelpriset i litteratur 2015. Det är ett mäktigt verk bestående av kvinnoröster. Författaren intervjuar, spelar in, samtalar över en kopp té, talar i telefon och söker namn och adresser. Det hela är komplicerat. Många är emot projektet, men berörda kvinnor - och de är tusentals - är lättade över att äntligen få berätta för någon som lyssnar. När de kom hem från kriget och ville dela med sig var det ingen som varken kunde eller ville ta emot. Många - inte minst kvinnor - tyckte att kvinnorna som deltagit i kriget inte var kvinnor. Många män såg dem inte som äktenskapskandidater och tog för givet att de levt med olika män i fält. Kärleken till fosterlandet gick före allt, till och med de egna barnen. Människor fostrades så. Den sovjetiska människan var något alldeles speciellt. Några insåg väl vad Stalin gick för, men andra hyllade honom blint. Idén om det vänliga socialistiska samhället stod över allt. Kriget har inget kvinnligt ansikte ingår i en serie böcker av SA som tillsammans kallas Utopins röster och avslutas med Tiden second hand. Slutet för den röda människan. De övriga titlarna: Bön för Tjernobyl, Zinkpojkarna och De sista vittnena. Det är fantastiska dokument. SA förenklar ingenting. En får verkligen en uppfattning av det jättelika landet, motsättningarna inom de egna leden, de stora förlusterna, offerviljan och det fullständigt omänskliga krigets väsen. SA skriver dock inte krigshistoria. Hon skriver känslornas och själens historia. Kvinnorna fanns med i alla förband och på alla områden. Många var så unga som sexton år. De tvingade sig med och utbildade sig till stridspiloter, pansarvagnsförare, prickskyttar, sjukvårdspersonal och så vidare. Inget var dem främmande. Männen var naturligtvis misstänksamma men tvingades inse kvinnornas kapacitet. Kvinnorna tvingades klippa håret; de förde en ojämn kamp mot smuts och löss och längtade efter blommor, shampo, kjolar och läppstift. De såg det lilla vackra som fanns att se; en soluppgång, en viol, en blommande kvist, en gasbinda som kunde göras om till krage, fotlapparna som kunde sys om till BH och trosor. Till och med skyttegravarna kunde prydas med något litet. Somliga befäl drevs till vansinne medan andra förstod det kvinnliga kynnet bättre och lät dem hållas med utmärkt resultat. Ca en miljon kvinnor tjänstgjorde i Röda armén.  Många vittnar om att de blev gråhåriga i tjugoårsåldern; någon gång på två timmar. Visst segrade vi, men till vilket pris? Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett enastående arbete och ett fantastiskt dokument som borde läsas av många. Översättningen är gjord av Kajsa Öberg Lindsten, som också är god vän med Svetlana Aleksijevitj. Ersatz förlag.

Timme noll

Lotta Lundbergs roman Timme noll tillägnas Cordelia Edvardsson.Förhållandet mor/dotter i berättelsen om Hedwig Lohmann i Berlin 1945 kan påminna om Cordelia Edvardssons och hennes mors, författaren Elisabeth Langgässers, upplevelser under kriget. Flickan, som dottern kallas i Lundbergs berättelse, lämnas iväg för att modern skulle få ägna sig åt sitt skrivande. Hedwig är övertygad om att Gud ska hjälpa dottern att överleva. Den andra huvudpersonen i Timme noll är den unga flickan Isa, som går hos en psykoterapeut för att få rätsida på sitt liv och finna sin identitet. Hennes föräldrar har inte sitt fokus på dottern. Isas terapeut heter Ingrid och hon är gift med en präst. Vi är nu i Uppsala under tidigt 1980 - tal. Ingrid är den tredje huvudpersonen i boken. Hennes man Karl Erik har fått Parkinsons sjukdom och måste söka sig till ett mindre krävande pastorat. Det betyder att Ingrid avslutar sitt yrkesarbete för att följa med sin man till Blidholmen. Det gnisslar i äktenskapet och Ingrid sliter i förtöjningarna. Det är lätta att bli upprörd å Ingrid vägnar. Maken förälskar sig i en ung författare, men kan man lämna en sjuk man? Alla tre berättelserna ställer frågor om skuld och hur man tar sig ur sitt livs ruin? Jag har redan bestämt att jag ska läsa boken en gång till för att kunna skala bort de yttre händelserna och koncentrera mig på författarens andemening. Det var lätt att läsa för fort. En ville veta hur de olika berättelserna skulle sluta.

Sveriges Radios romanpris 2015. Motiveringen:

”För att hon med obetvinglig briljans i språk och form skildrat sökandet efter inre kall, yttre spelregler och gränslös kärlek. Årets romanpristagare har blottat den djupa klyftan mellan vem man är och vem man skulle vilja vara. Cirkeln är sluten, hon är i mål.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte skrevs 1985. Sedan fick nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj åtskilligt besvär med censuren för att få boken utgiven. Hon strök själv också. Tack vare att hon fick vara fristadsförfattare i flera städer, bland annat Göteborg, fick hon boken skriven. I sitt eget Belarus (Vitryssland) var hon inte välsedd. Kriget har inget kvinnligt ansikte är första delen av Utopins röster. De övriga delarna i serien är  De sista vittnena (OBS! radioföljetong från och med onsdag 9/12 kl 11.35 i P1), Zinkpojkarna, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand. Hennes metod är att intervjua 800 - 1000 personer i personliga möten och att sedan sammanställa en kör av röster. Själv håller hon sig i bakgrunden. En möter mängder av mycket unga flickor som drivs av fosterlandskärlek ut i ett krig som de absolut inte förstår något av. Föräldrars och andras protester hjälper inte. De är så naiva och uppfyllda av det de tror är deras uppgift att de inte låter sig hindras. Och tappra är de. De arbetar som sjukvårdare, läkare, infanterister, tvätterskor, signalister, stridspiloter, i ridande kosackenheter där de lär sig älska sina hästar, de fryser, de svälter, de får sina långa flätor klippta, och sina högklackade skor hemskickade. Det är läsning som berör starkt, men en sträckläser. Detta är inte en krigsskildring som är männens och de segrande hjältarnas. Detta handlar om själva kriget på gräsrotsnivå och krigets vardag. Svetlana Aleksijevitj skildrar smutsen, vätan, blodet, skriken, grymheten, omänskligheten och dödandet och hon kritiseras bl. a. för att vara alltför naturalistisk. Efter krigets slut kom kvinnorna hem till en verklighet där ingen tackade dem för deras insatser. Man utgick ifrån att de tjänstgjort i soldatbordeller.  Det man ville höra talas om var segern och hjältarna. Men dessa kvinnor förtjänar att bli framlyfta och lyssnade på. Många tackar också för att någon vill lyssna på dem. Författaren imponeras av deras uppriktighet. De berättar om allt. Men - på en enda punkt är de återhållsamma. Och det är när det gäller kärleken. Den vill de till stora delar behålla för sig själva. Kriget har inget kvinnligt ansikte är överväldigande läsning. Allt detta lidande, all denna tapperhet, all brutalitet och omänsklighet. Och ändå glimtar det till av kärlek och djup mänsklighet i de mest oväntade situationer. LÄS!

"För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.xz09ptwh.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf

Bokbloggsjerka 7 - 10 november

Det lackar mot jul. Hur ser din önskelista ut just nu?
frågar Annika i sin BOKBLOGGSJERKA 7 - 10 november.

Tja, det har jag inte funderat så mycket på. Mer än att det ska dras in på julklapparna i det stora hela. Men - böcker är tillåtet. Så klart. Vad vore en juldagsmorgon som glimmade utan julklappsböcker?
Jag har ju redan avslöjat att jag önskar mig Promenader i    Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson. Det kvarstår. 

Men jag fick en påminnelse om en annan bok som jag önskar mig när jag läste understreckaren i SvD idag. Japankännaren Monica Braw skriver om årets Bookerprisvinnare, Richard Flanagan från Australien, och hans bok The narrow Road to the deep North. Titeln är lånad från 1600 - talsförfattaren Bashos Narrow Road to the deep North, Oku no Hosomichi,  
おくのほそ道. Basho reseberättelse har  också fått en sentida efterföljare i Lesley Downer som skrivit On the narrow Road. Journey into a lost Japan. 1989.
Flanagans bok handlar om andra världskriget och de   krigsfångar från Australien som japanerna använde som slavarbetare för att bygga en järnväg igenom Burma, Kejsarens järnväg. Fångarna ufick utstå ofattbara lidanden och hatet emot Japan och japaner har varit stort i Australien efter kriget. Flanagan följer både japanska lägervakter och överlevande fångar efter krigsslutet. Kärlek i krigets skugga är ett annat tema.

Fortsättningen på början

När kejsaren var gudomlig (2002) av Julie Otsuka fortsätter där Vi kom över havet (2011) slutade. Trots att den kom först. Det är februari 1942, tre månader efter den japanska attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941. Vi följer en japansk familj i Berkeley i Kalifornien bestående av far, mor, en flicka och en liten pojke. Fadern hämtas i badrock och tofflor av FBI ganska omedelbart efter attacken och nu har det kommit evakueringsorder för resten av familjen. De har bott länge i USA, men helt plötsligt är de fienden. Modern fungerar som en robot och gör vad som måste göras. Den lilla kycklingen, papegojan och den gamla halvblinda Vit Hund måste åtgärdas. Husdjur får inte följa med. Mor och barn fraktas med tåg långt ut i öknen i Utah. En och annan tegelsten hittar vägen genom tågfönstren. Det är varmt och trångt; sysslolösheten och bristen på eget utrymme är enerverande. Pojken drömmer om sin stilige far som betyder allt för honom. De kan utväxla brev, men allt kan ju inte sägas. Julie Otsuka är sparsam i sin berättarteknik. Det är stramt och återhållsamt även när det hon berättar är explosiv vara. Det känner vi ju igen ifrån Vi kom över havet. Likaså berättelsens kör av röster. Efter tre år och fem månader får familjen komma tillbaka till sitt hus. Omgivningens reaktioner - eller brist på reaktion - är svår att hantera. En vacker dag kommer fadern. Men pojken känner inte igen sin far i den skallige, krokige mannen som kommer emot dem. Familjen kommer att bli helt beroende av modern, som är ett under av styrka och mod. Och i fortsättningen brer hon jordnötssmör och sylt på barnens matsäckssmörgåsar. Hon har valt en gång för alla.
När kejsaren var gudomlig är en fin roman, inte tu tal om saken. Men Vi kom över havet är så mycket bättre.

Vem var Malika?

Majgull Axelssons senaste roman Jag heter inte Miriam (Brombergs) är ett imponerande kraftprov.  Inte sedan Aprilhäxan har hon varit så bra. Majgull Axelsson är en fängslande berättare. I Jag heter inte Miriam utgår hon ifrån några verkliga personer och deras berättelser och Aneby, Jönköping och Nässjö samt Auschwitz och Ravensbrück som miljöer. De småländska orterna känner hon ju väl till och vad det gäller koncentrationslägren så gjorde hon studieresor. Och så har hon läst massor. Ändå har boken inte tagit mer än två och ett halvt år att skriva.
Malika är en romsk flicka i Auschwitz som tillskansar sig en död judisk flickas klänning och plötsligt blir hon en judisk flicka vars namn är Miriam. Och hon förstår att hon "bytt upp" sig. Romerna står väldigt lågt i kurs i lägret såväl som i samhället i övrigt. Miriam börjar alltå ljuga. Det fortsätter hon med under hela sitt liv. Av nödvändighet.
På sin åttiofemårsdag tänker Miriam tillbaka. Och det blir en dag av avslöjanden. Miriam är änka med en fosterson, svärdotter, barnbarnet Camilla och barnbarnsbarnet lille Sixten. Hon tänker på sin otroliga livsresa med tacksamhet men också med stor sorg. Hon har mist så många. Alla fantastiska kvinnor i lägren med vilkas hjälp hon överlevde; svenska Hanna som uppfostrade henne till en fin flicka och först och främst lillebror Didi som togs ifrån henne. Miriam har en otrolig förmåga att lyda, vara följsam och läraktig. Hur skulle hon annars ha överlevt? Hur orkar hon ensam bära tyngden av sitt förflutna genom hela livet. Kanske för att hon fick det hon aldrig trott att hon skulle få; ett hem, en man och ett barn. Visserligen var hon reservhustru och reservmamma, men i alla fall.
I år efter år lever hon med minnen som hon inte kan dela med någon annan. Vem vill lyssna på hennes lägerberättelser? Inte hennes man Olof i alla fall. Glöm och gå vidare! säger de aningslösa generationskamraterna. Vem skulle acceptera henne om hon avslöjade att hon är rom? Ingen. Dotterdottern Camilla uppmanar henne i alla fall att berätta. Och för Camilla berättar hon allt. Barnbarnet Camilla får ansvaret att föra Miriams berättelse vidare när hon är borta. 
Jag heter inte Miriam är en stark och viktig roman som många borde läsa. 

Kaosutmaning 2.0

6 augusti 1945 kl 08.15

Den 31 augusti 1946 stod det så här i The New Yorker:

" The New Yorker this week devotes  its entire editorial space to an article on the almost complete obliteratrion of a city by one atomic bomb, and what happened to the people of that city. It does so in the conviction that few of us have yet comprehended the all-but-incredible destructive power of this weapon, and that everyone might well take time to consider the terrible implications of its use."

Sedan följde den amerikanske jorurnalisten John Herseys (1914 - 1933) intervju med sex människor som överlevt atombomben i Hiroshima 6 augusti 1945 kl 08.15. 31 000 ord. Upplagan sålde snabbt slut. Senare kom boken Hiroshima som blev en bestseller.
Hersey hade redan fått Pulitzerpriset för romanen Klockan i Adano 1944
Han företrädde den s. k. nya journalistiken, vilket innebar att journalisterna använde sig av skönlitterär berättarteknik för sina fackliga artiklar.