Med Ta hand om min mor blev Kyung - Sook Shin den första kvinnan som fick Man Asian Literary Prize.
Författarinnan växte upp i en liten landsortsby i Sydkorea där romanen också utspelar sig.
Numera är hon bosatt i Seoul.
Det är också i tunnelbanan i Seoul som Park So - nyo, 69 (eller kanske 71) försvinner. Hon har ingen vana att röra sig på egen hand i storstaden vilket familjen också är medveten om.
Annars är det inte mycket de vet om henne. Ingen - och minst av alla hennes man - vet vem hon är, vad hon tänkt, drömt och tyckt om.
I alla år har hon passat upp sin man och till självutplåning älskat sina fyra barn. Hon har till stora delar framlevt sitt liv i köket och köksträdgården i en evig kretsgång av arbetsmoment.
Men nu när hon är försvunnen går det så sakteliga upp för maken och barnen vilken oerhörd betydelse hon haft för dem. De börjar plötsligt tänka till. Maken inser att han varit en fullfjädrad egoist som till exempel totalt ignorerat hustruns försök att förklara att hon inte mådde bra. Det var alltid hans egna krämpor som tog plats.
Park So - nyo lider av en outhärdlig huvudvärk som det är plågsamt att bara läsa om och som hon inte ville avslöja för barnen. De hade ju så mycket annat att tänka på.
Det visar sig att Park So - nyo haft stor betydelse för många människor i olika sammanhang utanför hemmet.
Alla talar de om hennes sveklösa och trofasta ögon. Och det är också det som alla som sett henne efter försvinnandet minns.
Man blir upprörd över de förhållanden Park So -nyo får hålla till godo med. Själv tycks hon inte förvänta sig något annat. Jag vet inte vilket som är värst.
Inlägg
