Visar inlägg med etikett Tove Jansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tove Jansson. Visa alla inlägg

lördag 22 december 2018

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Filifjonkan tvättar mattor i havet. Det är onaturligt fint väder. Filifjonkan anar en katastrof. Hon beger sig hemåt mot sitt mörkgröna hus som hon har hyrt av en hemul i tron att hennes mormor tillbringat sina somrar där. Det har hon visserligen inte, men gjort är gjort. Hon är inte särskilt förtjust i huset men försöker piffa till det med massor av prydnadssaker. Filifjonkan söker tröst i sina ägodelar. Eftersom Gafsan ska komma på te vid femtiden plockar hon fram sina finaste koppar med guldkant. När Gafsan kommer sätter fru Filifjonk igång att prata okontrollerat. Så förvirrad hon är, tänker, Gafsan och berömmer allt utom blommorna. Fru Filifjonk försöker få Gafsan att förstå det här med katastrofer. Hon tar i ordentligt med tyfoner, cykloner, taifuner, tromber osv. "Det brukar gå med ättika," svarar Gafsan. "Om man tar ättika i sköljvattnet håller mattorna färgen." Stämningen är inte den bästa när damerna säger farväl.  Men sedan blåser det verkligen upp. Ordentligt. Till slut börjar allt flyga omkring i luften. Filifjonkans alla jordiska ägodelar far all världens väg och taket flyger av huset. Filifjonkan förstår att nu har det verkligen hänt. Nu behöver hon inte vänta längre. Katastrofen är här. Hon har förflyttat sig utomhus och sitter bakom en sten och känner sig alldeles trygg med en kattunge av porslin i handen. Som kronan på verket kommer det en tromb och lyfter iväg Filifjonkans möbler. "O, min vackra, härliga katastrof!" tänker hon. Så går hon ner på stranden och dansar i vågorna med sin matta och dyker och tycker att allt är underbart. Då kommer Gafsan och är alldeles förfärad över den hemska natten. Hon har varit så orolig över fru Filifjonk. Det behövdes inte alls, säger Filifjonkan. Har man bara ättika i sköljvattnet så håller mattorna färgen. Och så skrattar hon nästan ihjäl sig där hon sitter i sanden.
En behöver ju inte ta ut något i förskott. Det blir kanske inte så farligt. Och kanske är alla ägodelar bara betungande?
Filifjonkan som trodde på katastrofer ingår i Tove Janssons berättelsesamling Det osynliga barnet och passar precis in på nr 20 Läs en novell av en favoritförfattare i Ugglans &Bokens läsutmaning Läs en novell. III

fredag 10 november 2017

Ekorren. Novellsudoku 2017

Modernista
Vi befinner oss på en ö någonstans en grå novemberdag där hav och himmel flyter samman till ett ingenting. Det blåser hela tiden och sjöfåglarna guppar på vågorna. En äldre stadigt byggd kvinna stiger upp i gryningen, klär sig varmt och tänder eld i sin spis. Sedan sitter hon framför spisen och värmer sig och tänker. Därefter beslutar hon sig för att ta sin morgonmedicin. Madeiran förvaras i kylskåpet. Hon tycker bäst om madeiran kall. När hon ser ut genom fönstret ner mot stranden ser hon en liten figur som hon så småningom identifierar som en ekorre. De brukar komma från fastlandet på brädor o. dyl. Men kvinnan har längtat efter ett levande väsen på ön så hon ger sig ut och strör brödsmulor överallt för att ekorren ska stanna. Radion har tystnat i brist på batterier så hon har faktiskt ärende in till fastlandet. Båtmotorn står lutad mot väggen. Den måste hon ha för det är för långt att ro. Det förefaller som om kvinnan är ensam i världen; definitivt på ön, men också utan anhöriga för övrigt. Ekorren blir en stor sak för kvinnan. Hon vill ha lite distans till den och det antar hon passar ekorren också. Kvinnan är stark och van att klara sig själv. Hon släpar omkring på brädor och stockar i den kuperade terrängen och när hon blir trött bäddar hon ner sig i en klippskreva och sover en stund. Ekorren är både vän och fiende på en gång och det pågår någon sorts dragkamp mellan kvinnan och djuret. Det förefaller mig som om kvinnan förlorar mer och mer kontakt med verkligheten i samma mån som ekorren tar över. Till slut har ekorren tagit sig in i stugan.  Och har sönder madeiraflaskan. Tove Janssons novell Ekorren är fint skriven av en som kan naturen, havet och vindarna. Kvinnans ensamhet och sinnesstämningar skildras inkännande. Det saknas inte heller humoristiska inslag. Ekorren ingår i samlingen Noveller och passar in i Novellsudokut på nr 4:  Endast ett ord i titeln i avdelningen europeiska författare. Det vackra omslaget är ett Självporträtt gjort av Tove Jansson 1932

torsdag 25 maj 2017

Tävling!


Nilmas Bokhylla: Nu tycker jag att det är dags för tävling här inne på bloggen! Det var alldeles för länge sedan och vad passar väl egentligen bättre när det är dags att kicka igång bloggen på nytt? I prispotten ligger ett presentkort på 200 kronor hos Adlibris men också ett hemligt, litet paket från mig. På ett eller annat sätt kommer det att vara bokrelaterat men mer än så avslöjar jag inte.
Tävlingsregler
– Tipsa mig om bra böcker att läsa för att få sommarfeeling. Motivera kort i en kommentar till det här inlägget.
– Tipsa gärna om tävlingen i andra sociala medier. Inget tvång såklart men jag blir glad och ni får en stjärna i kanten.

Tävlingen avslutas den 28/5 kl. 19.00

Det nionde brevet av Catrin Ormestad  en begåvad debut, som handlar om val en gör i livet och vad de leder till. Den handlar det om tillhörighet och utanförskap; om att stanna eller lämna; om identitet. Walter Höjer är navet i berättelsen. Hans dominanta mor Lea styr hans och systern Ellys liv med järnhand. Det finns också en mörk hemlighet vad det gäller Leas ursprung.  Handlingen tilldrar sig på Gräsö i Roslagen och det är mycket sommar i Det nionde brevet.  Miljö/naturskildringen tyder på god kännedom om platsen. (Författaren tillbringar sina somrar på Gräsö. Annars bor hon i Tel Aviv.) När romerna kommer till ön blir det oro i leden. Walters dotter Juliana kommer till Gräsö femtio år senare för att gå på sin älskade farmors begravning; farmor som doftade lavendel, ko och läggningsvätska. Det nionde brevet har ett driv som gör att en måste läsa vidare för att se hur det ska lösa sig. 
Sommarboken av Tove Jansson är en bok att läsa varje sommar.  Farmor och sondottern Sophia har djupsinniga samgal om det mesta här i livet. Pappa finns där också, men han märks inte så mycket, men är bra att ha att ta till när det händer något särskilt. Farmor fostrar utan att det märks. Hon sover lite då och då och blodtrycket far upp och ner, men så länge benen bär är hon nöjd. För det mesta är farmor och Sophia goda vänner, men det händer att båda kommer i trotsåldern och då blir det svårt...

torsdag 3 april 2014

Reservationslös kapitulation

Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där.  Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks.  Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta  vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning.
Läsecirkeln var rörande överens om att detta är en bok att vi kommer att läsa om. Alla älskade Farmor och Sophia och deras liv på sommarön.

lördag 22 mars 2014

Klovharun

Bilden är lånad från pellinge.net
Hösten 1964 påbörjades byggnationen av Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs koja på ön Klovharun i Pellinge skärgård. De får hjälp av mångsysslaren Brunström och Sjöblom som är mera motsträvig. Tuulikki är också mycket händig med trä; hennes far var timmerman. Tuulikki Pietilä har också god hand med all slags maskiner. I över tjugo är är sedan Harun deras sommarviste. Här lever och arbetar de, fiskar, planterar sin husrönn och vresrosor, umgås med katten Psipsina och måsen Pellura, som adopterat dem. Allt eftersom åren går  blir det besvärligare att fiska; det är inte så självklart att vid behov kunna klättra upp på taket. Havet börjar kännas mera hotfullt och skötseln av den gamla fina båten Victoria tynger. De inser att det är dags att lämna Harun.
Stugan donerades till Pelleinge hembygdsförening och används numera för uthyrning. I Anteckningar från en ö berättar Tove Jansson i ord och Tuulikki Pietilä i bild om sina år på ön. Tove Jansson drömde i hela sitt liv om ett ensamt liv på någon ö. Allra helst hade hon velat ha Kummelskär, men det lyckades hon aldrig med. Det förefaller ändå som om Harun var ett gott substitut.
Omslagsbilden är gjord av Signe Hammarsten Jansson, Tove Janssons mor, Ham. Anteckningar från en ö är alltigenom njutbar läsning. Tove Janssons formuleringskonst är absolut fantastisk.

söndag 16 mars 2014

I huvudet på en 100 - åring

Tuula Karjalainens bok, Tove. Jansson. Arbeta och älska är en gedigen, nyutkommen biografi om den mångsidigt begåvade Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år. Den är lättillgänglig och njutbar och innehåller många fina illustrationer. Ju mer man läser desto mera intresserad blir man av att läsa mera av Tove Jansson. Hon var ju så mycket mera än de förtjusande Mumintroll som hon blivit världsberömd för. I Tove Janssons liv fanns ofta inga klara gränser mellan de olika konstnärsrollerna. Noveller och romaner, barnböcker, serier, bildkonst, grafik – hon växlade gärna uttryck, men hennes samtid hade svårt att acceptera henne som seriös konstnär efter de väldiga framgångarna med Mumintrollen. På lite avstånd är det naturligtvis lättare att få en helhetsbild  av henne.  Det hårda arbetet, originellt tänkande och den bländande fantasin  kännetecknade allt Tove Jansson företog sig. Arbeta och älska. Titelns programförklaring är densamma som Tove Jansson  valde som sitt motto och för ex libris. "Donandet", den anspråkslösa janssonska benämningen på den kreativa processen, var sammanlänkad med kärleken; till ursprungsfamiljen, vänner och älskare av bägge könen.
Inom den tätt sammanhållna familjen Jansson fanns spänningar  främst mellan pappan, Viktor Jansson, bildhuggare, som var nazistvän och anti­semit, och dottern. Efter att ha stridit i inbördeskriget 1918 hade Viktor Jansson, Faffan,  kommit hem till hustrun och 4-årig dotter som en förändrad, bitter man. Författaren beskriver honom närmast som en hustyrann. Redan i 20 - årsåldern gjorde Tove Jansson satirteckningar över Stalin och Hitler i tidskriften Garm. Trots att det inte alls var ofarligt. Konflikterna till trots bodde Tove hemma ännu vid 27 års ålder. Då uppmanade familjens läkare henne allvarligt henne att flytta. Modern var det allt överskuggande kärleken i Tove Janssons liv.
Tarja Karjalainen vinnlägger sig om att sätta in det på många sätt gränsöverskridande universalgeniet i ett kulturellt och ideologiskt sammanhang. Hon beskriver ingående de olika målande, skrivande, politiskt debatterande och filosoferande kretsar Jansson umgicks i och tog djupa intryck av. Inte minst väsentliga var teaterlegenden Vivica Bandler (Vifslan) och filosofen och politikern Atos Wirtanen (Snusmumriken), som hon hade långvariga kärleksrelationer med. Och Tuulikki Pietilä (Too-ticki), förstås, som uppträder först i Trollvinter, när Tove Jansson först träffat Tuulikki Pietilä.
Utöver allt arbete hann Tove Jansson också skriva brev. Varför hann så många driftiga, verksamma kvinnor skriva så många handskrivna brev förr i tiden? Och dagböcker? Det är och förblir en gåta.
Tuula Karjalainen tillhör de få som hittills fått ta del av Janssons korrespondens.
Utgivningen av Tove Janssons brev är planerad till hösten.


söndag 26 december 2010

Välvald julkappsbok


"Kära barn, det har hänt något förfärligt, sade hans mamma. Min väska är försvunnen. Jag kan inte klara mig utan den! Jag har sökt överallt, men den finns inte!
/- - - / Det blev ett väldigt sökande. Bara Bisamråttan vägrade att delta. Av allt onödigt, sade han, är väskor det onödigaste. Tänk efter. Tiden går och dagarna växlar precis likadant antingen muminfrun är med väska eller utan.
Det är en oerhörd skillnad, sa muminpappan. Jag känner mig alldeles främmande för mumintrollets mamma om hon är utan väska. Jag har aldrig sett henne utan förr."

Ur Trollkarlens hatt