Visar inlägg med etikett Albert Bonniers förlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Albert Bonniers förlag. Visa alla inlägg

torsdag 28 december 2023

Morgon och kväll

Morgon och kväll av årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse kom ut på svenska första gången 2002. Romanen handlar om två dagar i en människas liv. Den första dagen är den kortaste delen i boken. Den handlar om Johannes födelse. Fadern Olai för ordet. Hustrun Marta ligger i barnsäng. Storasyster Magda har rotts till en farbror. Olai vet inte till sig av lycka men han är också orolig. Tänk, om det händer mor och barn något! Olai har redan döpt barnet till Johannes efter farfar. Och fiskare ska han bli. Gamla jordmor Anna är en trygghet för alla inblandade. Olai sitter vid köksbordet med huvudet i händerna och filosoferar över livet och döden: över Gud - som är en visshet som inte kan uttryckas - en lägre gud och satan själv. Livet pågår mellan ett intet och nästa intet. Men Guds ande i alltsammans gör något till mer än ett intet. Dagen, som ska bli Johannes sista, vaknar han och känner sig lätt i kroppen. Allt är gyllene. Allt är som förr och allt är annorlunda. Han är lite valen i handen och en del av ansiktet. Ena armen går inte att lyfta. Men kaffet och cigaretterna smakar gott och han bestämmer sig för en roddtur i viken och kanske till och med ut på havet. På stranden ser han vännen Peter som blivit förfärligt bräcklig och långhårig. Och han tycks inte höra när Johannes ropar. Johannes kastar en liten sten på honom för att påkalla uppmärksamhet och den går rakt igenom Peter. Jag måste klippa honom, tänker Johannes. De två vännerna har sparat mycket pengar på att klippa varandra. Peter tycker att Johannes blivit gammal. De ger sig iväg och vittjar Peters krabbnät. Krabborna är många och fullmatade och de ror till staden för att sälja, men kunderna uteblir. Efter några timmar vill Johannes hem till Erna och Peter ror hem honom. När Johannes stigit i land och ser efter Peter försvinner både han och båten. Erna är Johannes döda hustru, som han saknar så mycket. Men hon är fasligt kall om handen. Johannes börjar tycka att allt är konstigt. Han får ingen ordning på sina tankar. Det är ingen ordning på någonting. Yngsta dottern, Signe, tänker om fadern att han är en god och snäll kuf, som slitit för de sina. Nu har grannen larmat. Ljuset är inte tänt hos Johannes och han har inte synts till. Johannes tycker att den bästa trösten är att få vara ensam. Och ensam fick han ju vara. Berättelsen är full av upprepningar och omtag. De döda och de levande korsar varandras spår. Minnen och nutid flyter ihop. Havet har stor betydelse och ibland känns texten som vågor. Långsamheten är vilsam. Maria Hedborg läser utmärkt. Urban Andersson har översatt. Morgon och kväll finns att lyssna på på SR Radioföljetongen. Jag tycker mycket om den och kan verkligen rekommendera.

Titel: Morgon och kväll

Författare: Jon Fosse

Översättare: Urban Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 105

torsdag 2 november 2023

I sällskap med döden

I sällskap med döden är Ingvar Carlssons pandemibok. Han var 86 år när pandemin bröt ut 2019 och kände sig hotad; äldre man med hjärtmedicin. Men han beslöt sig för att i stället för att oroa sig skriva en bok om vad döden haft för betydelse i hans liv. Han berättar om tragiska händelser i faderns liv; den stora chocken när fadern dog av en hjärtattack när IC var tolv år gammal. Därefter får mamma Ida ta hand om hemmet och de tre barnen på sin låga lön som textilarbetare i Borås. Och det var inte tu tal om annat än att barnen skulle få utbildning. IC berättar om vännen och arbetskamraten Olof Palmes död; vännen Rajiv Ghandis död i en självmordsattack. Däremellan hinner han berätta om partipolitik, Ebbe Carlsson - affären, samarbete med Olof Johansson och Bengt Westerberg;om hur han efterträder sig själv som statsminister - en post som han för övrigt aldrig velat ha - ; om konsten att leva under bevakning; vänskapen med Willy Brandt; Estoniakatastrofen, överfallet på en kurdisk grupp som IC skulle ha ätit middag tillsammans med på en restaurang i Berlin. 1995 avgår IC som partiledare men upptäcker snart att hoten och otryggheten inte försvinner för att han lämnat det offentliga och politiska livet. Samma år mördas Israels premiärminister och IC:s partivän Yitzak Rabin under ett offentligt anförande när han argumenterar för att fredsprocessen med den arabiska sidan måste fortsätta. 1997 undkommer hustrun Ingrid och IC en mordbrand. Kvinnorna fick stå tillbaka mycket under Tage Erlanders tid som statsminister. Något lättare blev det under Olof Palme - tiden. Så småningom möter IC en klart lysande stjärna i 20 - årsåldern på ett SSU - läger där han lovat tala. Det är Anna Lindh som hållit ett uppmärksammat tal vid Palmes begravning. En människa kan mördas men inte idéer påpekade hon. Bristen på livvakter kostade senare AL livet under en shoppingrunda på NK. 2012 under en resa på Göta kanal kommer IC på sin socialt begåvade fru Ingrid med att berätta samma saker gång på gång och vara okoncentrerad. Minnesstörningarna smyger sig på. Förändringarna går långsamt och det dröjer fyra år innan en läkare konsulteras. Det var på 1950 - talet i Borås som Ingrid Melander meddelade IC att hon bestämt sig. De hörde ihop; Ingrid, grosshandlardottern och arbetargrabben och socialdemokraten IC. Med facit i hand inser IC att han borde haft större förståelse för sin hustrus situation. Hon skötte allt i hemmet och var en tillgång i IC:s arbete. Kritiken mot hennes sätt att klä sig tog henne ganska hårt, förstod maken först i efterhand. Kapitlet om hustrun var det svåraste att skriva, säger IC. Men han hoppas att han kan vara till hjälp för någon annan. IC varnar för det politiska tillståndet i Sverige och världen. Vi måste värna om demokratin. Och klimatet. Det gäller människans överlevnad. Jag tyckte riktigt mycket om den här lilla röda boken med en svart ros på omslaget. En snabb lektion i nutidshistoria. Personliga reflektioner. Fram träder människan bakom politikern Ingvar Carlsson.

Titel: I sällskap med döden

Författare; Ingvar Carlsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 213

torsdag 19 oktober 2023

Mjölkat

Mjölkat av Sanna Samuelsson liknar inget annat jag läst. (Mjölkat tycks vara detsamma som mjölkningen.) Författaren Sanne Samuelsson är född 1987 och är kritiker på GP. Mjölkat är hennes första roman. Den beskriver slutet av en epok i Sveriges historia; ett sorgligt farväl till bondesamhället. Ellen, huvudkaraktär i romanen, bor och arbetar i staden. Nu ska hon ha semester och får liv i sin lilla lila Alfa Romei som hon köpt på Blocket och far iväg  till den gård där hon växt upp. Hon minns hur hon försökte vara osynlig på bussen till skolan och för allt i världen inte lukta ladugård. Villabarnen hittar mycket att reta bondbarnen för.  Ellens föräldrar har nu sålt gården till Jonas och Jenny som endast använder sig av boningshuset under semestertid. Ellen tycker sig ha en viss rätt till huset och flyttar in i sitt gamla rum. Hon minns föräldrarnas slit med gården. Hon minns korna framför allt och kalvarna; hur de luktade och lät. Modern kunde mjölka för hand och hon hanterade även de moderna mjölkmaskinerna. Hon minns den gradvisa nedmonteringen av lantbruket och hur korna såldes till underpris eftersom fadern inte kunde förmå sig till att skicka dem till slakt. En gård som inte producerar något är en kyrkogård. En gård utan djur är ett museum. Nutid varvas med dåtid. Barndomskamraten Max förekommer både då och nu. Han har aldrig försökt smälta in eller låtsats vara någon annan än den han är. Nu vaktar han huset åt Jenny och Jonas. Ellen lever på egendomliga konserver och barnmatsburkar hon hittar i huset. Ellen funderar också över sin kärlekshistoria med Diana och varför den inte höll. Det förefaller som om Ellen har svårt för riktig närhet. Ellen badar i sjön; plockar blommor i vägkanterna; ser den oanvända röda silon utanför ladugården och minns hur hon målade den röd en sommar; reflekterar över Linné, den giftiga mjöldrygan och hon minns hur fadern plöjde och modern behandlar den mjöliga degen på bakbordet. Sanna Samuelsson skriver fram en verklighet som inte finns längre. Hon gör det så bra att en  - åtminstone någon som jag som är född på landet - känner dofter, lukter, smaker; hör ljud och ser mörka plogfåror och hur plöjaren sitter halvt bakvänd i traktorn för att se att fårorna blir raka. Så mycket att känna igen. Jag tyckte mycket om boken även om jag tycker att ett och annat kunde diskuteras.

Författare: Sanna Samuelsson

Titel: Mjölkat

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 143

torsdag 6 juli 2023

Hett i hyllan v. 27 2023

På bokbloggen Bokföring enligt Monika förekommer en läsutmaning som kallas Hett i hyllan. Den går ut på att vi bekänner våra synder vad det gäller olästa böcker i hyllan. Idag tänkte jag vädra en bok som jag hade väldigt bråttom att köpa men som sedan har förblivit oläst. Den har allt som tilltalar mig; fint omslag, miljön är London, tiden sent 1800 - tal; marginalerna är bra och stilen tilltalande. Och likväl är den oläst. Jag talar om Ormen i Essex av Sarah Perry. Den kom ut 2018 i översättning av Eva Johansson på Albert Bonniers förlag. Romanen inleds med ett motto av Michel de Montaigne, Om vänskap: Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag. Cora är en ung änka som förväntas snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka. Men Cora känner sig snarast befriad. Hon flyttar till den lilla staden Colchester i Essex tillsammans med en väninna och sin son. Ormen i Essex handlar om olika slag av vänskap och kärlek och Sarah Perry jämförs med författare som Dickens, Bram Stoker och Hilary Mantel. Mycket bättre betyg kan en författare inte få.

måndag 15 maj 2023

Ovanjorden

Helt rätt bok fick Sveriges Radios Romanpris 2023. När jag väl började läsa Ovanjorden av Mikael Berglund kunde jag inte släppa den. Den grep tag på alla sätt; språket, miljöskildringen, karaktärerna och inte minst kärlekshistorien. Ovanjorden är författarens tredje roman. Han har blivit prisbelönad även för sina två tidigare romaner Ett föremåls berättelse om obesvar och  Smekmånader. Ovanjorden utspelas i Västerbottens inland i trakterna kring Ammarnäs och Lycksele. Oskar har vikarierat som förskolefröken i Ammarnäs och 6-årige Jon - Erik har fäst sig mycket vid honom. Och vise versa. Genom pojken möter Oskar hans storasyster, renskötaren Eija och hennes pojkvän sedan skolåren Ailo. De väntar barn. Kontakten mellan Eija och Oskar är direkt på ett plan som inte är ovanjorden. Oskar har rötter i miljön på sin fars sida. Han känner sig välkommen, men utanför. Eijas far är tydlig med att Ailo är en perfekt svärson. Eija och Oskar träffas då och då genom åren. Oskar utbildar sig vid Ultuna till miljöinspektör. Han har en stadig relation under studietiden men båda kontrahenterna känner att de ersätter någon annan för den andre. Så läser Oskar i tidningen att fem hushåll i Långträsknoret blivit förflyttade på grund av försurning av grundvattnet. Eijas familj är ett av hushållen. Han får uppdraget att åka upp och försöka klargöra källan till försurningen. Som representant för Länsstyrelsen blir han naturligtvis ifrågasatt. Oskar är väldigt betagen av den storslagna naturen och landskapet även om det är fruktansvärt kallt på vintern och myggen gör livet svårt på somrarna. Han känner av sina rötter. Relationen med Eija böljar fram och tillbaka. Eija är inte alldeles enkel och ibland tycker jag att hon söker en gemenskap som egentligen inte finns. Och Oskar är envis men lite konflikträdd. De samiska orden i berättelsen är många, men liksom Oskar får läsaren lära sig efter hand. Ovanjorden är en mycket sympatisk, fin och lågmäld roman. Här finns mycken kärlek och värme. Miljöskildringen är fantastisk. En känner lukten av bensin, svett, ren och hund. Romanen förtjänar en vid läsekrets. Och ett finare omslag.

Titel: Ovanjorden

Författare: Mikael Berglund

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 210

måndag 8 maj 2023

Kring Guermantes

  Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt del III: Kring Guermantes är nu läst. Jag börjar tro på att kanske hela Spaningen blir läst. Del tre är den mest omfångsrika delen, 662 sidor.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.

Titel: Kring Guermantes. På spaning efter den tid som flytt III

Författare: Marcel Proust 

Översättare: Gunnel Vallquist

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1993

Antal sidor: 662

torsdag 6 april 2023

Simmarna

Simmarna av Julie Otsuka inleds med en skildring av ett gäng som simmar i en underjordisk simhall. Det råder ordning och reda. Alla har sina bestämda banor och rutiner; alla vet lite om varandra och de noterar om någon uteblir. Alla behöver läka på det ena eller det andra sättet. I simbassängen lämnar de sina bekymmer på land. En dag upptäcks en mystisk spricka i bassängen. Alla - inklusive badhuspersonalen - blir förfärade och så småningom ger klustret av oförklarliga sprickor upphov till  konsekvenser för alla inblandade. Alice, en pensionerad laboratorieassistent, är lätt dement och kan glömma allt möjligt. Men när hon kommer ner i vattnet vet hon exakt vad hon ska göra. Det är henne en följer i några kapitel framöver och berättarperspektivet byts från ett "vi" till tredje person. En får exempel på vad Alice glömt och vad Alice minns. Det finns naturligtvis ingen logik i det. Men hon minns när mödrar och barn bussades ut i öknen vid krigsutbrottet eftersom fadern var japan. Hon minns när barnen föddes och första dottern som dog. En dotter, ett du, kommer in i berättelsen. Det är hjärtskärande att följa Alices väg mot Bellavista, ett privatägt minnesboende som erbjuder en långsiktig lösning. Dit minnesteam blir din andra familj, men Alice längtar efter att vara med "sina egna". Alice har vårdat sin mor sju dagar i veckan i fyra år. Alices egen dotter besöker henne sällan och har alltid bråttom.  Den som har pengar kan få ett ljust rum med naturutsikt vilket betyder minskad förlust av vit hjärnsubstans. Alice har inte Alzheimers; hon har FTD, frontallobsdemens. Den gröna gräsmattan utanför Bellavista får Alice att tänka på Kyotos vackra trädgårdar. Jag tycker mig se en parallell mellan klustersprickorna i bassängen och det som händer i Alices hjärna. Och jag gillar språket. Skildringen av Alices hjälplösa långsamma sjunkande ner i glömskan är sorglig att läsa om även om det då och då tillfälligt stannar upp i platåer vet man att slaget är förlorat. Jag tyckte mycket om boken. Kunde ha strukit under åtskilliga meningar  men boken var inte min.

Titel: Simmarna

Författare: Julie Otsuka

Översättare: Helena Fagertun

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 173

tisdag 27 december 2022

Flicka, 1983

Hel tiden medan jag läser Flicka,  1983 av Liv Ullman, tänker jag på Annie Ernaux. Och på sidan 36 citerar Ullman Ernaux: "... dessa saker hände  mig för att jag skulle skildra dem... " Den meningen står i Omständigheter. Den unga flickan som skildras i Ullmans bok kallas ibland Karin. Hon möter en trettio år äldre man, A,  i en hiss och åker med honom till Paris för en fotografering. Där möter hon en annan äldre man, Claude, också av det mera samvetslösa slaget. Vite! Vite! ropar han hela tiden åt henne. Hon ska skynda sig vad hon än gör. Hemma I New York sitter mamma och är orolig. Hon har sagt nej till den här resan och bestämt att de ska höras av per telefon varje kväll kl 22. Naturligtvis är flickan inte på sitt rum kl 22 varken var eller varannan kväll. Ibland för att hon inte hittar sitt hotell. I fickan har hon bara en adress till A så det blir hos honom hon ringer på mitt i natten. Flickan ser på de äldre flickorna för att se hur de uppträder. Hon vet ju ingenting. I stället för mat blir det GT och jordnötter. Berättelsen är uppbyggd av minnesfragment ifrån Oslo, New York och Paris. Tidsmässigt rör en sig mellan då, nu och en tid däremellan. Det tas ett porträtt av flickan i A:s atelje som kommer att hamna på utsidan av Vogue. Det ger en illusion av nakenhet så när som på ett par strassörhängen. A utnyttjar givetvis sitt överläge och flickan kräks på toaletten. Som meningslös hämnd betraktar hon hans åldrande kropp medan han sover. Den är inte vacker. Det finns gott om litterära referenser i Flicka, 1983, och det finns också en förteckning över dem. Liv Ullman skymtar naturligtvis ofta i berättelsen och en son och en dotter. Flickan kom till författaren i september 2019 tillsammans med en depression. Boken blev det svåraste författaren skrivit. Den är däremot väldigt lätt att läsa, men jag undrar väldigt mycket över flickans totala brist på självbevarelsedrift. Och jag fortsätter fundera på Flicka, 1983 efter avslutad läsning. 

Titel: Flicka, 1983

Författare: Linn Ullman

Översättare: Lars Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 252 sidor

 

söndag 25 december 2022

En smakebit på söndag v. 51 2022


Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

"Första gången jag mötte A var i en hiss på väg upp i Carnegie Hall mellan W 56th south och W57th Street. Vi sa ingenting till varandra, så ordet mötte är kanske fel. Som jag ser det för mig nu, nästan fyrtio år senare, var det många som åkte  i hissen, den stannade flera gånger, på våning efter våning, och folk kom in och gick ut. Han sa senare att det var mitt leende han föll för. Jag tror inte det. Jag brukade inte le. I alla fall inte när jag var sexton. Kanske föll han för den rosa - och vitrandiga klänningen, till hälften karamell, till hälften punk, och den stora röda stickade mössan från Norge. Mammas mössa. Jag menar inte att han föll för klänningen som sådan - ärmlös, med tunna axelband, åtsittande över brösten och midjan, innan den bredde ut sig i en mjuk kjol som nåde till mitt på knäna - utan för flickan som så uppenbart älskade att visa upp sig i den."

Ur Flicka,1983 av Linn Ullman. I översättning av Lars Andersson. Albert Bonniers Förlag

måndag 5 december 2022

Djävulsgreppet

Lina Wolffs senaste roman tilldrar sig i Florens och  New Orleans tillsammans med två olika män, Den renlige och Ben. Mannen hon träffat i Florens är ful och lätt korpulent men ganska snart har hon fått ordning på honom, vilket också innebär att han blir synlig för andra kvinnor. Det hade hon inte tänkt på. Maktförhållandet förskjuts sakta men säkert. " Hur lite hon än vill vara det blir hon besatt." Hon läser Jung; han Grisham. "Hennes själ kan skrika högt att hon ska springa därifrån, lägga benen på ryggen och fly, men köttet lyder inte själen. Köttet går sin egen väg och eftersom det är köttet som är materien är det bara för själen att följa med." Men en dag träffar hon Ben från New Orleans. Minnie hoppas att Ben ska bryta hennes besatthet, men det lyckas inte. Hennes tankar är alltid med Den renlige. När han börjar misshandla henne inser hon äntligen att hon måste bort. Hon genomför en mycket elegant flykt och naturligtvis flyr hon till Ben, som bett henne komma med honom till New Orleans. Den verklighet som möter henne där är så långt ifrån det hon hoppats. Hon blir återigen slav men på ett annorlunda sätt. Och återigen blir det frågan om flykt. Det hela slutar i en sorts crescendo som byggts upp i romanen. En sitter med hjärtat i halsgropen och tänker, men gör inte så; gå din väg; bry dig inte om honom; gör något annat. Men Minnie är som besatt av en demon. Lina Wolff gestaltar Minnies tillstånd och upplevelser alldeles mästerligt; hennes ensamhet, underläge och fångenskap i det egna köttet. Anden är villig men köttet är svagt. Så skulle en kunna sammanfatta Djävulsgreppet.

Titel: Djävulsgreppet

Författare: Lina Wolff

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 270

söndag 9 oktober 2022

En smakebit på søndag v. 40 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR

"Amor gillar inte sin kusin, särskilt inte i den här stunden, hon gillar inte hans stora svampiga händer och pottfrisyr och det suspekta vis han uttalar bokstaven S på. Han skulle aldrig ta ögonkontakt i normala fall, och nu lägger han knappt ens märke till henne eftersom frimärksalbumet ligger uppslaget i knäet där han kikar i ett förstoringsglas på en av favoriterna i samlingen; uppsättningen om tre märken till hågkomst av dr Verwoerd, utgivna bara några månader efter mordet på den store mannen. -  "Ledsen för det där med din mamma", säger han och ger henne till sist ett hastigt ögonkast. Hon kan inte rå för det, hon börjar gråta igen och får torka ögonen med tröjärmen. Men hans uppmärksamhet är återigen riktad mot frimärkena. "Är du väldigt ledsen? frågar han frånvarande, fortfarande utan att titta på henne. - "Älskade du henne?" - "Det är väl klart", säger hon. Men inte ens den frågan väcker något i henne. Det får henne att undra om hon talar sanning."

Från sidorna 16 och 17 i Löftet av Damon Galgut i översättning av Niclas Hval. AB förlag. 2022. Vinnare av Bookerpriset 2021
 

måndag 26 september 2022

Natten

Natten av Sara Gordan gjorde ett starkt intryck på mig. Med distans och utan överord berättar hon om sin 14 - åriga dotter som har diabetes och ständigt rymmer hemifrån utan insulin; dricker och uppvisar ett utpräglat självdestruktivt beteende. Den skenbart svala distansen gör att spänningen mellan form och innehåll är påtaglig. Dottern - bokens du - föds med en tumör i gommen. Hennes far - fransmannen - är behjälplig i största allmänhet även sedan de gått skilda vägar. Deras första barn dör i moderns mage. Deras tredje barn är en pojke som föds med ett skenande hjärta. Under sju år är modern ensam med sina barn och försöker försörja familjen med översättningar, tillfällighetsarbeten och doktorerande samtidigt som hon ska orka med   vaknätter, vabbande, sjukhusvistelser och ständig oro. Hon säger sig ha fått en stor gåva och det är förmågan att somna om. Så småningom möter hon en ny man vilket medför en styvdotter och en ny gemensam dotter. Barnen tycker om varandra; männen ställer upp men huvudansvaret är moderns. Varje natt medför ny oro, nya samtal, ny nattvandring och ny uppgivenhet. Dottern gör sig omöjlig i alla instanser och till slut återstår endast HBV -  hem. Modern sörjer, dottern gråter. Vad har jag gjort, frågar sig modern? Hon inser att Natten är hennes berättelse och att det finns en helt annan berättelse som är dotterns. För mycket länge sedan läste jag en annan bok skriven av en mor som var på ständig jakt efter sin knarkande son. Mor till David S heter den boken skriven av Yvonne Keuls. Den modern stängde sin dörr för sonen. Det gick inte att han kom hem och sov ut och åt upp sig för att sedan ge sig ut i knarkandet igen. En helt fruktansvärd men nödvändig åtgärd. Den diabetessjuka flickan måste naturligtvis  behandlas annorlunda med tanke på den livsnödvändiga medicineringen, men mödrarnas kamp för sina barn var densamma. En vacker norsk terapeut visar sig till slut vara helt rätt för mor och dotter och en kan väga börja andas lite igen. Tiden var väl mogen helt enkelt. Författaren säger om sin bok: "...ett enda perspektiv har fått gälla, nämligen den oroliga mammans. Jag har försökt vara ärlig mot henne, hon som försökte hålla allt i sina händer."

Titel: Natten

Författare: Sara Gordan

Förlag. Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 174

måndag 19 september 2022

Vaken

Vaken - jag föredrar att lägga betoningen på första stavelsen - är en debutroman av Mimmi Jensen Gellerhed. Den handlar om en svensk by dit en 30 - årig kvinna vid namn Tess återvänder  i en gammal husvagn efter att ha lämnat sin pojkvän. Det ska visa sig att hon inte har några vänner i byn. Hon betraktas med misstro och ibland ren avsky. Tess har varit en mobbare i skolan som lett sina kamrater att göra olämpliga saker. Tess tänker ut; kamraterna gör. Särskilt bästa vännen Minou. Det visar sig att modern - Märitjäveln - varit sin lilla dotters plågoande. Detta har klart satt sina spår. Men därifrån till att bli en människa som verkligen vill göra illa och som finner nöje i det? Tess enda vän i byn är det gamla supande och rökande råskinnet Pelle som lider av KOL och som varit räddaren i nöden för Tess många gånger under hennes uppväxt. En läser som förhäxad. Först fattar en inte men ganska snart börjar misstankarna gro. Ligger Tess bakom outredda olyckor i byn?  Romanen är skriven med ett kärvt, fränt språk som stämmer väl med innehållet i boken. I början störs jag av en del egenkonstruerade ord som inte sällan är ganska klumpiga om än talande. Men det språkbruket avtar ju längre in i boken en kommer. Mimmi Jensen Gellerhed är verkligen konsekvent i sin beskrivning av Tess som ondskan och illviljan personifierad. Kanske är hon lite väl helgjuten? Hennes enda svaghet i världen är Pelle. Frågan är också varför hon envisas med att vilja bilda familj med den väldigt tydligt motsträvige, snusande Nicke? Och barn? Tids - och miljömässigt är romanen svårplacerad. Jag associerar ovillkorligen till Jana Kippo i Karin Smirnoffs romaner, men ändå inte. Jana Kippo var en helt annan sort. En mänsklig sort.

Titel: Vaken

Författare: Mimmi Jensen Gellerhed

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 

måndag 12 september 2022

Djävulsformeln

Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten kom ut 1997 och väckte en väldig uppståndelse. Därefter följde Djävulsformeln, 2000,  som jag inte kan erinra mig att det var så mycket väsen omkring. Nu har den likaledes självbiografiska romanen Vitt slödder kommit ut. Där är författaren framme vid sin  barndom. I väntan på den har jag läst Djävulsformeln. Jag var nollställd inför läsningen men ganska snart väcktes mitt intresse. Inte för att jag direkt hade något behov av att veta något om Carina Rydbergs kortvariga förhållande med Ernst Billgren, men det är något speciellt med hennes sätt att berätta. Hon är verkligen en iakttagare; särskilt av människors svagheter. Och hon är fullständigt skoningslös. Inte minst emot sig själv. Kvinnor gillar hon inte precis och långt ifrån alla män, men dem är hon hela tiden uppmärksam på. Långt ifrån alla män är intresserade av henne, men det vet hon och accepterar. Över huvud taget verkar romanens huvudperson vara en mycket ensam människa. När hon bestämmer sig för att försöka arbeta bort sin rädsla för vatten och drunkningsdöden åker hon till Maldiverna på en månad för att lära sig dyka. Hon är rädd men beslutsam och jag tycker att det är mycket intressant att ta del av hennes dykningar och hur de olika instruktörerna fungerar; korallreven som är döda och svarta; fiskarna hon möter och naturligtvis de övriga dykarna. Bokens omslag föreställer djävulsrockan som sveper förbi henne i ett obevakat ögonblick under en dykning. De övriga i dyksällskapet är en speciell sorts rotlösa människor som reser omkring och arbetar med olika saker på olika platser. Efter Maldiverna går hon en påbyggnadskurs i dykning i Egypten. Carina Rydberg blir med tiden en skicklig dykare. Hemma i Sverige skriver Ernst Billgren på en bok som kommer att heta Min kamp och som innehåller delikat information om Carina Rydberg som dessutom inte är sann. Jag blev oväntat förtjust i Djävulsformeln och författarens sätt att skriva. Jag hittade väldigt många slagkraftiga meningar och begåvade formuleringar som jag gärna strukit under om boken varit min. "Jag skriver för att minnas, för att nagla fast de ögonblick imitt liv som haft en betydelse. Det är den enda evighet jag har att hoppas på" skriver Carina Rydberg på boken sista sidor.

Titel: Djävulsformeln

Författare: Carina Rydberg

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2000

Antal sidor: 423

lördag 20 augusti 2022

Veckans mening v. 33 2022

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening ur det vi läser som fått oss att stanna upp - av den ena eller andra anledningen. Min mening kommer den här veckan från sidan 32 i Fri. En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi.

"Den albanska quislingen, landets tionde premiärminister, nationsförrädaren, klassfienden, den rättmätiga måltavlan för hat och förakt i klassrumsdiskussionerna, råkade dessutom dela efternamn med mig och förnamn med pappa: Xhaferr Ypi"

måndag 15 augusti 2022

Paradiset

Plötsligt satte jag igång att läsa Paradiset av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah. Och det gick så bra att den tog slut väldigt snabbt. Jag gillade verkligen unge Yusuf som är 12 år när han plötsligt skickas iväg från sitt hem med en väldoftande köpman som alla kallar farbror Aziz. Vad han inte vet och ingen talar om för honom att han är en s. k. skuldslav. Han är alltså avbetalning på faderns skulder till farbror Aziz. I köpmannens affär träffar han den lite äldre Khalil, som lär honom allt han behöver veta och lite till. Yusuf längtar hem och drömmer mardrömmar om monstruösa hundar. Han förstår att köpmannen utöver sin vanliga handel troligen har en del olagliga affärer också. Yusuf är ett vackert barn och blir en vacker yngling som har har lätt att bli omtyckt. Förutom skönheten har han ett fördragsamt sinne, är läraktig och säger inte emot. Det är genom honom vi upplever hela romanen, som för tankarna till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, Tusen och en natt och Koranen. Paradiset tilldrar sig i ett Östafrika som är splittrat i otaliga sultanat. Och europeerna är på väg. De tar allt. Tyskarna är förfärliga. Men värst av alla är belgarna. Ryktet går att engelsmän och tyskar tänker inleda stridigheter. En handelsresa Yusuf får följa med på blir särskilt strapatsrik. Under den sätts  hans förmåga att uthärda och finna sig på hårda prov. På grund av alla tullar och mutor har expeditionen inte många varor kvar när de når sin destination. Berättandet är påfallande i Paradiset. Först av allt är författaren en strålande berättare. Männen i romanen berättar oavbrutet. Besättningen i handelsexpeditionen har till exempel väldigt mycket att berätta om sina färder i landet och alla hjältemodiga bedrifter de utfört. Yusuf observerar naturscenerier som får honom att tänka på paradiset. Farbror Aziz har också en underbar trädgård med en föga talträngd trädgårdsmästare som Yusuf blir vän med. Mzee Hamdani förklarar för Yusuf att ingen kan ta ifrån honom hans frihet; ingen kan äga honom. Han har också mycket att lära ut om växter. Yusuf är en villig elev. I paradiset. Slutet överraskar och får mig att gå tillbaka och läsa om. En karta över Östafrika hade varit trevligt liksom en ordista. Gurnahs roman Efterliv kan ses som en fortsättning på Paradiset och ser ut att ha ett lika vackert omslag. Paradiset överraskade positivt och jag ser fram emot att läsa mer av Abdulrazak Gurnah, som föddes 1948 i sultanatet Zanzibar som nu är en del av Tanzania.

Titel: Paradiset

Författare: Abdulrazak Gurnah

Översättare: Helena Hansson

Omslag: Nina Ulmaja

Förlag: Celanders förlag/ Albert Bonniers förlag

Tryckår: (1994) 2021

Antal sidor: 276

måndag 8 augusti 2022

Shuggie Bain

Äntligen har även jag läst Shuggie Bain, den skotske författaren Douglas Stuarts debutroman som kom ut 2020. Den bygger på egna barndomsupplevelser från  80 - talets Glasgow. Hela samhället var på väg utför och arbetarklassen drogs med. Arbetslösheten ökade och uppgivenheten bredde ut sig. Unge Hugh, Shuggie, är huvudkaraktären i berättelsen. Mamma Agnes tragiska livsöde upplevs mycket genom Shuggie. Agnes är vacker och levnadsglad och utrustad med drömmar om framtiden. Hon tycker att hon liknar sin idol Liz Taylor. Hennes första äktenskap med en tråkig men präktig katolik slutar med skilsmässa när Agnes mött den bufflige kvinnokarlen taxichauffören Big Shug Bain. Han är protestant och har inga problem med att lämna hustru och fyra barn för den vackra Agnes, som har två barn med sig i boet. Ganska snart står det klart för Agnes vad hennes nye man är för en. Snart finner hon sig förflyttad till ett sotigt före detta gruvsamhälle utanför Glasgow med yngste sonen Shuggie. Hon har svårt att smälta in i den övriga kvinnogemenskapen. De andra kvinnorna tycker att hon är högfärdig och att hon lägger an på deras män. Shuggie och hans mor utvecklar en speciell relation och allteftersom hon förlorar greppet om sitt liv  och blir alltmer alkoholiserad blir Shuggie allt viktigare för henne. Han hjälper och skyddar henne så långt det är möjligt. Ända in i döden. Första hälften av boken tyckte jag var ganska rå och oändligt trist. Medan andra delen griper tag på ett helt annat sätt. Shuggies sätt att ta hand om sin olyckliga mor är så rörande. Den unge Shuggie har det inte lätt i världen. Moderns elände på hemmaplan och i skolan kallas han bög och blir retad för sitt sätt att använda lite ovanliga ord. Själv är han osäker. Shuggie Bain är välskriven och förtjänar många läsare. Den tappre Shuggie lever kvar hos en långt efter att läsningen är avslutad. Douglas Stuart nobbades på 44 förlag. Albert Bonniers förlag tackade ja innan någon annan och innan boken vunnit Bookerpriset 2020. Douglas Stewart flyttade till New York för tjugo år sedan och är numera framgångsrik designer på Manhattan.

Titel: Shuggie Bain

Författare: Douglas Stuart

Översättare: Eva Åsefeldt

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 460

söndag 31 juli 2022

En smakebit på søndag v. 30 2022

 

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR

"När nästa låt började tryckte Shuggies mamma ölburken mot bröstet och snurrade långsamt ut på golvet. Hon knep ihop ögonen och dansade sig tillbaka till en plats där hon kände sig ung och förväntansfull och åtrådd. Tillbaka till Barrowland, där de unga männen följde henne hungrigt med blicken över dansgolvet och kvinnorna avundsjukt tittade bort. Med fingrarna utsträckta som en solfjäder drog hon handen över kroppen. Strax ovanför höften kände hon den där envisa lilla valken hon hade fått efter sina tre ungar. Plötsligt var hon tillbaka i nuet, öppnade ögonen och kände sig ful och dum och tjock. "Jag hatar de här tapeterna. Jag hatar gardinerna och sängen och den där jävla lampan." Shuggie ställde sig upp på det mjuka överkastet. Han lade armarna om henne igen och försökte hålla fast henne, men den här gången puttade hon bort honom."  Från sidan 62 i Shuggie Bain av Douglas Stuart.

tisdag 26 juli 2022

Systrarna

Systrarna är den första romanen jag läser av Anna Jörgensdotter. I förstone känns den övermäktig. Om jag förstår saken rätt så har den självbiografiska inslag. Huvudpersonen heter också Anna. Hon är också rödhårig och de är ungefär lika gamla. Många andra kvinnor nämns, såsom Sara Lidman, Kathy Acker, "en amerikansk författare med influenser från punken och postmodernismen och en vilja att provocera", Sonja Åkesson, Molly Johnsson, konstnären Ester Henning, Frida Kahlo och många flera. Anna Jörgensdotter berättar om kvinnliga anarkister som haft stor betydelse men som inte omnämns med namn ens. Hon har uppenbara problem med sina relationer. Hon blir lätt förälskad men har svårt att få det gensvar på den kommunikation hon vill ha. Männen kallas hundmannen, den nye, den nygamle och dylikt. Liksom Anna Jörgensdotter är romanens Anna född i Sandviken men bor i Gävle. Hon rör sig mellan olika platser och tider och ibland kan det hända att en tappar tråden. Hon åker runt och håller föredrag, men det ligger hon onödigt lågt med. Synd. Annars tar hon ut svängarna så en blir lätt åksjuk. Väninnan Adela och farmor har en särskild plats i Annas hjärta. Och barnen, förstås, som hon delar med deras far. Hon hade aldrig trott att hon kunde bli mamma, men hon anser sig vara en ganska god sådan. Bitvis lider hon av depressioner och panikångest, men det verkar vara hanterbart. Jag tänker att jag nog ska läsa något annat också av Anna Jörgensdotter så jag kan få en klarare bild av henne som författare.

Titel: Systrarna

Författare: Anna Jörgensdotter

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 329

måndag 25 juli 2022

Boknostalgi: Sommarboken

Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där.  Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks.  Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta  vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning. En bok att läsa åtminstone en gång varje sommar.