Jag var väldigt imponerad av Bengt Ohlssons roman Gregorius från 2004; en parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas som fick Augustpriset. Nu är han tillbaka med Helga, fru Gregorius, berättelse. Året är 1937 och Helga är nu i sextioårsåldern. Romanen är inget mindre än en spännande bladvändare skriven av en man med erfarenheter av människors liv och relationer. Språket är vårdat och flyter lätt. Många gånger vill en stryka under och instämma. Lite överraskande tar Bengt Ohlsson kraftigt parti för hunden, trofast in i döden, till skillnad från katten som går dit där den får mat och tak över huvudet men struntar i både husse och matte när det gäller. Helga är omgift med Ivar, en snäll och ordentlig man. De har Helgas dotter Signe och ett gemensamt tvillingpar; gossarna Bosse och Holger. Genom en serie märkliga händelser kommer Helgas förflutna ifatt henne. Familjen blir skakad. Signe tycker ännu mera illa om sin mamma än hon gjorde innan. Till råga på allt får hembiträdet Hermine ett slaganfall. Det upprör Helga. Hermine har hon ett särskilt band till. De båda förstår varandra på ett särskilt, ordlöst sätt. Helga berättar allt för Hermine liksom för bästa vännen, Agnes, sedan långt tillbaka. Det ska visa sig att Helga inte är den enda som har hemligheter. Ny kris kräver nya ställningstaganden och omgruppering. Jag tänker att här inte finns en enda riktigt sympatisk människa i hela romanen. Det ska i så fall var Hermine. Det finns en del beslut och handlingar i romanen skulle kunna diskutera liksom en del svårartade relationer; mor/dotter till exempel. Helga/Signe. Jag gillade romanen och kan verkligen rekommendera den.
Titel: Helga
Författare: Bengt Ohlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2024
Antal sidor: 375
Inlägg
