Kring Guermantes

  Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt del III: Kring Guermantes är nu läst. Jag börjar tro på att kanske hela Spaningen blir läst. Del tre är den mest omfångsrika delen, 662 sidor.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.

Titel: Kring Guermantes. På spaning efter den tid som flytt III

Författare: Marcel Proust 

Översättare: Gunnel Vallquist

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1993

Antal sidor: 662

En smakebit på søndag v. 42 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR.

"I solnedgången en varm vårdag uppenbarade sig tå herrar vid Biskopsdammarna. Den ene var omkring fyrtio år gammal. Han var iförd en grå sommarkostym, han var liten till växten, välmående, mörkhårig och flintskallig. Han kramade sin korrekta hatt i handen och hans välrakade ansikte pryddes av svarta hornbågade glasögon i övernaturlig storlek. Den andre var en bredaxlad, rödlockig ung man. Hans rutiga keps var tillbakaskjuten i nacken och han gick klädd i rutig sportskjorta, vita säckiga byxor och svarta gymnastikskor. Den första mannen var ingen mindre än Michail Aleksándrovitj Berlióz, redaktör för en stor litterär tidskrift och ordförande i en av de stora litterära föreningarna i Moskva, förkortad MASSOLIT, medan hans unge följeslagare var poeten Iván Nikolájevitj Ponyrjóv, som skrev under pseudonymen Bezdómnyj. Väl inne i skuggan under de knappt utslagna lindarna störtade de båda författarna först fram till en brokigt utstyrd kiosk med skylten "Öl och mineralvatten".

Från sidan 11 i Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Idag hemförd ifrån Myrorna i Skärholmen! Tänk om jag äntligen får den läst!

Anne på Grönkulla

Anne på Grönkulla av den kanadensiska författaren Lucy Maud Montgomery, 1874 - 1942, kom ut 1908 och blev omedelbart en succé. Alla föll för den rödhåriga, fantasifulla flickan Anne Shirley. Redan 1909 kom den på svenska och sedan har det kommit några översättningar till, men det är först nu som det finns en fullständig översättning utan tidigare utgåvors strykningar och tillägg. Den är gjord av Eva Ström. Det är mycket länge sedan jag läste Anne på Grönkulla första gången så är väldigt roligt att läsa om den. Jag förvånar mig över hur fräsch den känns. Jag faller återigen som en fura för den lilla magra flickan med det röda håret, de stora ögonen och de spinkiga benen. Och en kan bara beundra henne som orkar hålla humöret och hoppet uppe genom allt som hänt henne. Och att hon dessutom får höra att hon egentligen skulle vara en pojke och tas emot med armbågen av den barska Marilla Cuthbert, som är lika hjärtlig som ett sandpapper. Matthew Cuthbert, brodern, bestämmer sig tämligen snabbt för att Anne Shirley bör få stanna även om hon inte är en pojke. 11 år är hon när hon kommer till den lilla byn Avonlea på Prins Edward Island i Kanada. Anne får snabbt en bästa vän i Diana Barry och ganska snart kan hon räkna byns leading lady, fru Rachel Lynde, bland sina vänner. Det händer mycket omkring henne; hon pratar ihjäl Marilla; hon namnger sjöar och skogar med romantiska namn; hon läser Ben Hur och dikter av Alfred Tennyson och hon är mycket duktig i skolan. Men geometrin är ett stort bekymmer. Idén till romanen fick LM Montgomery när hon såg en annons i en tidning. Ett äldre par annonserade efter en pojke som kunde hjälpa dem med arbete på gården men fick en flicka istället. Översättaren, Eva Ström, och hennes dotter, Anna Vogel, bokförläggare, språkforskare och författare, reste till Prins Edwards Island för att vandra i LMM:s/Annes fotspår. De fann att naturen var lika överväldigande som LMM beskrivit den och som de tyckt varit lite väl översvallande. De såg huset med de gröna gavlarna, den vackra sjön, de orange bergen och de olika naturtyperna. Och författaren är ingen idylliker. Det finns mörka stråk i Anne på Grönkulla. För ca tio år sedan kom det fram att författaren troligen begick självmord, 67 år gammal. Nu undrar vän av ordning om det månne kommer någon nyöversättning av de följande delarna?

Helgfrågan v. 11 2022

Mias Helgfråga v. 11 gäller författare som fallit i glömska; författare som skrivit en eller två böcker och därefter glömts bort.

Mitt exempel kommer från en föreläsning på bokmässan för ganska länge sedan, men som fascinerade mig på grund av författarens korta "livstid". Minns inte om det var Horace Engdahl som talade om honom, men han hade blivit utgiven i Svenska Akademiens klassikerserie. Så här står det om honom: "Lars Göransson (1919–94) var en av våra märkligaste novellister och en av de minst kända. Under tio års tid gav han ut tre volymer, tystnade och försvann bokstavligen ur sikte. Hans miljö är Djurgården, Stockholms skärgård, Gotland. Han är en filosofisk resonör, makaber sagoförtäljare, sinnlig naturskildrare – i ett gränsland mellan tonårsuppror och resignerad mognad. Denna volym innehåller novellsamlingen Sälla jaktmarker (1949), ett par berättelser ur Evrydike (1954), en självbiografisk novell och ett urval ur Fugatorium, en hittills opublicerad samling tankar och episoder." 

Per Wästberg har skrivit introduktion och kommentarer. "Kring sparsmakade författare som till synes omotiverat tystnar står ett skimmer av det ofullbordade. Under 40 års tid lät Lars Göransson sig inte fotograferas och besvarade heller inga brev. Efter att ha irrat mellan fyra småstäder bosatte han sig 1967 i Helsingborg. Några av hans beundrare letade: inget telefonnummer, ingen adress, ingen namnplåt. Till mig skrev han ett vykort: ”Sök mig inte!” 

Lars Göransson fastnade direkt i mitt medvetande och där sitter han fortfarande. En vacker dag ska jag köpa boken och läsa den. Den kan laddas ner från nätet men i det här fallet vill jag ha boken.

En smakebit på søndag

"På senare år har pastorsadjunkterna stått som spön i backen i norra England: det ligger tjockt av dem på kullarna, alla församlingarna har en eller flera, de är tillräckligt unga för att vara mycket energiska och borde göra en hel del nytta. Men det är inte de senaste åren vi ska tala om. Vi återvänder till början av det här seklet: föregången tid - nutiden är dammig, svedd av solen, het, torr. Vi ska undvika middagstiden, sova så att vi glömmer den, slumra in när solen står som högst och drömma om gryningen. 
Om ni efter den här inledningen tror att något som liknar en kärlekshistoria väntar er, läsare, har ni aldrig haft mer fel. Förväntar ni er känsla och poesi och drömmeri? Ser ni fram emot passion, eggelse och melodram? Tona ner förväntningarna, dra ner dem till en låg nivå."

Från sidan 7 i Shirley av Charlotte Brontë.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att en delar med sig av det en just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"Tidsresenären - för det är praktiskt att kalla honom för det - höll på att förklara ett mycket komplicerat problem för oss. Hans grå ögon lyste och tindrade, och hans vanligtvis bleka ansikte var fyllt av färg och liv. I eldstaden flammade brasan, och den mjuka strålglansen från silverlampetterna fångade kolsyrebubblorna som dansade och blixtrade i våra glas. Våra stolar,  som var gjorda efter hans eget patent, verkade omfamna och smeka oss snarare än att bara underkasta sig att bli suttna på. Där fanns den där lyxiga avslappnade atmosfären efter en god middag när tankar tillåts ströva fritt utan krav på exakthet. Han förklarade problemet för oss - och poängterade vikten av sina tankar genom att gestikulera med ett magert pekfinger - medan vi lojt satt och beundrade hans kreativa tankebanor. Han tog sin nya paradox väldigt allvarligt. (Det var i alla fall som en paradox vi tänkte på den.) "Lyssna noggrant nu", sa han. "Jag måste vända upp och ner på ett par föreställningar som är allmänt accepterade. Den geometri till exempel som ni fick lära er i skolan är baserad på ett missförstånd."
Från sidan 7 i Tidsmaskinen av H. G. Wells

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakprov av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna.
Fler smakebitar HÄR

Glad midsommar!

Idag, midsommarafton är det också sommarsolståndet, årets längsta dag.
Sommarföljetongen börjar i lokalbladet. Det är Dödligt hot, Jan Mårtensons senaste deckare. Det passar bra eftersom jag inte läst något av Jan Mårtenson tidigare. Det är författarens sjuttionde bok och hans 47:e om Kristian Homan.

Imorgon har klassiker av olika slag intagit TV - rutan. 
I SVT 2  kan den intresserade se ett program om Marian Faithful.

Kl 19.05 i samma kanal ges en scweizisk dokumentär om Cecilia Bartoli.

Kl 20 i SVT1 Enkel resa till Korfu som bygger på en bok av Gerald Durrell. 

Kl 22.00 är det dags för Jane Eyre av Charlotte Brontë k kanal 8 

Kl 23.15 kan en se en modern thriller, Kvinnan på tåget. Paula Hawkins är 
författare till boken.

Kl 23.55 i SVT1 är det dags för Fåfängans marknad efter William Thackerays roman från 1847 - 1848. 1849 kom den på svenska. Den handlar om två unga kvinnor i det engelska samhället i början av 1800 - talet. 

I SR P1 08.05 säsongens sista Lundströms bokradio 

möter vi den brittiska författaren Rachel Cusk. Hennes tre senaste böcker - Konturer;  Transit och Kudos - har översatts i snabb följd till svenska och har hyllats av många kritiker, både i Sverige och utomlands.

Kl 13.00 är det dags för säsongens första Sommar med skådespelaren och regissören Fares Fares. 

 

En smakbit på söndag

"Min gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålderdomliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn. Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte. Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönstren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna. Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna."
Från sidan 5 i Villette av Charlotte Brontë. Modernista förlag. Översättning: Anna - Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Hett i hyllan

Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Oliver Goldsmith (1728 - 1774) föddes som andre son till en irländsk präst. Han studerade vid Trinity College i Dublin och sedan i Edinburgh, där han läste medicin. Goldsmith reste mycket i Europa och försörjde sig som skribent, kirurg och vaktmästare. Hans ekonomi gick från bad till worse. Det var gode vännen Samuel Johnson som tyckte att han skulle sälja ett manuskript. Det gjorde Goldsmith. 60 £ fick han för The Vicar of Wakefield (1766), som numera är en klassiker. Den kallas ibland den första borgerliga familjeromanen. Huvudperson är den älskvärde dr Primrose som lever ett harmoniskt stilla liv med sin familj. Mitt loppisfynd är en av titlarna i serien Nelson Classics. Den har alltför länge stått oläst i hyllan. Men det känns väldigt trevligt att ha den där.

TTT: Classics to be read or re - read

It´s  freebie week på TOP TEN TUESDAY.  Like many other bloggers I usually read classics in the summertime. Like many other bloggers I´ve begun thinking of which to choose this summer. My topic this week is therefore: Classics to read or re - read

  1. Murasaki Shikibu, The Tale of Genji.(1010) The first modern Japanese novel

  2. Agnes Smedley, The Daughter of Earth
  3. Patrick White, The Eye of the Storm. Read once before
  4. Leo Tolstoj, War and Peace. Read before.
  5. Radclyffe Hall, The Wall of Loneliness
  6. Ovidius, Metamorphoses
  7. Lewis Carroll, Alice in Wonderland. Never read!
  8. Garcia Marquez, One hundred Years of Solitude
  9. Fjodor Dostojevskij, The Brothers Karamazov
10. Theodore Dreiser, Sister Carrie

Bokklappar

LYRANS tematrio två veckor före jul gäller bokklappar; dem vi önskar oss; dem vi vill ge bort eller helt enkelt bara tipsa om. Det är väldigt roligt att tänka ut rätt bok till rätt person. Och naturligtvis blir jag väldigt om någon har tänkt ut rätt bok till mig... Jag ger bort klassiker i år.

Det blåser på månen. En klassisk allåldersbok av Eric Linklater. Berättelsen om major Rytters busiga flickor Dina och Dorinda och deras öden och äventyr har roat både barn och vuxna sedan den kom ut 1944

 
Moderna utländska klassiker i en box:  De besatta (A S Byatt) ; Glaskupan (Sylvia Plath) Hundra år av ensamhet (Gabriel Garcia Marquez) ; Moment 22 (Joseph Heller); Älskaren (Marguerite Duras)

Den här klassiska franska kvartetten från Novellix skulle väl vem som helst kunna bli glad för?

Guy de Maupassant, Pauls flicka

Simone de Beauvoir, Marcelle

Gustave Faubert, Ett enkelt hjärta; Marcel Proust, Madame de Breyves melankoliska sommar

Walden - en lisa för själen

Nu har jag äntligen läst Walden (1854), i ny översättning av Peter Handberg på Natur & Kultur, av Henry David Thoreau; en klassiker som i många år stått på min att - läsa - lista. Och jag fattar inte att jag inte unnat mig denna läsupplevelse för länge sedan! Thoreaus två år vid sjön Walden i en egenhändigt byggd liten stuga på mark som upplåtits åt honom av filosofen Ralph Waldo Emerson finns dokumenterade i boken Walden. Thoreau har långt till närmsta granne och han lever omgiven av djur och en underbar natur. Hans naturskildringar är fantastiska liksom hans iakttagelser av skogens rika djurliv. Han är en forskarnatur; han är filosof med stor kännedom om antikens författare och filosofer och han citerar dem gärna. Han vill leva i samklang med naturen och utan onödiga ägodelar. Thoreaus idéer är lika sunda som aktuella men ibland lite världsfrämmande. Det där med hem och barn är inget han tänkt så mycket på. Kvinnor verkar han aningen misstänksam mot liksom irländare. Däremot åberopar ofta indianskt levnadssätt. Thoreau tar ställning i tidens aktuella frågor - till exempel slaveriet - han vägrar betala skatt och sitter till och med i fängelse en stund för det. Walden är full av lyriska partier, polemiska utfall, filosofiska utläggningar,  årstidsnotiser och förälskade beskrivningar av djur. Thoreau förefaller sympatisk på de flesta sätt, men ibland blir det lite mycket predikande och någon gång lite av gnälligt bakåtsträvande. Men sammantaget älskade jag Walden och känner att jag skulle vilja läsa om den omedelbart! Och som vanligt när man tyckt riktigt, riktigt mycket om en bok är det svårt att göra rättvisa åt den.

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Silas Marner

Eftersom jag just läst Bror och syster (1860) av George Eliot tyckte jag att det var intressant att se filmatiseringen av hennes tredje roman, Silas Marner, the Weaver of Raveloe (1861) med Ben Kingsley i huvudrollen som Silas Marner. Och man känner igen George Eliot väldigt väl. Realismen, samhällsskildringen, aversionen mot kyrkan, medkänslan med småfolket, humorn och de vackra landskapsbilderna. Ben Kingsley är väldigt bra som den sjuklige vävaren Silas Marner, som blir utstött ur sitt sammanhang efter det att han orättvist anklagats för stöld. Han blir en enstöring som lever för att samla pengar. Lantjunkaren Cass har två söner. Duncey, den yngre av dem, är en drinkare och spelare som ideligen skaffar nya skulder. Den äldre, Godfrey Cass,  bär på sina tunga hemligheter. Duncey upptäcker av en tillfällighet Marners penninggömma och är inte sen att länsa den. Naturligtvis blir Silas Marner utom sig av sorg. Men han får en oväntad kompensation. In i hans ruckel till hus vandrar en liten guldlockig flicka som en uppenbarelse från ovan. Utanför huset i snön ligger hennes döda mor. Silas Marners liv får ett nytt innehåll. Lilla Eppi blir hans allt. När hon många år senare erbjuds ett hem hos lantjunkarens barnlöse äldste son och hans hustru tackar hon nej. Hon anser sig höra hemma i arbetarklassen och vill inte lämna sin far. Inte ens när Godfrey Cass erkänner faderskapet förändrar det hennes inställning. Under några minuter är jag rädd att Godfrey Cass ska utnyttja sin samhälleliga ställning och ta flickan ifrån Silas Marner med våld, men så blir det inte.
BBC - inspelningen gjordes 1985.

The Sun also rises

Alldeles i dagarna kommer det ut en ny upplaga av klassikern The Sun also rises innehållande tidigare ej publicerat material, skriver New York Times. Hemingways debutroman kom ut 1926; på svenska inte förrän 1947. Det som nu kommer med är det inledningskapitel som Ernest Hemingway valde att lyfta ut och som började med orden:  "Detta är en roman om en kvinna". Och så följer ett kapitel om en av romanens huvudpersoner, Lady Brett Ashley. 
Vi följer paret Ashley och Jack Barnes från 20-talets vilda nattliv i Paris till tjurfäktningsarenor i Spanien, "... a truly gripping story, told in lean, hard, athletic prose" (The New York Times). Hemingway sade själv att debutromanen var det svåraste han någonsin skrivit med alla strykningar, omarbetningar och prövade och förkastade titlar. I nyutgivningen finns ett förord av Patrick Hemingway, den ende av Hemingways tre söner som fortfarande finns i livet. Han föddes 1928 under Hemingways andra äktenskap med modeskribenten Pauline Pfeiffer. Dessutom har sonsonen Sean Hemingway (son till Gregory Hemingway) skrivit ett nytt förord.Kanske är det dags för omläsning? Och solen har sin gång innehåller stoff från författarens eget liv, men den ska inte läsas självbiografiskt. Romanen filmades 1957 med Ava Gardner och Erroll Flynn i huvudrollerna. Hemingways äktenskap - det första-  med Hadley Richardson skildras i romanen ÅREN I PARIS Paula McLain; ingen storslagen roman men den fungerar ändå som en påminnelse om Hemingway. Det gjorde också den uschliga filmen Hemingway & Gellhorn som visades i TV i måndags. Den handlade om spanska inbördeskriget och krigskorrespondenterna Hemingway och Martha Gellhorn, deras kärlekshistoria och korta äktenskap, Hemingways tredje. Det fjärde äktenskapet med Mary Welsh Hemingway blev det sista och längsta. Det varade hela 15 år och blev på slutet mycket dramatiskt.

Top ten Tuesday på en onsdag

.

Igår skrev jag ett omsorgsfullt inlägg om några av mina favoritklassiker eftersom The Broke and the Bookish har 10 favoritklassiker som tisdagsuppgift denna veckan. Sedan hände det obegripliga att mitt inlägg försvann, gick upp i rök, avdunstade, blev kapat och utplånades totalt. Trots ihärdigt letande var och förblev det försvunnet. Så nu tar jag mig friheten att försöka göra om det och dessutom publicera det på en onsdag. 

1. The Return of the Native av Thomas Hardy får representera ett författarskap som följt mig under många år och som jag återvänder till med jämna mellanrum. Thomas Hardys fiktiva landskap Wessex har jag dessutom vandrat i. Det är lätt att identifiera de verkliga platserna. Det finns till och med handledningar till vilket som är vad och hur landskapet har förändrats.
2. Idioten (1968 - 1869) av Fjodor Dostojevskij blev en stor läsupplevelse för mig. Som så många andra fastnade jag för den ödmjuke mystikern furst Mysjkin med de epileptiska anfallen. Romanen tilldrar sig i sociteten i Petersburg. Jag drar mig för omläsning eftersom den första läsningen var rena uppenbarelsen.

3. Mrs Dalloway får representera Virginia Woolfs författarskap. Jag kunde ha valt fler andra titlar som A Room of One´s own, To The Lighthouse eller The Waves. Men jag tar Mrs Dalloway. Vi följer Clarissa Dalloway och hennes tankegångar i en stream of consciousness under en helt vanlig junidag på 1920 - talet i London. Mrs Dalloway ska ha en bjudning på kvällen och går på morgonen ut för att köpa blommor. Genom henne presenteras man sedan för personer som har betylizabeth Cleghorn Gaskelldelse i berättelsen. Eller inte.
4. Lawrence Durrell var både diplomat och pressattaché och bodde bl. a. i Grekland, Kairo och Alexandria. 
The Alexandria Quartet borde ha uppnått klassikerstatus vid det här laget.  Den består av fyra delar Justine, Balthazar, Mountolive och Clea. Författaren väver en berättelse där de olika karaktärerna återkommer som inslag i flera delar.
5. Elizabeth Cleghorn Gaskell, eller Mrs Gaskell som hon allmänt kallades, föddes 1810 och dog 1865. Hon tog i sin första roman Mary Barton parti för arbetarna och i en senare roman, Ruth, drog hon fram prostitutionen. Jag ser henne som en föregångare till det moderna genombrottet i Norden. Här tar jag med Wives and Daughters som är en mycket roande sedeskildring skriven av en vass penna.

6. Dikter av Harry Martinson måste finnas med bland mina favoritklassiker. Hans naturlyrik är enastående och något att alltid återvända till. Martinsons sätt att lyfta fram stort som smått av växter och kryp och det egensinniga bildspråket gör honom mycket speciell.
7. En fördämning mot Stilla Havet av Marguerite Duras är grundpelaren i hela Duras författarskap. Här möter oss   den unga flickan, Suzanne, hennes mor och bror. De bor i franska Indokina just i kanten av havet som ständigt och jämt dränker deras risodlingar. Suzanne möter en kinesisk man som hela familjen utnyttjar ekonomiskt. Det är en känslomässigt mycket stark roman som sätter djupa spår.
8. Rött och svart (1830) av Stendhal el. Henry Beyle var länge en sån där klassiker jag tyckte att jag borde ha läst men aldrig gjorde. När vi då äntligen tog upp den i läsecirkeln blev det en glad överraskning. Jag älskade den direkt. Huvudpersonen Julien Sorel antas vara författaren själv. Boken bygger på hans egna livserfarenheter och ett verkligt rättsfall.

9. A Confederacy of Dunces (1980) av John Kennedy Toole är en lika märklig som rolig bok. Den liknar absolut ingenting annat. Romanens huvudperson, Ignatius J. Reilly är 30 år men är fortfarande mambo. Han letar efter ett arbete som inte är alltför ansträngande. Ignatius´ mamma och hennes väninna; deras handväskor och övriga parafernalia bidrar starkt till att göra boken läsvärd. Dumskallarnas sammansvärjning kom ut postumt.
10. Elias Portolu av Grazia Deledda, italiensk författare född på Sardinien 1871. Hon fick Nobelpriset 1826 med motiveringen
"för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem."  Jag blev mycket förtjust i Elias Portolu.

Den första moderna romanen?

I en understreckare  i SVD igår skriver 
Carl Rudbeck om Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette. Den kom ut anonymt 1678. Nu har Mme de La Fayettes samlade verk kommit ut i franska Pléiadbiblioteket. Fransmännen är måna om sina klassiker. Det fick president Sarkozy erfara när han vågade sig på att tala förklenande om Prinsessan de Clèves! Jag tror inte att han gör om det.
Läs HÄR om den svenska pocketutgåvan 2010 i.
Jag har också en utgåva i Natur och Kulturs klassikerserie Levande litteratur. Översättningen är densamma, men efterskriften är gjord av Daniel Andrae.
Ruth Halldén (salig i åminnelse) skriver en fin
artikel om Prinsessan de Clèves i En bra bok. 1991. Hon berättar bl. a. att Mme de La Fayette(1634 - 1693) kallades Dimman vid hovet för sin förmåga att glida omkring och vara gåtfull och osynlig. Det var inte riktigt comme-il-faut för en hovdam att syssla med romaner så hon höll en låg profil. Det som gör Prinsessan de Clèves unik är skildringen av en själslig kamp. Det är den den psykologiska insikten som är romanens styrka. Ruth Halldén påpekar att Prinsessan de Clèves är allmängiltig. Den har ingen ålder. Den kunde ha tilldragit sig i alla samhällsklasser och i alla tider. Någon har kallat den "en melankolisk skymningssaga". Läsecirkelbok, tror jag.

Ny radioföljetong börjar 19 juni

Den 19 juni börjar en ny radioföljetong, nämligen sommarklassikern Övertalning av Jane Austen. 
Mirja Burlin läser.
Övertalning är Jane Austens sista roman. Den skrevs 1816 under arbetsnamnet The Elliots och kom ut postumt 1818. Första svenska upplaga 1954! 
Jane Austen hade ifrån början ett annat slut på boken, men eftersom hon kände sig missnöjd med det skrev hon om det. De kasserade kapitlena är nu det enda av Jane Austens sex stora romaner som finns kvar i manuskript. Det förvaras i British Library.
Läs mer om radioföljetongen HÄR

Världspoesins dag

Idag firas Världspoesins dag.
Inte vet jag om det är därför som man i Svenskan kan läsa  en mycket intressant artikel om två så väsensskilda om än samtida författare som Karin Boye (1900 - 1941) och Artur Lundkvist (1906 - 1991). Trots alla olikheter har de mycket gemensamt. De tillhör båda vänstern - Karin Boye den intellektuella Clarté - överklassvänstern och Artur Lundkvist  "klasskampens autodidakter med proletär bakgrund". Artikelförfattaren, Barbro Gustafsson Rosenqvist, Uppsala Universitet,  har doktorerat på Karin Boye. I Att skapa en ny värld (1999) undersöks tre teman hos Karin Boye som inte tidigare undersökts; samhällsengagemanget, kvinnosakskampen och den djuppsykologiska kunskapen. Artur Lundkvist hade också kunskaper om djuppsykologi och var mycket Freud - orienterad medan Karin Boye också påverkats av Jung.
Båda hade rörelsen som ett tema. Lundkvist rörde sig utåt mot en utlevelse, medan Boyes rörelse ledde inåt mot inlevelse.  Artur Lundkvist förknippar man ju med primitivism och kraftfull livsbejakan. Vilddjuren som hos Boye hålls på avstånd med den tända elden som också ger värme och gemenskap tycker Lundkvist finns inom oss och ska släppas lösa. Detta och mycket annat skriver Barbro Gustafsson Rosenqvist om i sin understreckare

I rörelse
Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställetn, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur Härdarna (1927)


(Jag vill skrika ut livets fröjd)
Jag vill skrika ut livets fröjd och skratta med en stark käft.
Jag vill ragla rusig, drucken av livsfröjdens överflöd.
Jag vill sjunga höga visor i tider då skörden är god och hjärtana överfulla

Jag vill mumla om alltings fåfänglighet i stunder av bitterhet och trötthet
mumla svårmodigt som en septembervind i regntyngda träd.

Jag vill smeka marken med min hand och komma den att blomma och utstråla ljus.

Jag vill dikta om dagar som ännu icke framfötts ur morgnarnas röda sköten.

Artur Lundkvist (1926) 

samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.ldzsBrA4.dpuf

samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.ldzsBrA4.dpuf

samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.ldzsBrA4.dpuf

I sin doktorsavhandling behandlar Barbro Gustafsson Rosenqvist tre teman i Karin Boyes författarskap: samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. Dessa tre teman hos författarinnan har inte tidigare undersökts ingående. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.uLOfWerv.dpuf

I sin doktorsavhandling behandlar Barbro Gustafsson Rosenqvist tre teman i Karin Boyes författarskap: samhällsengagemang, kvinnosakssträvan och djuppsykologisk insikt. Dessa tre teman hos författarinnan har inte tidigare undersökts ingående. - See more at: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=891&area=&typ=pm&na=disputation&lang=sv#sthash.uLOfWerv.dpuf

Ett sorgligt poem

Det har skrivits mycket om Esaias Tegnér (1782 -18496) genom tiderna. Jag minns romanen Din galne, men redlige Tegnér av Bengt Hallgren från 1972 till exempel. Titeln är ju anslående och är nästan exakt en formulering från avslutningen på ett brev som Tegnér skrev till sin hustru.
CHRISTINA SVENSSON, docent i litteraturvetenskap och idéhistoria vid Göteborgs Universitet med specialinriktning på den gustavianska tiden och romantiken, har sysslat en hel del med Esaias Tegnér och hans diktning. 
Den senaste boken heter Diktaren på dårhuset och handlar om Tegnérs "sjukdomsdiktning". 1840 fördes Tegnér under falska förespeglingar till ett sinnessjukhus i Schleswig av bekymrade släktingar. Tegnér led av melankoli, hypokondri och depression. Detta höll man tyst om länge och det var inte förrän på 1900 - talet som det blev allmänt bekant.
Under sin sjukdomstid skrev Tegnér en hel del men mycket höll inte alls den vanliga kvaliteten. Han skriver själv till Fredrika Bremer och klagar över sin bristande förmåga.
I tre kapitel i Diktaren på dårhuset diskuteras Tegnérs Mjältsjukan (1825), Den döde (1834), Porträttet (1840).  I dessa tre självbiografiska dikter visar Tegnér upp sig som melankolisk diktare.
Läs Carina Burmans inspirerande och fina recension  HÄR